Panchadashi: Unterschied zwischen den Versionen

Aus Yogawiki
Yoga Vidya (Diskussion | Beiträge)
Yoga Vidya (Diskussion | Beiträge)
 
Zeile 1.144: Zeile 1.144:


====Kapitel 4 Dvaita-viveka-prakaraṇa – Unterscheidung von Dualität und Nicht-Dualität====
====Kapitel 4 Dvaita-viveka-prakaraṇa – Unterscheidung von Dualität und Nicht-Dualität====
Gerne — hier ist eine kompakte, wiki-geeignete Einleitung zu Kapitel 4 (Dvaita-viveka), stilistisch passend zu den vorherigen Einleitungen:
== Einleitung zum vierten Kapitel (Dvaita-viveka) ==
Das vierte Kapitel der Pañcadaśī, '''Dvaita-viveka („Unterscheidung der Dualität“'''), untersucht die Entstehung der Vielheitserfahrung und zeigt, wie '''[[Bindung]]''' entsteht und überwunden werden kann.
Das Kapitel unterscheidet zwei Arten von '''[[Dualität]]''':
* die von Īśvara geschaffene Dualität, also die objektive Weltordnung,
* die vom Individuum geschaffene Dualität, bestehend aus subjektiven Bewertungen, mentalen Projektionen und emotionalen Reaktionen.
Während die von Īśvara geschaffene [[Welt]] nicht beseitigt werden kann und sogar als hilfreiche Grundlage spiritueller Erkenntnis dient, wird die vom Geist geschaffene Dualität als eigentliche Ursache von Leid und Bindung dargestellt. Freude, Abneigung und Gleichgültigkeit entstehen nicht durch Objekte selbst, sondern durch mentale Überlagerungen.
Das Kapitel betont, dass Yoga und Meditation zwar vorübergehend mentale Unruhe beruhigen können, doch erst die Erkenntnis der Nicht-Dualität beseitigt die Wurzel der Bindung dauerhaft. Daher wird sowohl die philosophische Untersuchung als auch die ethische und meditative Disziplin als notwendig beschrieben.
Ein weiterer Schwerpunkt liegt auf der praktischen [[Verwirklichung]]: Selbst nach [[Selbsterkenntnis]] müssen [[Leidenschaft]]en, Fantasien und geistige [[Unruhe]] überwunden werden, um den Zustand der [[Befreiung]] im Leben (jīvanmukti) zu erreichen.
Das Dvaita-viveka verbindet damit metaphysische Analyse mit konkreter spiritueller Praxis und zeigt, dass Befreiung nicht durch das Verschwinden der Welt, sondern durch das Durchschauen ihrer scheinbaren Dualität verwirklicht wird.


''īśvareṇāpi jīvena sṛṣṭaṃ dvaitaṃ prapañcyate'' ।<br>
''īśvareṇāpi jīvena sṛṣṭaṃ dvaitaṃ prapañcyate'' ।<br>
''viveke sati jīvena heyo bandhaḥ sphuṭībhavet ॥ 1॥''
''viveke sati jīvena heyo bandhaḥ sphuṭībhavet ॥ 1॥''
'''4.1. Die Vielheit wird sowohl durch Gott als auch durch das individuelle Selbst hervorgebracht; durch Unterscheidung wird jedoch deutlich, dass die vom Individuum geschaffene Bindung aufgegeben werden muss.'''


''māyāṃ tu prakṛtiṃ vidyānmāyinaṃ tu maheśvaram'' ।<br>
''māyāṃ tu prakṛtiṃ vidyānmāyinaṃ tu maheśvaram'' ।<br>
''sa māyī sṛjatītyāhuḥ śvetāśvatara śākhinaḥ ॥ 2॥''
''sa māyī sṛjatītyāhuḥ śvetāśvatara śākhinaḥ ॥ 2॥''
'''4.2. Māyā soll als Urnatur verstanden werden und der große Herr als ihr Lenker; so lehren die Weisen der Śvetāśvatara-Tradition, dass der Herr durch Māyā die Schöpfung hervorbringt.'''


''ātmā vā idamagre'bhūtsa aikṣata sṛjā iti'' ।<br>
''ātmā vā idamagre'bhūtsa aikṣata sṛjā iti'' ।<br>
''saṅkalpenāsṛjallokānsa etāniti bahvṛcāḥ ॥ 3॥''
''saṅkalpenāsṛjallokānsa etāniti bahvṛcāḥ ॥ 3॥''
'''4.3. „Das Selbst allein war am Anfang. Es beschloss: Ich will erschaffen.“ Durch diesen Willensakt erschuf es die Welten – so wird es in den Ṛgveda-Traditionen gelehrt.'''


''khaṃvāyvagnijalorvyoṣadhyannadehāḥ kramādamī'' ।<br>
''khaṃvāyvagnijalorvyoṣadhyannadehāḥ kramādamī'' ।<br>
''sambhūtā brahmaṇastasmādetasmādātmano'khilāḥ ॥ 4॥''
''sambhūtā brahmaṇastasmādetasmādātmano'khilāḥ ॥ 4॥''
'''4.4. Raum, Luft, Feuer, Wasser, Erde, Pflanzen, Nahrung und Körper entstehen der Reihe nach aus Brahman – aus diesem Selbst sind alle Dinge hervorgegangen.'''


''bahu syāmahamevātaḥ prajāyeyeti kāmataḥ'' ।<br>
''bahu syāmahamevātaḥ prajāyeyeti kāmataḥ'' ।<br>
''tapastaptvā'sṛjatsarvaṃ jagadityāha taittiriḥ ॥ 5॥''
''tapastaptvā'sṛjatsarvaṃ jagadityāha taittiriḥ ॥ 5॥''
'''4.5. „Ich will viele werden, ich will mich entfalten“ – aus diesem schöpferischen Impuls und nach innerer Sammlung erschuf das Selbst die gesamte Welt, so erklärt es die Taittirīya-Überlieferung.'''


''idamagre sadevāsīdbahutvāya tadaikṣata'' ।<br>
''idamagre sadevāsīdbahutvāya tadaikṣata'' ।<br>
''tejo'vannāṇḍajādīni sasarjeti ca sāmagāḥ ॥ 6॥''
''tejo'vannāṇḍajādīni sasarjeti ca sāmagāḥ ॥ 6॥''
'''4.6. „Dieses Universum war anfangs reines Sein; es wollte Vielheit hervorbringen und erschuf Feuer, Wasser, kosmische Keime und andere Formen“ – so lehren die Sänger der Sāma-Veda-Tradition.'''


''visphuliṅgā yathā vahnerjāyante'kṣaratastathā'' ।<br>
''visphuliṅgā yathā vahnerjāyante'kṣaratastathā'' ।<br>
''vividhāścijjaḍā bhāvā ityātharvaṇikī śrutiḥ ॥ 7॥''
''vividhāścijjaḍā bhāvā ityātharvaṇikī śrutiḥ ॥ 7॥''
'''4.7. Wie Funken aus einem Feuer hervorgehen, so entstehen aus dem Unvergänglichen vielfältige bewusste und unbewusste Erscheinungen – so sagt die Atharva-Überlieferung.'''


''jagadavyākṛtaṃ pūrvamāsīdvyākriyate'dhunā'' ।<br>
''jagadavyākṛtaṃ pūrvamāsīdvyākriyate'dhunā'' ।<br>
Zeile 1.170: Zeile 1.203:
''virāṇānurnaro gāvaḥ kharāśvājāvayastathā'' ।<br>
''virāṇānurnaro gāvaḥ kharāśvājāvayastathā'' ।<br>
''pipīlikāvadhidvandvamiti vājasaneyinaḥ ॥ 8॥''
''pipīlikāvadhidvandvamiti vājasaneyinaḥ ॥ 8॥''
'''4.8. Die Welt war zuvor unmanifest und erscheint jetzt differenziert durch Name und Form. Vom kosmischen Körper bis zu Mensch, Tier und sogar zur Ameise entfaltet sich diese Vielheit – so wird es in der Vājasaneyī-Tradition erklärt.'''


''kṛtvā rūpāntaraṃ jaivaṃ dehe prāviśadīśvaraḥ'' ।<br>
''kṛtvā rūpāntaraṃ jaivaṃ dehe prāviśadīśvaraḥ'' ।<br>
''iti tāḥ śrutayaḥ prāhu jīvatvaṃ prāṇadhāraṇāt ॥ 9॥''
''iti tāḥ śrutayaḥ prāhu jīvatvaṃ prāṇadhāraṇāt ॥ 9॥''
'''4.9. Nachdem der Herr verschiedene Formen erschaffen hatte, trat er in die Körper ein; deshalb erklären die Schriften, dass Individualität durch das Tragen des Lebenshauches entsteht.'''


''caitanyaṃ yadadhiṣṭhānaṃ liṅgadehaśca yaḥ punaḥ'' ।<br>
''caitanyaṃ yadadhiṣṭhānaṃ liṅgadehaśca yaḥ punaḥ'' ।<br>
''cicchāyā liṅgadehasthā tatsaṃghojīva ucyate ॥ 10॥''
''cicchāyā liṅgadehasthā tatsaṃghojīva ucyate ॥ 10॥''
'''4.10. Das Bewusstsein bildet die Grundlage, der feinstoffliche Körper dient als Träger, und die Spiegelung des Bewusstseins in diesem Körper – diese Verbindung wird als individuelles Selbst bezeichnet.'''


''māheśvarī tu yā māyā tasyā nirmāṇaśaktivat'' ।<br>
''māheśvarī tu yā māyā tasyā nirmāṇaśaktivat'' ।<br>
''vidyate mohaśaktiśca taṃ jīvaṃ mohayatyasau ॥ 11॥''
''vidyate mohaśaktiśca taṃ jīvaṃ mohayatyasau ॥ 11॥''
'''4.11. Die göttliche Māyā besitzt sowohl die Kraft der Schöpfung als auch die Kraft der Verblendung; durch diese Verblendung wird das individuelle Selbst getäuscht.'''


''mohādanīśatāṃ prāpya magno vapuṣi śocati'' ।<br>
''mohādanīśatāṃ prāpya magno vapuṣi śocati'' ।<br>
''īśasṛṣṭamidaṃ dvaitaṃ sarvamuktaṃ samāsataḥ ॥ 12॥''
''īśasṛṣṭamidaṃ dvaitaṃ sarvamuktaṃ samāsataḥ ॥ 12॥''
'''4.12. Durch Verblendung verliert das Individuum seine Freiheit, identifiziert sich mit dem Körper und leidet; so ist die von Gott geschaffene Dualität im Überblick erklärt.'''


''saptānnabrāhmaṇe dvaitaṃ jīvasṛṣṭaṃ prapañcitam'' ।<br>
''saptānnabrāhmaṇe dvaitaṃ jīvasṛṣṭaṃ prapañcitam'' ।<br>
''annāni saptajñānena karmaṇājanayatpitā ॥ 13॥''
''annāni saptajñānena karmaṇājanayatpitā ॥ 13॥''
'''4.13. In der Lehre von den sieben Arten von Nahrung wird die vom Individuum geschaffene Dualität dargestellt; durch Wissen und Handlung bringt der Vater diese sieben Formen hervor.'''


''martyānāmekaṃ devānne dve paśvānnaṃ caturthakam'' ।<br>
''martyānāmekaṃ devānne dve paśvānnaṃ caturthakam'' ।<br>
''annatritayamātmārthamannānāṃ viniyojanam ॥ 14॥''
''annatritayamātmārthamannānāṃ viniyojanam ॥ 14॥''
'''4.14. Eine Art Nahrung ist für Menschen bestimmt, zwei für Götter, eine für Tiere und drei dienen dem eigenen Selbst – so wird die Verwendung der Nahrung beschrieben.'''


''vrīhyādikaṃ darśapūrṇamāsau kṣīraṃ tathā manaḥ'' ।<br>
''vrīhyādikaṃ darśapūrṇamāsau kṣīraṃ tathā manaḥ'' ।<br>
''vākprāṇaśceti saptatvamannānāmavagamyatām ॥ 15॥''
''vākprāṇaśceti saptatvamannānāmavagamyatām ॥ 15॥''
'''4.15. Reis und Getreide, Opferhandlungen, Milch, Geist, Sprache und Lebenshauch – diese bilden die sieben Arten von Nahrung.'''


''īśena yadyapyetāni nirmitāni svarūpataḥ'' ।<br>
''īśena yadyapyetāni nirmitāni svarūpataḥ'' ।<br>
''tathāpi jñānakarmābhyāṃ jīvo kārṣīttadannatām ॥ 16॥''
''tathāpi jñānakarmābhyāṃ jīvo kārṣīttadannatām ॥ 16॥''
'''4.16. Obwohl diese Dinge ihrem Wesen nach von Gott geschaffen wurden, macht sie das individuelle Selbst durch Wissen und Handlung zu Mitteln des Genusses.'''


''īśakāryaṃ jīvabhogyaṃ jagaddvābhyāṃ samanvitam'' ।<br>
''īśakāryaṃ jīvabhogyaṃ jagaddvābhyāṃ samanvitam'' ।<br>
''pitṛjanyā bhartṛbhogyā yathā yoṣittatheṣyatām ॥ 17॥''
''pitṛjanyā bhartṛbhogyā yathā yoṣittatheṣyatām ॥ 17॥''
'''4.17. Die Welt ist Gottes Werk und zugleich Objekt der Erfahrung des Individuums; wie eine Frau sowohl Tochter des Vaters als auch Gefährtin des Ehemannes ist, so ist die Welt beidem zugeordnet.'''


''māyāvṛttyātmako hīśasaṃkalpaḥ sādhanaṃ janau'' ।<br>
''māyāvṛttyātmako hīśasaṃkalpaḥ sādhanaṃ janau'' ।<br>
''mano vṛttyātmako jīvo saṃkalpo bhogasādhanam ॥ 18॥''
''mano vṛttyātmako jīvo saṃkalpo bhogasādhanam ॥ 18॥''
'''4.18. Der schöpferische Wille Gottes beruht auf der Funktion der Māyā und wirkt als Ursache der Welt; der Wille des Individuums beruht auf geistigen Vorgängen und dient dem persönlichen Erleben.'''
Sehr gern — hier folgt die Fortsetzung von Kapitel 4 im gleichen Format:


''īśanirmitamaṇyādau vastunyekavidhe sthite'' ।<br>
''īśanirmitamaṇyādau vastunyekavidhe sthite'' ।<br>
''bhoktṛdhīvṛttinānātvāttadbhogo bahudheṣyate ॥ 19॥''
''bhoktṛdhīvṛttinānātvāttadbhogo bahudheṣyate ॥ 19॥''
'''4.19. Wenn ein von Gott geschaffenes Objekt, etwa ein Edelstein, in gleicher Form vorhanden ist, erscheint sein Genuss dennoch vielfältig, da die geistigen Einstellungen der Wahrnehmenden verschieden sind.'''


''hṛṣyatyeko maṇiṃ labdhvā kruddhyatyanyo hyalābhataḥ'' ।<br>
''hṛṣyatyeko maṇiṃ labdhvā kruddhyatyanyo hyalābhataḥ'' ।<br>
''paśyatyeva virakto'tra na hṛṣyati na kupyati ॥ 20॥''
''paśyatyeva virakto'tra na hṛṣyati na kupyati ॥ 20॥''
'''4.20. Einer freut sich beim Erhalt eines Edelsteins, ein anderer wird zornig, wenn er ihn nicht erhält; ein Entsagender betrachtet ihn lediglich, ohne Freude oder Ärger.'''


''priyo'priya upekṣyaścetyākārā maṇigāstrayaḥ'' ।<br>
''priyo'priya upekṣyaścetyākārā maṇigāstrayaḥ'' ।<br>
''sṛṣṭā jīvairīśasṛṣṭaṃ rūpaṃ sādhāraṇaṃ triṣu ॥ 21॥''
''sṛṣṭā jīvairīśasṛṣṭaṃ rūpaṃ sādhāraṇaṃ triṣu ॥ 21॥''
'''4.21. Die Vorstellungen „lieb“, „unlieb“ und „gleichgültig“ entstehen durch das Individuum; die Form des Edelsteins hingegen ist Gottes Schöpfung und für alle gleich.'''


''bhāryā snuṣā nanāndā ca yātā mātetyanekadhā'' ।<br>
''bhāryā snuṣā nanāndā ca yātā mātetyanekadhā'' ।<br>
''pratiyogidhiyā yoṣidbhidyate na svarūpataḥ ॥ 22॥''
''pratiyogidhiyā yoṣidbhidyate na svarūpataḥ ॥ 22॥''
'''4.22. Eine Frau kann als Ehefrau, Schwiegertochter, Schwägerin oder Mutter erscheinen; durch unterschiedliche Beziehungsvorstellungen wird sie verschieden wahrgenommen, nicht aber ihrem Wesen nach.'''


''nanu jñānāni bhidyantāmākārastu na bhidyate'' ।<br>
''nanu jñānāni bhidyantāmākārastu na bhidyate'' ।<br>
''yoṣidvapuṣyatiśayo na dṛṣṭo jīvanirmitaḥ ॥ 23॥''
''yoṣidvapuṣyatiśayo na dṛṣṭo jīvanirmitaḥ ॥ 23॥''
'''4.23. Man könnte einwenden: Die Vorstellungen mögen verschieden sein, doch die äußere Form bleibt gleich; eine Veränderung der Gestalt des Körpers wird nicht durch das Individuum erzeugt.'''


''maivaṃ māṃsamayī yoṣitkācidanyā manomayī'' ।<br>
''maivaṃ māṃsamayī yoṣitkācidanyā manomayī'' ।<br>
''māṃsamayyā abhede'pi bhidyate'tra manomayī ॥ 24॥''
''māṃsamayyā abhede'pi bhidyate'tra manomayī ॥ 24॥''
'''4.24. So ist es nicht: Neben der körperlichen Frau existiert eine geistige Vorstellung von ihr; obwohl der physische Körper gleich bleibt, unterscheiden sich die mentalen Vorstellungen.'''


''bhrāntisvapnamanorājyasmṛtiṣvastu manomayam'' ।<br>
''bhrāntisvapnamanorājyasmṛtiṣvastu manomayam'' ।<br>
''jāgranmānena meyasya na manomayateti cet ॥ 25॥''
''jāgranmānena meyasya na manomayateti cet ॥ 25॥''
'''4.25. In Täuschung, Traum, Fantasie und Erinnerung erscheinen die Dinge eindeutig als geistige Konstruktionen; wenn eingewandt wird, dass dies im Wachzustand anders sei, ist dies zu prüfen.'''


''bādhaṃ māne tu meyena yogātsyādviṣayākṛtiḥ'' ।<br>
''bādhaṃ māne tu meyena yogātsyādviṣayākṛtiḥ'' ।<br>
''bhāṣyavārtikakārābhyāmayamartha udāhṛtaḥ ॥ 26॥''
''bhāṣyavārtikakārābhyāmayamartha udāhṛtaḥ ॥ 26॥''
'''4.26. Wenn ein Objekt erkannt wird, nimmt der Geist durch Verbindung mit ihm dessen Form an; dieser Gedanke wird von den großen Kommentatoren erläutert.'''


''mūṣāsiktaṃ yathā tāmraṃ tannibhaṃ jāyate tathā'' ।<br>
''mūṣāsiktaṃ yathā tāmraṃ tannibhaṃ jāyate tathā'' ।<br>
''rūpādīn vyāpnuvaccittaṃ tannibhaṃ dṛśyate dhruvam ॥ 27॥''
''rūpādīn vyāpnuvaccittaṃ tannibhaṃ dṛśyate dhruvam ॥ 27॥''
'''4.27. Wie geschmolzenes Kupfer die Form einer Gussform annimmt, so nimmt auch der Geist die Form von Farbe, Gestalt und anderen Eigenschaften an.'''


''vyañjako vā yathā loko vyaṅgyasyākāratāmiyāt'' ।<br>
''vyañjako vā yathā loko vyaṅgyasyākāratāmiyāt'' ।<br>
''sarvārthavyañjakatvāddhīrarthākārā pradṛśyate ॥ 28॥''
''sarvārthavyañjakatvāddhīrarthākārā pradṛśyate ॥ 28॥''
'''4.28. Wie ein Medium die Form dessen annimmt, was es ausdrückt, so erscheint der Geist in der Form des jeweiligen Objekts, da er alle Inhalte ausdrückt.'''


''māturmānābhiniṣpattirniṣpannaṃ meyameti tat'' ।<br>
''māturmānābhiniṣpattirniṣpannaṃ meyameti tat'' ।<br>
''meyābhisaṃgataṃ tacca meyābhatvaṃ prapadyate ॥ 29॥''
''meyābhisaṃgataṃ tacca meyābhatvaṃ prapadyate ॥ 29॥''
'''4.29. Erkenntnis entsteht im Erkennenden, und dadurch erscheint das Objekt erkannt; durch Verbindung mit dem Objekt nimmt der Geist dessen Gestalt an.'''


''satyevaṃ viṣayau dvau sto ghaṭau mṛṇmayadhīmayau'' ।<br>
''satyevaṃ viṣayau dvau sto ghaṭau mṛṇmayadhīmayau'' ।<br>
''mṛṇmayo mānameyaḥ syātsākṣibhāṣyastu dhīmayaḥ ॥ 30॥''
''mṛṇmayo mānameyaḥ syātsākṣibhāṣyastu dhīmayaḥ ॥ 30॥''
'''4.30. So existieren zwei Arten von Objekten: der aus Ton bestehende Topf und der im Geist gebildete Topf; der materielle Topf wird durch Erkenntnis erfasst, während der geistige Topf vom Zeugenbewusstsein erkannt wird.'''


''anvayavyatirekābhyāṃ dhīmayo jīvabandhakṛt'' ।<br>
''anvayavyatirekābhyāṃ dhīmayo jīvabandhakṛt'' ।<br>
''satyasminsukhaduḥkhe sta stasminnasati na dvayam ॥ 31॥''
''satyasminsukhaduḥkhe sta stasminnasati na dvayam ॥ 31॥''
'''4.31. Durch Analyse von Anwesenheit und Abwesenheit wird deutlich, dass der geistige Topf die Ursache von Bindung ist; wenn er vorhanden ist, entstehen Freude und Leid – ohne ihn nicht.'''


''asatyapi ca bāhyārthe svapnādau badhyate naraḥ'' ।<br>
''asatyapi ca bāhyārthe svapnādau badhyate naraḥ'' ।<br>
''samādhisuptimūrcchāsu satyapyasminna badhyate ॥ 32॥''
''samādhisuptimūrcchāsu satyapyasminna badhyate ॥ 32॥''
'''4.32. Selbst wenn äußere Objekte unreal sind, wie im Traum, wird der Mensch gebunden; in Samādhi, Tiefschlaf oder Ohnmacht bleibt er dagegen frei, obwohl äußere Objekte existieren.'''


''dūradeśaṃ gate putre jīvatyevātra tatpitā'' ।<br>
''dūradeśaṃ gate putre jīvatyevātra tatpitā'' ।<br>
''vipralambhakavākyena mṛtaṃ matvā praroditi ॥ 33॥''
''vipralambhakavākyena mṛtaṃ matvā praroditi ॥ 33॥''
'''4.33. Wenn ein Sohn in die Ferne reist, lebt er weiter, doch der Vater kann durch falsche Nachricht glauben, er sei gestorben, und trauert.'''


''mṛte'pi tasminvārtāyāmaśrutāyāṃ na roditi'' ।<br>
''mṛte'pi tasminvārtāyāmaśrutāyāṃ na roditi'' ।<br>
''ataḥ sarvasya jīvasya bandhakṛnmānasaṃ jagat ॥ 34॥''
''ataḥ sarvasya jīvasya bandhakṛnmānasaṃ jagat ॥ 34॥''
'''4.34. Selbst wenn der Sohn tatsächlich stirbt, trauert der Vater nicht, solange er nichts davon weiß; daher ist die mentale Welt die Ursache der Bindung für das Individuum.'''


''vijñānavādo bāhyārthavaiyarthyātsyādiheti cet'' ।<br>
''vijñānavādo bāhyārthavaiyarthyātsyādiheti cet'' ।<br>
''na hṛdyākāramādhātuṃ bāhyasyāpekṣitattvataḥ ॥ 35॥''
''na hṛdyākāramādhātuṃ bāhyasyāpekṣitattvataḥ ॥ 35॥''
'''4.35. Wenn jemand behauptet, der Idealismus sei hier gemeint, da äußere Objekte unnötig seien, so gilt: Der Geist kann keine Form annehmen, ohne dass ein äußeres Objekt vorausgesetzt wird.'''


''vaiyārthyamastu vā bāhyaṃ na vārayitumīśmahe'' ।<br>
''vaiyārthyamastu vā bāhyaṃ na vārayitumīśmahe'' ।<br>
''prayojanamapekṣante na mānāniti hi sthitiḥ ॥ 36॥''
''prayojanamapekṣante na mānāniti hi sthitiḥ ॥ 36॥''
'''4.36. Selbst wenn äußere Objekte als unnötig gelten sollten, kann man dies nicht endgültig verneinen; denn Erkenntnismittel richten sich stets nach einem Zweck, nicht nach theoretischer Spekulation.'''


''bandhaścenmānasaṃ dvaitaṃ tannirodhena śāmyati'' ।<br>
''bandhaścenmānasaṃ dvaitaṃ tannirodhena śāmyati'' ।<br>
''abhyāsedyogamevāto brahmajñānena kiṃ vada ॥ 37॥''
''abhyāsedyogamevāto brahmajñānena kiṃ vada ॥ 37॥''
'''4.37. Wenn mentale Dualität die Ursache der Bindung ist, dann könnte sie durch deren Auflösung verschwinden; man könnte daher fragen, ob Yoga allein genügt und welches Bedürfnis nach Brahman-Erkenntnis besteht.'''


''tātkālika dvaitaśāntāvapyāgāmījanīkṣayaḥ'' ।<br>
''tātkālika dvaitaśāntāvapyāgāmījanīkṣayaḥ'' ।<br>
''brahmajñānaṃ vinā na syāditi vedāntaḍiṇḍimaḥ ॥ 38॥''
''brahmajñānaṃ vinā na syāditi vedāntaḍiṇḍimaḥ ॥ 38॥''
'''4.38. Auch wenn Dualität zeitweise zur Ruhe kommt, wird zukünftige Bindung ohne Brahman-Erkenntnis nicht beendet – so verkündet Vedānta mit Nachdruck.'''


''anivṛtte'pīśasṛṣṭe dvaite tasya mṛṣātmatām'' ।<br>
''anivṛtte'pīśasṛṣṭe dvaite tasya mṛṣātmatām'' ।<br>
''buddhvā brahmādvayaṃ boddhuṃ śakyaṃ vastvaikyavādinā ॥ 39॥''
''buddhvā brahmādvayaṃ boddhuṃ śakyaṃ vastvaikyavādinā ॥ 39॥''
'''4.39. Auch wenn die von Gott geschaffene Dualität bestehen bleibt, kann ihre Unwirklichkeit erkannt werden; dadurch wird die nicht-duale Wirklichkeit Brahmans erfassbar.'''


''pralaye tannivṛttau tu guruśāstrādyabhāvataḥ'' ।<br>
''pralaye tannivṛttau tu guruśāstrādyabhāvataḥ'' ।<br>
''virodhidvaitābhāve'pi na śakyaṃ boddhumadvayam ॥ 40॥''
''virodhidvaitābhāve'pi na śakyaṃ boddhumadvayam ॥ 40॥''
'''4.40. Im kosmischen Auflösungszustand, wenn Dualität verschwindet, fehlen Lehrer und Schriften; daher kann selbst ohne Gegensätze die Erkenntnis der Nicht-Dualität nicht entstehen.'''


''abādhakaṃ sādhakaṃ ca dvaitamīśvaranirmitam'' ।<br>
''abādhakaṃ sādhakaṃ ca dvaitamīśvaranirmitam'' ।<br>
''apanetumaśakyaṃ cetyāstāṃ taddviṣyate kutaḥ ॥ 41॥''
''apanetumaśakyaṃ cetyāstāṃ taddviṣyate kutaḥ ॥ 41॥''
'''4.41. Die von Gott geschaffene Dualität behindert nicht, sondern kann sogar hilfreich sein; da sie nicht beseitigt werden kann, gibt es keinen Grund, sie abzulehnen.'''


''jīvadvaitaṃ tu śāstrīyamaśāstrīyamiti dvidhā'' ।<br>
''jīvadvaitaṃ tu śāstrīyamaśāstrīyamiti dvidhā'' ।<br>
''upādadītā śāstrīyamātattvasyāvabodhanāt ॥ 42॥''
''upādadītā śāstrīyamātattvasyāvabodhanāt ॥ 42॥''
'''4.42. Die vom Individuum geschaffene Dualität ist zweifach: schriftgemäß oder nicht schriftgemäß; die schriftgemäße soll angenommen werden, da sie zur Erkenntnis der Wahrheit führt.'''


''ātmabrahmavicārākhyaṃ śāstrīyaṃ mānasaṃ jagat'' ।<br>
''ātmabrahmavicārākhyaṃ śāstrīyaṃ mānasaṃ jagat'' ।<br>
''buddhe tattve tacca heyamiti śrutyanuśāsanam ॥ 43॥''
''buddhe tattve tacca heyamiti śrutyanuśāsanam ॥ 43॥''
'''4.43. Die geistige Welt, die aus der Untersuchung von Selbst und Brahman besteht, ist schriftgemäß; doch sobald die Wahrheit erkannt ist, soll auch sie aufgegeben werden – so lehren die Offenbarungsschriften.'''


''śāstrāṇyadhītya medhāvī abhyasya ca punaḥ punaḥ'' ।<br>
''śāstrāṇyadhītya medhāvī abhyasya ca punaḥ punaḥ'' ।<br>
''paramaṃ brahma vijñāya ulkāvattānyathotsṛjet ॥ 44॥''
''paramaṃ brahma vijñāya ulkāvattānyathotsṛjet ॥ 44॥''
'''4.44. Der Weise studiert die Schriften wiederholt, doch nachdem er das höchste Brahman erkannt hat, legt er sie ab wie eine Fackel, die nicht mehr benötigt wird.'''


''granthamabhyasya medhāvī jñānavijñānatatparaḥ'' ।<br>
''granthamabhyasya medhāvī jñānavijñānatatparaḥ'' ।<br>
''palālamiva dhānyārthī tyajedgranthamaśeṣataḥ ॥ 45॥''
''palālamiva dhānyārthī tyajedgranthamaśeṣataḥ ॥ 45॥''
'''4.45. Nachdem der Verständige die Lehre vollständig aufgenommen hat, soll er die Schriften loslassen wie ein Bauer die Spreu verwirft, nachdem er das Korn erhalten hat.'''


''tameva dhīro vijñāya prajñāṃ kurvīta brāhmaṇaḥ'' ।<br>
''tameva dhīro vijñāya prajñāṃ kurvīta brāhmaṇaḥ'' ।<br>
''nānudhyāyādbahūñchabdānvāco viglāpanaṃ hi tat ॥ 46॥''
''nānudhyāyādbahūñchabdānvāco viglāpanaṃ hi tat ॥ 46॥''
'''4.46. Nachdem der Suchende dieses eine erkannt hat, soll er sich auf Weisheit ausrichten und sich nicht in übermäßige Worte verlieren, da diese den Geist erschöpfen.'''


''tamevaikaṃ vijānīta hyanyā vāco vimuñcatha'' ।<br>
''tamevaikaṃ vijānīta hyanyā vāco vimuñcatha'' ।<br>
''yaccedvāṅmanasī prājña ityādyāḥ śrutayaḥ sphuṭāḥ ॥ 47॥''
''yaccedvāṅmanasī prājña ityādyāḥ śrutayaḥ sphuṭāḥ ॥ 47॥''


''aśāstrīyamapi dvaitaṃ tīvraṃ mandamiti dvidhā'' ।<br>
'''4.47. „Erkenne allein dieses Eine und lasse alle anderen Worte los“ – sowie „Der Weise soll Sprache und Geist zügeln“; solche klaren Aussagen finden sich in den Offenbarungsschriften.'''
 
'aśāstrīyamapi dvaitaṃ tīvraṃ mandamiti dvidhā'' ।<br>
''kāmakrodhādikaṃ tīvraṃ manorājyaṃ tathetarat ॥ 48॥''
''kāmakrodhādikaṃ tīvraṃ manorājyaṃ tathetarat ॥ 48॥''
'''4.48. Auch die nicht schriftgemäße Dualität ist zweifach: intensiv oder schwach; Leidenschaft, Zorn usw. gelten als intensive Form, während Fantasie und Tagträume als mildere Form gelten.'''


''ubhayaṃ tattvabodhātprāṅnivāryaṃ bodhasiddhaye'' ।<br>
''ubhayaṃ tattvabodhātprāṅnivāryaṃ bodhasiddhaye'' ।<br>
''samaḥ samāhitatvaṃ ca sādhaneṣu śrutaṃ yataḥ ॥ 49॥''
''samaḥ samāhitatvaṃ ca sādhaneṣu śrutaṃ yataḥ ॥ 49॥''
'''4.49. Beide Formen müssen vor der Erkenntnis der Wahrheit überwunden werden; Gleichmut und Sammlung werden deshalb als notwendige spirituelle Disziplinen gelehrt.'''


''bodhādūrdhvaṃ ca taddheyaṃ jīvanmuktiprasiddhaye'' ।<br>
''bodhādūrdhvaṃ ca taddheyaṃ jīvanmuktiprasiddhaye'' ।<br>
''kāmādikleśabandhena yuktasya na hi muktatā ॥ 50॥''
''kāmādikleśabandhena yuktasya na hi muktatā ॥ 50॥''
'''4.50. Auch nach der Erkenntnis müssen diese überwunden werden, um Befreiung im Leben zu erlangen; wer noch an Leidenschaften gebunden ist, kann nicht frei sein.'''


''jīvanmuktiriyaṃ mā bhujjanmābhāve tvahaṃ kṛtī'' ।<br>
''jīvanmuktiriyaṃ mā bhujjanmābhāve tvahaṃ kṛtī'' ।<br>
''tarhi janmāpi te'styeva svargamātrātkṛtī bhavān ॥ 51॥''
''tarhi janmāpi te'styeva svargamātrātkṛtī bhavān ॥ 51॥''
'''4.51. Wer sagt: „Ich brauche keine Befreiung im Leben; nach dem Tod werde ich erlöst“, gleicht jemandem, der sich mit einem himmlischen Zustand zufriedengibt, obwohl er noch Geburt erfährt.'''


''kṣayātiśayadoṣeṇa svargo heyo yadā tadā'' ।<br>
''kṣayātiśayadoṣeṇa svargo heyo yadā tadā'' ।<br>
''svayaṃ doṣatamātmāyaṃ kāmādiḥ kiṃ na hīyate ॥ 52॥''
''svayaṃ doṣatamātmāyaṃ kāmādiḥ kiṃ na hīyate ॥ 52॥''
'''4.52. Wenn sogar der Himmel wegen Vergänglichkeit und Begrenzung aufgegeben werden soll, warum sollten dann nicht auch die schwerwiegenderen Fehler wie Leidenschaft überwunden werden?'''


''tattvaṃ buddhvāpi kāmādīnniḥśeṣaṃ na jahāsi cet'' ।<br>
''tattvaṃ buddhvāpi kāmādīnniḥśeṣaṃ na jahāsi cet'' ।<br>
''yatheṣṭācaraṇaṃ te syātkarmaśāstrātilaṅghinaḥ ॥ 53॥''
''yatheṣṭācaraṇaṃ te syātkarmaśāstrātilaṅghinaḥ ॥ 53॥''
'''4.53. Wenn jemand trotz Erkenntnis der Wahrheit Leidenschaften nicht vollständig aufgibt, verfällt er in willkürliches Verhalten und überschreitet die ethischen Grundlagen.'''


''buddhādvaitasatattvasya yatheṣṭācaraṇaṃ yadi'' ।<br>
''buddhādvaitasatattvasya yatheṣṭācaraṇaṃ yadi'' ।<br>
''śunāṃ tattvadṛśāṃ caiva kobhedo'śucibhakṣaṇe ॥ 54॥''
''śunāṃ tattvadṛśāṃ caiva kobhedo'śucibhakṣaṇe ॥ 54॥''
'''4.54. Wenn jemand nach Erkenntnis der Nicht-Dualität beliebig handeln würde, worin bestünde dann noch der Unterschied zwischen einem Weisen und einem Hund, der Unreines frisst?'''


''bodhāt purā manodoṣamātrātkliṣṭo'syathādhunā'' ।<br>
''bodhāt purā manodoṣamātrātkliṣṭo'syathādhunā'' ।<br>
''aśeṣalokanindā cetyaho te bodhavaibhavam ॥ 55॥''
''aśeṣalokanindā cetyaho te bodhavaibhavam ॥ 55॥''
'''4.55. Vor der Erkenntnis leidet der Mensch nur an inneren Fehlern; wenn er danach unmoralisch handelt, zieht er auch öffentliche Missachtung auf sich – welch ironische Folge seiner Erkenntnis!'''


''viḍvarāhāditulyatvaṃ mā kāṅkṣīstattvavid bhavān'' ।<br>
''viḍvarāhāditulyatvaṃ mā kāṅkṣīstattvavid bhavān'' ।<br>
''sarvadhīdoṣasaṃtyāgāllokaiḥ pūjyasva devavat ॥ 56॥''
''sarvadhīdoṣasaṃtyāgāllokaiḥ pūjyasva devavat ॥ 56॥''
'''4.56. Ein Weiser soll nicht danach streben, Schweinen zu gleichen, die Unreines fressen; vielmehr soll er durch Überwindung aller geistigen Fehler verehrungswürdig wie ein Gott werden.'''


''kāmyādidoṣadṛṣṭyādyāḥ kāmādityāgahetavaḥ'' ।<br>
''kāmyādidoṣadṛṣṭyādyāḥ kāmādityāgahetavaḥ'' ।<br>
''prasiddhā mokṣaśāstreṣu tānanviṣya sukhī bhava ॥ 57॥''
''prasiddhā mokṣaśāstreṣu tānanviṣya sukhī bhava ॥ 57॥''
'''4.57. Die Schriften über Befreiung lehren zahlreiche Methoden zur Überwindung von Leidenschaften; wer diese anwendet, erlangt inneren Frieden.'''


''tyajyatāmeṣa kāmādirmanorājye tu kā kṣatiḥ'' ।<br>
''tyajyatāmeṣa kāmādirmanorājye tu kā kṣatiḥ'' ।<br>
''aśeṣadoṣabījatvāt kṣatirbhagavateritā ॥ 58॥''
''aśeṣadoṣabījatvāt kṣatirbhagavateritā ॥ 58॥''
'''4.58. Man könnte meinen, Fantasien seien harmlos, doch sie sind die Wurzel aller Fehler; deshalb lehren die Schriften, auch sie aufzugeben.'''


''dhyāyate viṣayānpuṃsaḥ saṅgasteṣūpajāyate'' ।<br>
''dhyāyate viṣayānpuṃsaḥ saṅgasteṣūpajāyate'' ।<br>
Zeile 1.325: Zeile 1.462:
''krodhādbhavati sammohaḥ sammohātsmṛtivibhramaḥ'' ।<br>
''krodhādbhavati sammohaḥ sammohātsmṛtivibhramaḥ'' ।<br>
''smṛtibhraṃśādbuddhināśo buddhināśātpraṇaśyati ॥ 59॥''
''smṛtibhraṃśādbuddhināśo buddhināśātpraṇaśyati ॥ 59॥''
'''4.59. Durch Nachdenken über Sinnesobjekte entsteht Anhaftung; aus Anhaftung entsteht Verlangen, aus Verlangen Zorn, aus Zorn Verblendung, aus Verblendung Gedächtnisverlust, daraus Zerstörung der Einsicht – und daraus der Untergang des Menschen.'''


''śakyaṃ jetuṃ manorājyaṃ nirvikalpasamādhitaḥ'' ।<br>
''śakyaṃ jetuṃ manorājyaṃ nirvikalpasamādhitaḥ'' ।<br>
''susampādaḥ kramātso'pi savikalpasamādhinā ॥ 60॥''
''susampādaḥ kramātso'pi savikalpasamādhinā ॥ 60॥''
'''4.60. Fantasie kann durch Nirvikalpa-Samādhi überwunden werden; dieser Zustand wird jedoch schrittweise durch Savikalpa-Samādhi vorbereitet.'''


''buddhatattvena dhīdoṣaśūnyenaikāntavāsinā'' ।<br>
''buddhatattvena dhīdoṣaśūnyenaikāntavāsinā'' ।<br>
''dīrghaṃ praṇavamuccārya manorājyaṃ vijīyate ॥ 61॥''
''dīrghaṃ praṇavamuccārya manorājyaṃ vijīyate ॥ 61॥''
'''4.61. Durch Erkenntnis der Wahrheit, geistige Reinheit, Zurückgezogenheit und durch langes Rezitieren des Pranava (Om) wird Fantasie überwunden.'''


''jite tasmin vṛttiśūnyaṃ manastiṣṭhati mūkavat'' ।<br>
''jite tasmin vṛttiśūnyaṃ manastiṣṭhati mūkavat'' ।<br>
''etatpadaṃ vaśiṣṭhena rāmāya bahudheritam ॥ 62॥''
''etatpadaṃ vaśiṣṭhena rāmāya bahudheritam ॥ 62॥''
'''4.62. Ist dies überwunden, bleibt der Geist ohne Gedankenbewegung wie in tiefer Stille; dieser Zustand wurde von Vasiṣṭha vielfach dem Rāma gelehrt.'''


''dṛśyaṃ nāstīti bodhena manaso dṛśyamārjanam'' ।<br>
''dṛśyaṃ nāstīti bodhena manaso dṛśyamārjanam'' ।<br>
Zeile 1.339: Zeile 1.484:
''vicāritamalaṃ śāstraṃ ciramudgrāhitaṃ mithaḥ'' ।<br>
''vicāritamalaṃ śāstraṃ ciramudgrāhitaṃ mithaḥ'' ।<br>
''santyaktavāsanānmaunādṛte nyastyuttamaṃ padam ॥ 63॥''
''santyaktavāsanānmaunādṛte nyastyuttamaṃ padam ॥ 63॥''
'''4.63. Wenn durch Erkenntnis „Das Wahrnehmbare existiert nicht eigenständig“ alle mentalen Projektionen verschwinden, entsteht höchste Befreiung; nach gründlicher Untersuchung der Lehre, Loslassen aller Neigungen und innerer Stille wird der höchste Zustand erreicht.'''


''vikṣipyate kadāciddhīḥ karmaṇā bhogadāyinā'' ।<br>
''vikṣipyate kadāciddhīḥ karmaṇā bhogadāyinā'' ।<br>
''punaḥ samāhitā sā syāttadaivābhyāsapāṭavāt ॥ 64॥''
''punaḥ samāhitā sā syāttadaivābhyāsapāṭavāt ॥ 64॥''
'''4.64. Manchmal wird der Geist durch Erfahrungen oder Handlungen zerstreut; durch Übung kann er jedoch rasch wieder gesammelt werden.'''


''vikṣepo yasya nāstyasya brahmavittvaṃ na manyate'' ।<br>
''vikṣepo yasya nāstyasya brahmavittvaṃ na manyate'' ।<br>
''brahmaivāyamiti prāhurmunayaḥ pāradarśinaḥ ॥ 65॥''
''brahmaivāyamiti prāhurmunayaḥ pāradarśinaḥ ॥ 65॥''
'''4.65. Wer keinerlei Zerstreuung mehr erfährt, wird nicht nur als Brahman-Kenner betrachtet; die Weisen sagen, dass er selbst Brahman geworden ist.'''


''darśanādarśane hitvā svayaṃ kevalarūpataḥ'' ।<br>
''darśanādarśane hitvā svayaṃ kevalarūpataḥ'' ।<br>
''yastiṣṭhati sa tu brahmanbrahma na brahmavitsvayam ॥ 66॥''
''yastiṣṭhati sa tu brahmanbrahma na brahmavitsvayam ॥ 66॥''


''jīvanmukteḥ parā kāṣṭhā jīvadvaitavivarjanāt'' ।<br>
'''4.66. Wer über Wahrnehmen und Nicht-Wahrnehmen hinausgeht und als reines Sein verweilt, der ist Brahman selbst – nicht lediglich ein Kenner Brahmans.'''
''labhyate'sāvato'tredamīśadvaitādvivecitam ॥ 67॥''
 
''iti dvaitavivekanāma caturthaḥ paricchedaḥ ॥ 4॥''


====Kapitel 5 Mahāvākya-viveka-prakaraṇa – Unterscheidung anhand der großen Upaniṣaden-Sätze====
====Kapitel 5 Mahāvākya-viveka-prakaraṇa – Unterscheidung anhand der großen Upaniṣaden-Sätze====

Aktuelle Version vom 5. Februar 2026, 18:02 Uhr

Durga als Chamunda

Panchadashi (Sanskrit: पञ्चदशी pañca-daśī f.) wörtl.: "die Fünfzehnte"; der fünfzehnte lunare Tag (Tithi) in einem Halbmonat (Paksha); Name eines vedantischen Textes von Vidyaranya.

Über das Vedanta Werk Panchadashi

Die Panchadashi ist eines der wichtigsten Werke über Vedanta. Panchadashi besteht aus 15 Kapiteln. Panchadashi heißt nämlich wörtlich 15. Dieser Vedanta Text wurde geschrieben von Vidyaranya, einem der ganz großen Jnana Yogis und Nachfolger von Shankaracharya im Shringeri Math, im 14. Jahrhundert.

Panchadashi vollständiger Text Sanskrit - Deutsch

Hier findest du den vollständigen Text des Panchadashi von Vidyaranya, in Sanskrit in der IAST Transliteration sowie in deutscher Übersetzung:

Viveka Pancha - Die Fünf Kapitel der Unterscheidung

Kapitel 1 Tattva-viveka-prakaraṇa – Unterscheidung der Wirklichkeit

Das erste Kapitel der Pañcadaśī, Tattva-viveka („Unterscheidung der Wirklichkeit“), bildet die erkenntnistheoretische und ontologische Grundlage des gesamten Werkes. Es führt systematisch in die zentrale Methode des Advaita Vedānta ein: die Unterscheidung (viveka) zwischen dem unveränderlichen Selbst (ātman) und den wechselhaften Erscheinungen von Körper, Geist und Welt.

Ausgehend von einer Analyse der drei Bewusstseinszustände – Wachen, Träumen und Tiefschlaf – zeigt das Kapitel, dass alle wechselnden Inhalte dieser Zustände von einem einheitlichen, selbstleuchtenden Bewusstsein (saṃvit) getragen werden. Dieses Bewusstsein ist weder identisch mit seinen Objekten noch von ihnen abhängig und bleibt in allen Zuständen unverändert gegenwärtig. Auf dieser Grundlage wird das Selbst als Sein–Bewusstsein–Glückseligkeit (sat–cit–ānanda) bestimmt.

Das Kapitel entfaltet sodann die klassische Vedānta-Lehre von den drei Körpern (grobstofflich, feinstofflich, kausal) und den fünf Hüllen (pañca-kośa), durch die das Selbst scheinbar verhüllt wird. Durch die Methode von Anwesenheit und Abwesenheit (anvaya–vyatireka) wird gezeigt, dass diese Hüllen nicht das wahre Selbst sind, sondern lediglich überlagernde Erscheinungsformen.

Ein weiterer Schwerpunkt liegt auf der Erklärung der Mahāvākyas der Upaniṣaden, insbesondere „tat tvam asi“. Ihre Bedeutung wird mithilfe der Methode des Teil-Verwerfens (bhāga-tyāga-lakṣaṇā) erschlossen: Die widersprüchlichen begrenzenden Eigenschaften von Īśvara und individuellem Selbst werden aufgegeben, sodass ihre zugrunde liegende Einheit als reines, ungeteiltes Bewusstsein erkannt wird.

Abschließend beschreibt das Kapitel den klassischen Erkenntnisweg des Advaita Vedānta – Hören (śravaṇa), Nachdenken (manana) und tiefe Verinnerlichung (nididhyāsana) –, der in Samādhi mündet. Diese unmittelbare Selbsterkenntnis zerstört die anfangslose Unwissenheit, löst die Bindung an den Kreislauf von Geburt und Tod und führt zur endgültigen Befreiung (mokṣa).

Das Tattva-viveka fungiert damit als konzeptionelles Fundament für alle folgenden Kapitel der Pañcadaśī und macht deutlich, dass Befreiung nicht durch Handlung, sondern allein durch Erkenntnis der eigenen wahren Natur erlangt wird.

namaḥ śrīśaṅkarānandagurupādāmbujanmane
savilāsamahāmohagrāhagrāsaikakarmaṇe ॥ 1॥

1.1. Verehrung sei dem Entstehen an den lotushaften Füßen des ehrwürdigen Lehrers Śaṅkarānanda, dessen einziges Wirken es ist, mit spielerischer Leichtigkeit den gewaltigen Krokodilsschlund der großen Verblendung zu verschlingen.

tatpādāmburuhadvandvasevānirmalacetasām
sukhabodhāya tattvasya viveko'yaṃ vidhīyate ॥ 2॥

1.2. Für jene, deren Geist durch den Dienst an den beiden lotushaften Füßen jenes Lehrers gereinigt ist, wird diese Unterscheidung der Wirklichkeit dargelegt – zum freudvollen Erkennen des wahren Wesens.

śabdasparśādayo vedyā vaicitryājjāgare pṛthak
tatovibhaktā tatsaṃvidaikyarūpyānna bhidyate ॥ 3॥

1.3. Klang, Berührung und die übrigen Wahrnehmungsobjekte erscheinen im Wachzustand aufgrund ihrer Mannigfaltigkeit als voneinander getrennt; doch von dem Bewusstsein, durch das sie erkannt werden, sind sie nicht verschieden, da dieses eine einheitliche Wesensform hat.

tathā svapne'tra vedyantu na sthiraṃ jāgare sthiram
tadbhedo'tastayoḥ saṃvidekarūpā na bhidyate ॥ 4॥

1.4. Ebenso werden im Traum die Dinge als nicht beständig erkannt, während sie im Wachzustand als beständig erscheinen; doch dieser Unterschied betrifft nur die Erscheinung – das eine Bewusstsein, dessen Wesen in beiden Zuständen gleich ist, bleibt ununterschieden.

suptottthitasya sauṣuptatamobodho bhavetsmṛtiḥ
sā cāvabuddhaviṣayāvabuddhaṃ tattadā tataḥ ॥ 5॥

1.5. Beim Erwachen aus dem Tiefschlaf entsteht die Erinnerung an das Dunkel des Tiefschlafs; diese Erinnerung setzt voraus, dass sowohl der Gegenstand als auch das Erkennen jenes Zustands damals bereits bewusst waren.

sabodhoviṣayādbhinno na bodhātsvapnabodhavat
evaṃ sthānatraye'pyekā saṃvittadvaddināntare ॥ 6॥

1.6. Das Bewusstsein ist von seinen Gegenständen verschieden, nicht aber vom Bewusstsein selbst – so wie das im Traum erkannte Bewusstsein; ebenso ist in allen drei Zuständen ein und dasselbe Bewusstsein vorhanden, das zwischen den Tagen unverändert bleibt.

māsābdāyugakalpeṣu gatāgamyeṣvanekadhā
nodeti nāstametyekā saṃvideṣā svayaṃprabhā ॥ 7॥

1.7. In Monaten, Jahren, Weltzeitaltern und Schöpfungsperioden, in zahllosen Entstehungen und Vergehungen, geht dieses eine, selbstleuchtende Bewusstsein weder auf noch unter.

iyamātmā parānandaḥ parapremāspadaṃ yataḥ
mā na bhuvaṃ hi bhūyāsamiti premātmanīkṣyate ॥ 8॥

1.8. Dieses Selbst ist höchste Glückseligkeit und der letzte Grund aller Liebe; denn man erkennt, dass Liebe immer dem Selbst gilt, in dem Wunsch: „Möge ich nicht aufhören zu sein, vielmehr möge ich fortbestehen.“

tatpremātmārthamanyatra naivamanyārthamātmani
atastatparamantena paramānandatātmanaḥ ॥ 9॥

1.9. Diese Liebe gilt dem Selbst um seiner selbst willen und nicht einem anderen Zweck; niemals aber gilt das Selbst einem fremden Zweck – daher ist das Selbst seinem Wesen nach vollkommen höchste Glückseligkeit.

itthaṃ saccitparānanda ātmā yuktyā tathāvidham
paraṃ brahma tayoścaikyaṃ śrutyanteṣūpadiśyate ॥ 10॥

1.10. So wird durch vernünftige Erwägung gezeigt, dass das Selbst Sein, Bewusstsein und höchste Glückseligkeit ist; und die Einheit dieses Selbst mit dem höchsten Brahman wird in den Lehren der Upaniṣaden verkündet.

abhāne na paraṃ prema bhāne na viṣayaspṛhā
atobhāne'pyabhātā'sau paramānandatātmanaḥ ॥ 11॥

1.11. Wo keine Bewusstheit ist, gibt es keine höchste Liebe; wo Bewusstheit ist, besteht kein Verlangen nach Objekten – daher ist das Selbst, dessen Wesen höchste Glückseligkeit ist, auch im Erscheinen frei von Nicht-Erkennen.

adhyetṛvargamadhyastha putrādhyayana śabdavat
bhāne'pyabhānaṃ bhānasya pratibandhena yujyate ॥ 12॥

1.12. Wie im Fall eines Sohnes, dessen Stimme im Kreis der Studierenden überhört wird, so ist auch hier trotz des Vorhandenseins von Bewusstheit ein Nicht-Erkennen möglich – aufgrund einer Hemmung des Erkennens.

pratibandho'sti bhātīti vyavahārārhavastuni
taṃ nirasya viruddhasya tasyotpādanamucyate ॥ 13॥

1.13. Dass in einem für den Alltag relevanten Gegenstand trotz seines Erkanntseins eine Hemmung besteht, wird anerkannt; die Beseitigung dieses widerstreitenden Hindernisses wird als Hervorbringung des Erkennens bezeichnet.

tasya hetuḥ samānābhihāraḥ putradhvaniśrutau
ihānādiravidyaiva vyāmohaikanibandhanam ॥ 14॥

1.14. Die Ursache dieser Hemmung ist die gleichzeitige Hinwendung zu anderem, wie beim Hören der Stimme des Sohnes; hier jedoch ist es allein die anfangslose Unwissenheit, die die einzige Ursache der Verblendung darstellt.

cidānandamayabrahmapratibimbasamanvitā
tamorajaḥsattvaguṇā prakṛtirdvividhā ca sā ॥ 15॥

1.15. Diese Prakṛti ist mit der Spiegelung des aus Bewusstsein und Glückseligkeit bestehenden Brahman verbunden und besitzt die drei Guṇas – Tamas, Rajas und Sattva – wodurch sie eine zweifache Natur annimmt.

sattvaśuddhāviśuddhibhyāṃ māyā'vidye ca te mate
māyābimbovaśīkṛtya tāṃ syātsarvajña īśvaraḥ ॥ 16॥

1.16. Nach deiner Lehre werden Māyā und Avidyā durch Reinheit bzw. Unreinheit des Sattva unterschieden; wer das durch Māyā bewirkte Spiegelbild beherrscht, wird zum allwissenden Īśvara.

avidyāvaśagastvanyastadvaicitryādanekadhā
sā kāraṇaśarīraṃ syātprājñastatrābhimānavān ॥ 17॥

1.17. Der andere jedoch, der unter der Herrschaft der Unwissenheit steht, erscheint aufgrund ihrer Vielgestaltigkeit als vielfach verschieden; diese bildet den Kausalkörper, und als mit ihm identifiziert gilt er als Prājña.

tamaḥ pradhānaprakṛtestadbhogāyeśvarājñayā
viyatpavanatejo'mbu bhuvobhūtāni jajñire ॥ 18॥

1.18. Aus der von Tamas dominierten Prakṛti entstanden – zum Erleben ihrer Wirkungen und gemäß dem Gebot Īśvaras – Raum, Luft, Feuer, Wasser und Erde, die fünf Elemente.

sattvāṃśaiḥ pañcabhisteṣāṃ kramāddhīndriyapañcakam
śrotratvagakṣirasanaghrāṇākhyāmupajāyate ॥ 19॥

1.19. Aus den sattvahaften Anteilen dieser fünf entstehen der Reihe nach die fünf Erkenntnisorgane: Hören, Tasten, Sehen, Schmecken und Riechen.

tairantaḥkaraṇaṃ sarvairvṛttibhedena taddvidhā
manovimarśarūpaṃ syādbuddhiḥ syānniścayātmikā ॥ 20॥

1.20. Aus all diesen bildet sich das innere Organ, das aufgrund seiner Funktionen zweifach ist: als Manas hat es die Natur des Abwägens, als Buddhi die Natur der Entscheidung.

rajoṃ'śaiḥ pañcabhisteṣāṃ kramātkarmendriyāṇi tu
vākpāṇipādapāyūpasthābhidhānāni jajñire ॥ 21॥

1.21. Aus den rajasartigen Anteilen dieser fünf entstehen der Reihe nach die Handlungsorgane: Sprache, Hände, Füße, Ausscheidungs- und Fortpflanzungsorgan.

taiḥ sarvaiḥ sahitaiḥ prāṇovṛttibhedātsa pañcadhā
prāṇo'pānaḥ samānaścodānavyānau ca te punaḥ ॥ 22॥

1.22. Zusammen mit all diesen entsteht der Prāṇa, der sich entsprechend seinen Funktionen fünffach gliedert: Prāṇa, Apāna, Samāna, Udāna und Vyāna.

buddhikarmendriyaprāṇapañcakairmanasā dhiyā
śarīraṃ saptadaśabhiḥ sūkṣmaṃ talliṅgamucyate ॥ 23॥

1.23. Aus den fünf Erkenntnisorganen, den fünf Handlungsorganen, den fünf Prāṇas sowie Manas und Buddhi entsteht der feinstoffliche Körper mit siebzehn Bestandteilen, der Liṅga-Śarīra genannt wird.

prājñastatrābhimānena taijasatvaṃ prapadyate
hiraṇyagarbhatāmīśastayorvyaṣṭisamaṣṭitā ॥ 24॥

1.24. Durch Identifikation mit diesem wird der Prājña zum Taijasa; Īśvara wird zu Hiraṇyagarbha – diese beiden stehen im Verhältnis von Einzelnem und Gesamtem.

samaṣṭirīśaḥ sarveṣāṃ svātmatādātmyavedanāt
tadabhāvāttato'nye tu kathyante vyaṣṭisaṃjñayā ॥ 25॥

1.25. Der Gesamtaspekt ist Īśvara, weil er sich als Selbst aller erkennt; diejenigen jedoch, bei denen dies fehlt, werden als individuelle Wesen bezeichnet.

tadbhogāya punarbhogyabhogāyatanajanmane
pañcīkaroti bhagavānpratyekaṃ viyadādikam ॥ 26॥

1.26. Um Erfahrung zu ermöglichen und erneut Erfahrungsfelder und Erfahrende hervorzubringen, vollzieht der Erhabene an jedem der Elemente – beginnend mit dem Raum – die Fünffachung.

dvidhā vidhāya caikaikaṃ caturdhā prathamaṃ punaḥ
svasvetaradvitīyāṃśairyojanātpañca pañca te ॥ 27॥

1.27. Jedes Element wird zunächst halbiert, dann wird jede Hälfte wiederum viergeteilt; durch Verbindung des eigenen Anteils mit Anteilen der anderen entstehen so jeweils die fünf Elemente.

tairaṇḍastatra bhuvanabhogyabhogāśrayodbhavaḥ
hiraṇyagarbhaḥ sthūle'smindehe vaiśvānaro bhavet
taijasā viśvatāṃ yātā deva tiryaṅnarādayaḥ ॥ 28॥

1.28. Aus ihnen entsteht das Weltenei als Grundlage von Welt, Erfahrung und Erfahrendem; Hiraṇyagarbha wird im grobstofflichen Körper zu Vaiśvānara, und als Taijasas erscheinen Götter, Tiere und Menschen in ihrer Gesamtheit.

te parāgdarśinaḥ pratyaktattvabodhavivarjitāḥ ॥ 29॥

1.29. Sie sind nach außen gerichtet und ohne Erkenntnis des inneren Selbstprinzips.

kurvate karma bhogāya karma kartuṃ ca bhuñjate
nadyāṃ kīṭā ivāvartādāvartāntaramāśu te
vrajanto janmano janma labhante naiva nirvṛtim ॥ 30॥

1.30. Sie handeln, um zu genießen, und genießen, um weiter zu handeln; wie Würmer in einem Fluss, die von einem Strudel in den nächsten geraten, wandern sie von Geburt zu Geburt und finden keine Erlösung.

satkarmaparipākātte karuṇānidhinoddhṛtāḥ
prāpya tīratarucchāyāṃ viśrāmyanti yathāsukham ॥ 31॥

1.31. Durch die Reifung guter Taten jedoch werden sie vom Ozean des Mitgefühls emporgehoben und ruhen – nachdem sie den Schatten eines rettenden Ufersbaums erreicht haben – in Frieden aus.

upadeśamavāpyaivamācāryāttattvadarśinaḥ
pañcakoṣavivekena labhante nirvṛtiṃ parām ॥ 32॥

1.32. Nachdem sie auf diese Weise die Unterweisung eines wahrheitserkennenden Lehrers empfangen haben, erlangen sie durch die Unterscheidung der fünf Hüllen höchste Befreiung.

annaṃ prāṇo mano buddhirānandaśceti pañca te
koṣāstairāvṛtaḥ svātmā vismṛtyā saṃsṛtiṃ vrajet ॥ 33॥

1.33. Nahrung, Lebenshauch, Geist, Intellekt und Glückseligkeit – diese fünf sind die Hüllen; vom eigenen Selbst durch sie verhüllt, gerät man aus Vergessen in den Kreislauf der Wiedergeburten.

syātpañcīkṛtabhūtottho dehaḥ sthūlo'nna saṃjñakaḥ
liṅge tu rājasaiḥ prāṇaiḥ prāṇaḥ karmendriyaiḥ saha ॥ 34॥

1.34. Der grobstoffliche Körper, aus den fünffach verbundenen Elementen entstanden, wird Nahrungshülle genannt; im feinstofflichen Körper jedoch wirken die rajasartigen Prāṇas zusammen mit den Handlungsorganen.

sāttvikairdhīndriyaiḥ sākaṃ vimarṣātmā manomayaḥ
taireva sākaṃ vijñānamayodhīrniścayātmikā ॥ 35॥

1.35. Zusammen mit den sattvahaften Erkenntnisorganen entsteht der manomaya, dessen Wesen das Reflektieren ist; gemeinsam mit ihnen bildet sich auch der vijñānamaya, dessen Wesen die entscheidende Erkenntnis ist.

kāraṇe sattvamānandamayomodādivṛttibhiḥ
tattatkoṣaistu tādātmyādātmā tattanmayo bhavet ॥ 36॥

1.36. Im Kausalkörper entsteht der ānandamaya durch sattvahaftes Glückseligkeitserleben und Zustände wie Freude; durch Identifikation mit den jeweiligen Hüllen erscheint das Selbst als ihnen entsprechend beschaffen.

anvayavyatirekābhyāṃ pañcakoṣa vivekataḥ
svātmānaṃ tata uddhṛtya paraṃ brahma prapadyate ॥ 37॥

1.37. Durch Unterscheidung der fünf Hüllen mittels Anwesenheit und Abwesenheit erhebt man das eigene Selbst aus ihnen und gelangt zum höchsten Brahman.

abhāne sthūladehasya svapne yadbhānamātmanaḥ
so'nvayo vyatirekastadbhāne'nyānavabhāsanam ॥ 38॥

1.38. Wenn im Traum bei Abwesenheit des grobstofflichen Körpers das Selbst dennoch erscheint, ist dies das Kriterium der Anwesenheit; wenn anderes dabei nicht erscheint, ist dies das Kriterium der Abwesenheit.

liṅgabhāne suṣuptau syādātmano bhānamanvayaḥ
vyatirekastu tadbhāne liṅgasyābhānamucyate ॥ 39॥

1.39. Wenn im Tiefschlaf beim Aufscheinen des feinstofflichen Körpers das Selbst erscheint, ist dies Anwesenheit; dessen Abwesenheit beim Erscheinen des Selbst wird als Abwesenheit des feinstofflichen Körpers bezeichnet.

tadvivekādviviktāḥ syuḥ koṣāḥ prāṇamanodhiyaḥ
te hi tatra guṇāvasthābhedamātrātpṛthakkṛtāḥ ॥ 40॥

1.40. Durch diese Unterscheidung werden die Hüllen – Prāṇa, Manas und Buddhi – voneinander getrennt erkannt, denn sie unterscheiden sich dort lediglich durch unterschiedliche Zustände der Guṇas.

suṣuptyabhāne bhānantu samādhāvātmano'nvayaḥ
vyatirekastvātmabhāne suṣuptyanavabhāsanam ॥ 41॥

1.41. Wenn im Tiefschlaf kein Erscheinen wahrgenommen wird, so ist im Samādhi das Aufleuchten des Selbst das Kriterium der Anwesenheit; die Abwesenheit dagegen besteht darin, dass im Aufleuchten des Selbst der Tiefschlaf nicht erscheint.

yathāmuñjādiṣīkaivamātmā yuktyā samuddhṛtaḥ
śarīratritayāddhīraiḥ paraṃ brahmaiva jāyate ॥ 42॥

1.42. So wie die feine Faser aus dem Muñja-Gras herausgezogen wird, wird das Selbst durch richtige Erkenntnis aus den drei Körpern herausgelöst und erweist sich für die Weisen als nichts anderes als das höchste Brahman.

parāparātmanorevaṃ yuktyā sambhāvitaikatā
tattvamasyādivākyaiḥ sā bhāgatyāgena lakṣyate ॥ 43॥

1.43. Auf diese Weise wird die durch vernünftige Erwägung erkannte Einheit des höheren und des individuellen Selbst durch Sätze wie „Tat tvam asi“ mittels Teilverneinung (bhāga-tyāga) angezeigt.

jagato yadupādānaṃ māyāmādāya tāmasīm
nimittaṃ śuddhasattvāṃ tāmucyate brahma tadgirā ॥ 44॥

1.44. Dasjenige, das – Māyā in ihrer tamasgeprägten Form annehmend – die materielle Ursache der Welt ist und zugleich als wirkende Ursache reines Sattva besitzt, wird mit dem Wort „Brahman“ bezeichnet.

yadā malinasattvāṃ tāṃ kāmakarmādidūṣitam
ādatte tatparaṃ brahma tvaṃ padena tadocyate ॥ 45॥

1.45. Wenn dasselbe höchste Brahman diese Māyā mit verunreinigtem Sattva annimmt, das durch Wunsch, Handlung und dergleichen befleckt ist, wird es durch das Wort „tvam“ bezeichnet.

tritayīmapi tāṃ muktvā parasparavirodhinīm
akhaṇḍaṃ saccidānandaṃ mahāvākyena lakṣyate ॥ 46॥

1.46. Nachdem man diese dreifache, einander widersprechende Bestimmung aufgegeben hat, wird durch den großen Lehrsatz das ungeteilte Sein-Bewusstsein-Glückseligkeit angezeigt.

so'yamityādivākyeṣu virodhāttadidantvayoḥ
tyāgena bhāgayoreka āśrayo lakṣyate yathā ॥ 47॥

1.47. In Aussagen wie „Dieser ist jener“ wird aufgrund des Widerspruchs zwischen „dies“ und „jenes“ durch das Aufgeben der jeweiligen Anteile ein gemeinsamer Bezugspunkt angezeigt.

māyāvidye vihāyaivamupādhī parajīvayoḥ
akhaṇḍaṃ saccidānandaṃ paraṃ brahmaiva lakṣyate ॥ 48॥

1.48. Nachdem so die begrenzenden Bedingungen von Māyā und Avidyā bei dem höchsten und dem individuellen Selbst aufgegeben wurden, wird allein das ungeteilte Sein-Bewusstsein-Glückseligkeit als höchstes Brahman erkannt.

savikalpasya lakṣyatve lakṣyasya syādavastutā
nirvikalpasya lakṣyatvaṃ na dṛṣṭaṃ na ca sambhavi ॥ 49॥

1.49. Wenn etwas Begrifflich-Bestimmtes als Bezeichnetes genommen würde, verlöre das Bezeichnete seinen Wirklichkeitscharakter; das Bezeichnen des Begriffslosen jedoch ist weder beobachtet noch möglich.

vikalpo nirvikalpasya savikalpasya vā bhavet
ādye vyāhatiranyatrānavasthātmāśrayādayaḥ ॥ 50॥

1.50. Eine begriffliche Bestimmung kann sich entweder auf das Begrifflose oder auf das Begriffliche beziehen; im ersten Fall entsteht ein Widerspruch, in den anderen Fällen Unendlichkeit, Zirkelschluss oder ähnliche Fehler.

idaṃ guṇakriyājātidravyasambandhavastuṣu
samantena svarūpasya sarvametaditīṣyatām ॥ 51॥

1.51. Bei Dingen, die durch Eigenschaften, Handlungen, Gattungen, Substanzen und Beziehungen bestimmt sind, möge all dies insgesamt als ihre Wesensform verstanden werden.

vikalpatadabhāvābhyāmasaṃspṛṣṭātmavastuni
vikalpitatvalakṣyatvasambandhādyāstu kalpitāḥ ॥ 52॥

1.52. Beim Selbst, das weder durch Begriffe noch durch deren Abwesenheit berührt ist, sind Begriffsbestimmtheit, Bezeichnungsrelationen und dergleichen bloße Zuschreibungen.

itthaṃ vākyaistadarthānusandhānaṃ śravaṇaṃ bhavet
yuktyā sambhāvitatvānusandhānaṃ mananantu tat ॥ 53॥

1.53. So ist das fortgesetzte Erfassen der Bedeutung der Lehrsätze das Hören (śravaṇa); das Nachdenken darüber, das durch vernünftige Erwägung als möglich erkannt wurde, ist das Manana.

tābhyāṃ nirvicikitse'rthe cetasaḥsthāpitasya yat
ekatānatvametaddhi nididhyāsanamucyate ॥ 54॥

1.54. Die ununterbrochene Ausrichtung des Geistes auf den zweifelsfrei erkannten Sinn, der durch jene beiden Schritte gefestigt wurde, wird Nididhyāsana genannt.

dhyātṛdhyāne parityajya kramāddhyeyaikagocaram
nirvātadīpavaccittaṃ samādhirabhidhīyate ॥ 55॥

1.55. Wenn schrittweise Meditierender und Meditation aufgegeben werden und der Geist sich allein auf das Meditationsobjekt richtet – unbewegt wie eine Lampe an windlosem Ort –, wird dies Samādhi genannt.

vṛttayastu tadānīmajñātā apyātmagocarāḥ
smaraṇādanumīyante vyutthitasya samutthitāt ॥ 56॥

1.56. Die geistigen Modifikationen sind zu jener Zeit nicht bewusst, haben jedoch das Selbst zum Gegenstand; sie werden später durch Erinnerung beim Wiederauftauchen des Geistes erschlossen.

vṛttīnāmanuvṛttistu prayatnātprathamādapi
adṛṣṭāsakṛdabhyāsasaṃskāraḥ sacirādbhavet ॥ 57॥

1.57. Die fortgesetzte Wiederkehr dieser geistigen Modifikationen entsteht selbst aus anfänglicher Anstrengung durch wiederholte, nicht wahrnehmbare Übung erst nach langer Zeit.

yathā dīpo nivātastha ityādibhiranekadhā
bhagavānimamevārthamarjunāya nyarūpayat ॥ 58॥

1.58. Durch zahlreiche Beispiele wie „die Lampe an windlosem Ort“ hat der Erhabene eben diesen Sinn dem Arjuna dargelegt.

anādāviha saṃsāre sañcitāḥ karmakoṭayaḥ
anena vilayaṃ yānti śuddho dharmo vivardhate ॥ 59॥

1.59. Die seit anfangsloser Zeit im Saṃsāra angesammelten Millionen von Handlungen lösen sich durch dies auf, und reiner Dharma wächst heran.

dharmameghamimaṃ prāhuḥ samādhiṃ yogavittamāḥ
varṣatyeṣa yato dharmāmṛtadhārāḥ sahasraśaḥ ॥ 60॥

1.60. Die Kundigen des Yoga nennen diesen Samādhi die „Wolke des Dharma“, denn aus ihr ergießen sich tausendfach Ströme des Nektars des Dharma.

amunā vāsanājāle niḥśeṣaṃ pravilāpite
samūlonmūlite puṇyapāpākhye karma sañcaye ॥ 61॥

1.61. Wenn durch diesen Zustand das Netz der Neigungen restlos aufgelöst und der als Verdienst und Schuld bezeichnete Karmavorrat mitsamt der Wurzel ausgerissen ist,

vākyamapratibaddhaṃ satprākparokṣāvabhāsite
karāmalakavadbodhamaparokṣaṃ prasūyate ॥ 62॥

1.62. dann bringt das zuvor nur mittelbar erkannte, nunmehr unhinderte Wort eine unmittelbare Erkenntnis hervor – klar wie eine Frucht in der eigenen Handfläche.

parokṣaṃ brahmavijñānaṃ śābdaṃ deśikapūrvakam
buddhipūrvakṛtaṃ pāpaṃ kṛtsnaṃ dahati vahnivat ॥ 63॥

1.63. Die nur mittelbare, auf Worten beruhende Brahman-Erkenntnis, die durch den Lehrer vermittelt ist, verbrennt alle zuvor verstandesmäßig begangenen Verfehlungen wie Feuer.

aparokṣātmavijñānaṃ śābdaṃ deśikapūrvakam
saṃsārakāraṇājñānatamasaścaṇḍabhāskaraḥ ॥ 64॥

1.64. Die unmittelbare Selbsterkenntnis jedoch, ebenfalls durch die Worte des Lehrers vermittelt, ist die machtvolle Sonne, welche die Finsternis der Unwissenheit – die Ursache des Saṃsāra – vernichtet.

itthaṃ tattvavivekaṃ vidhāya vidhivanmanaḥ samādhāya
vigalitasaṃsṛtibandhaḥ prāpnoti pāraṃ padaṃ naro na hirāt ॥ 65॥

1.65. Wer auf diese Weise die Unterscheidung der Wirklichkeit vollzogen und den Geist ordnungsgemäß in Sammlung gebracht hat, löst die Fessel des Saṃsāra und erlangt ohne Verzögerung den höchsten Zustand.

iti tattvavivekaḥ samāptaḥ ॥ 1॥

Hiermit ist das erste Kapitel „Tattva-viveka“ abgeschlossen.

Pañca-bhūta-viveka-prakaraṇa – Unterscheidung der fünf Elemente - Kapitel 2 Panchadashi

Das zweite Kapitel der Panchadashi, Bhūta-viveka („Unterscheidung der Elemente“), untersucht die fünf grobstofflichen Elemente – Raum, Luft, Feuer, Wasser und Erde – im Licht des Advaita Vedanta.

Ziel dieses Kapitels ist es zu zeigen, dass die materielle Welt keine eigenständige Wirklichkeit besitzt, sondern vollständig auf Brahman als einzigem Sein (sat) beruht. Die Elemente erscheinen nur aufgrund von Māyā als voneinander verschieden, während ihr eigentliches Wesen stets dasselbe unveränderliche Sein ist.

Durch die Analyse der jeweiligen Eigenschaften – Klang, Berührung, Form, Geschmack und Geruch – wird schrittweise deutlich, dass diese Merkmale nicht zur wahren Natur der Elemente gehören, sondern bloße Überlagerungen darstellen.

In konsequenter Untersuchung wird jedes Element einzeln betrachtet und als wesenslos (mithya) erkannt, während das Sein selbst unverändert bestehen bleibt. Zugleich weist das Kapitel die Vorstellung zurück, der Ursprung der Welt sei Leere oder Nicht-Sein gewesen.

So führt das Bhūta-viveka zur klaren Einsicht:

Die Welt ist erfahrbar und funktional wirksam, aber nicht letztwirklich; einzig das nicht-duale Sein ist real.

Damit festigt dieses Kapitel die advaitische Erkenntnis und bereitet den Übergang zur folgenden Lehre von den fünf Hüllen (pañca-kośa) vor.

sadadvaitaṃ śrutaṃ yattatpañcabhūtavivekataḥ ।
boddhuṃ śakyaṃ tato bhūtapañcakaṃ pravivicyate ॥ 1॥

2.1. Das nicht-duale Sein (sat-advaita), das in der Śruti gehört wird, ist durch die Unterscheidung der fünf Elemente verständlich; daher werden nun die fünf Elemente im Einzelnen unterschieden.

śabdasparśau rūparasau gandho bhūtaguṇā ime ।
ekadvitricatuḥ pañcaguṇā vyomādiṣu kramāt ॥ 2॥

2.2. Klang und Berührung, Gestalt und Geschmack sowie Geruch – dies sind die Eigenschaften der Elemente; der Reihe nach besitzen Raum usw. eins, zwei, drei, vier und fünf Eigenschaften.

pratidhvanirviyacchabdo vāyau vīsīti śabdanam ।
anuṣṇāśītasaṃsparśo vahno bhugubhugudhvaniḥ ।
uṣṇaḥ sparśaḥ prabhā rūpaṃ jale bulu bulu dhvaniḥ ।
śītāsparśaḥ śuklarūpaṃ raso mādhuryamīritam ।
bhūmau kaḍakaḍāśabdaḥ kāṭhinyaṃ sparśa iṣyate ।
nīlādikaṃ citrarūpaṃ madhurāmlādiko rasaḥ ।
surabhītaragandhau dvau guṇāḥ samyagvivecitāḥ ॥ 3॥

2.3. Im Raum ist die Eigenschaft der Klang – als Echo und als „Leere“ vernehmbar; in der Luft ist die Benennung (Klang) wie „vī“ und die Berührung weder heiß noch kalt; im Feuer ist Klang wie „bhu-gu-bhu-gu“ und die Berührung heiß, sein Rūpa ist Leuchten; im Wasser ist Klang wie „bulu-bulu“, die Berührung ist kühl, seine Gestalt ist weiß, sein Geschmack wird als Süße genannt; in der Erde ist Klang wie „kaḍa-kaḍā“ und Berührung wird als Härte verstanden; Gestalten wie Blau und bunte Formen, Geschmäcke wie süß und sauer sowie zwei Arten von Geruch – angenehm und unangenehm – sind so korrekt unterschieden.

śrotraṃ tvakcakṣuṣi jihvā ghrāṇaṃ cendriyapañcakam ।
karṇādigolakasthaṃ tacchabdādigrāhakaṃ kramāt ।
saukṣmyātkāryānumeyaṃ tatprāyo dhāvedbahirmukham ॥ 4॥

2.4. Gehör, Tastsinn, Sehsinn, Zunge und Geruch – dies sind die fünf Erkenntnisorgane; sie befinden sich in den zugehörigen körperlichen „Sitzen“ (Ohr usw.) und erfassen der Reihe nach Klang usw.; wegen ihrer Feinheit sind sie aus ihren Wirkungen zu erschließen und sind zumeist nach außen gerichtet.

kadācitpihite karṇe śrūyate śabda āntaraḥ ।
prāṇavāyau jāṭharāgnau jalapāne'nnabhakṣaṇe ।
vyājyānte hyāntarāḥ sparśāmīlane cāntaraṃ tamaḥ ।
udgāre rasagandhau cetyakṣāṇāmāntaragrahaḥ ॥ 5॥

2.5. Mitunter hört man bei verschlossenem Ohr einen inneren Klang; beim Atemwind, beim Verdauungsfeuer, beim Trinken von Wasser und beim Essen zeigen sich innere Berührungen; beim Schließen der Augen zeigt sich innere Dunkelheit; beim Aufstoßen treten Geschmack und Geruch hervor – so gibt es auch eine „innere“ Wahrnehmung der Sinne.

pañcoktyādānagamanavisargānandakāḥ kriyāḥ ।
kṛṣivāṇijyasevādyāḥ pañcasvantarbhavanti hi ॥ 6॥

2.6. Sprechen, Greifen/Nehmen, Gehen, Ausscheiden und Lust/Genuss – diese fünf Tätigkeiten werden genannt; Landwirtschaft, Handel, Dienst und Ähnliches sind in diesen fünf enthalten.

vākpāṇipādapāyūpasthairakṣaistatkriyājaniḥ ।
mukhādigolakeṣvāste tatkarmendriyapañcakam ॥ 7॥

2.7. Die Handlungsorgane sind Stimme, Hände, Füße, After und Geschlechtsorgan; in Mund usw. haben sie ihren Sitz, und aus ihnen entstehen die entsprechenden Handlungen.

mano daśendriyādhyakṣaṃ hṛtpadmagolake sthitam ।
taccāntaḥkaraṇaṃ bāhyeṣvasvātantryādvinendriyaiḥ ॥ 8॥

2.8. Der Geist (manas) ist der Vorsteher der zehn Sinne und befindet sich im „Lotus des Herzens“; als inneres Organ ist er nach außen nicht selbständig und wirkt nur zusammen mit den Sinnesorganen.

akṣeṣvarthārpiteṣvetadguṇadoṣavicārakam ।
sattvaṃ rajastamaścāsya guṇā vikriyate hi taiḥ ॥ 9॥

2.9. Wenn die Sinne auf ihre Objekte gerichtet sind, prüft dieser Geist Vorzüge und Mängel; seine Qualitäten sind Sattva, Rajas und Tamas, und durch diese wird er jeweils verändert.

vairāgyaṃ kṣāntiraudāryamityādyāḥ sattvasambhavāḥ ।
kāmakrodhau lobhayatnāvityādyā rajasotthitāḥ ।
ālasyabhrāntitandrādyā vikārāstamasotthitāḥ ॥ 10॥

2.10. Entsagung, Geduld, Großherzigkeit und Ähnliches entstehen aus Sattva; Verlangen, Zorn, Gier, rastlose Anstrengung und Ähnliches aus Rajas; Trägheit, Verwirrung, Schläfrigkeit und dergleichen sind Veränderungen aus Tamas.

sāttvikaiḥ puṇyaniṣpattiḥ pāpautpattiśca rājasaiḥ ।
tāmasairnobhayaṃ kintu vṛthāyuḥkṣapaṇaṃ bhavet ।
atrāhampratyayī kartetyevaṃ lokavyavasthitiḥ ॥ 11॥

2.11. Durch sattvige Regungen entsteht Verdienst, durch rajasige entsteht Schuld; durch tamasige entsteht keines von beidem, vielmehr wird das Leben nutzlos vergeudet. Dabei besteht im Weltlauf die Vorstellung „Ich bin der Handelnde“.

spaṣṭaśabdādiyukteṣu bhautikatvamatisphuṭam ।
akṣādāvapi tacchāstrayuktibhyāmavadhāryatām ॥ 12॥

2.12. Bei Dingen, die deutlich mit Klang usw. verbunden sind, ist ihre Element-Natur sehr klar; doch auch bei Sinnesorganen usw. ist dies durch Schriftlehre und Vernunftgründe festzustellen.

ekādaśendriyairyuktyā śāstreṇāpyavagamyate ।
yāvatkiṃcidbhavedetadidaṃ śabdoditaṃ jagat ॥ 13॥

2.13. Durch Vernunft und Schrift wird erkannt, dass diese Welt, soweit es irgendetwas gibt, durch die elf Sinne (zehn Sinne plus Geist) „in Sprache gefasst“ und erfahrbar wird.

idaṃ sarvaṃ purā sṛṣṭerekamevadvitīyakam ।
sadevāsīnnāmarūpe nāstāmityāruṇervacaḥ ॥ 14॥

2.14. „Vor der Schöpfung war dies alles eines, ohne ein Zweites; nur Sein (sat) war – Name und Form waren nicht“: so lautet die Aussage Āruṇis.

vṛkṣasya svagato bhedaḥ patrapuṣpaphalādibhiḥ ।
vṛkṣāntarātsajātīyo vijātīyaḥ śilāditaḥ ॥ 15॥

2.15. Beim Baum gibt es inneren Unterschied durch Blätter, Blüten, Früchte usw.; einen gleichartigen Unterschied gegenüber anderen Bäumen; und einen andersartigen Unterschied gegenüber Steinen usw.

tathā sadvastuno bhedatrayaṃ prāptaṃ nivāryate ।
aikyāvadhāraṇadvaitapratiṣedhaistribhiḥ kramāt ॥ 16॥

2.16. Ebenso wird beim Seienden (sat) diese dreifache Verschiedenheit ausgeschlossen – der Reihe nach durch drei Aussagen: Feststellung der Einheit, Verneinung der Zweiheit und dergleichen.

sato nāvayavāḥ śaṃkyāstadaṃśasyānirūpaṇāt ।
nāmarūpe na tasya aṃśau tayoradyāpyanudbhavāt ॥ 17॥

2.17. Beim Sein sind keine Teile anzunehmen, weil ein „Teil“ nicht bestimmbar wäre; Name und Form sind ebenfalls keine Teile von ihm, da sie damals noch nicht entstanden waren.

nāmarūpodbhavasyaiva sṛṣṭitvātsṛṣṭitaḥ purā ।
na tayorudbhavastasmātsanniraṃśaṃ yathā viyat ॥ 18॥

2.18. Weil Name-und-Form-Entstehen selbst erst Schöpfung ist, konnten sie vor der Schöpfung nicht entstehen; daher ist das Sein ohne Teile, wie der Raum.

sadantaraṃ sajātīyaṃ na vailakṣaṇyavarjanāt ।
nāmarūpopādhibhedaṃ vinā naiva sato bhidā ॥ 19॥

2.19. Ein „gleichartiges Anderes“ neben dem Sein gibt es nicht, da dann ein Unterschied bestünde; ohne den Unterschied durch die begrenzenden Bedingungen von Name und Form gibt es überhaupt keine Verschiedenheit im Sein.

vijātīyamasattattu na khalvastīti gamyate ।
nāsyātaḥ pratiyogitvaṃ vijātīyādbhidā kutaḥ ॥ 20॥

2.20. Ein „andersartiges“ wäre Nicht-Sein (asat) – und das existiert nicht; daher gibt es für das Sein kein Gegenstück, und wie sollte dann Verschiedenheit durch Andersartigkeit entstehen?

ekamevādvitīyaṃ satsiddhamatra tu kecana ।
vihvalā asadevedaṃ purāsīdityavarṇayan ॥ 21॥

2.21. Hier ist somit das eine Sein ohne Zweites festgestellt; manche jedoch, verwirrt, beschreiben: „Vorher war dies Nicht-Sein“.

magnasyābdhau yathā'kṣāṇi vihvalāni tathā'sya dhīḥ ।
akhaṇḍaikarasaṃ śrutvā niḥpracārā bibhetyataḥ ॥ 22॥

2.22. Wie die Augen dessen, der im Meer versinkt, verwirrt sind, so ist sein Denken; nachdem es von dem ungeteilten Einen gehört hat, wird es bewegungslos und fürchtet sich davor.

gauḍācāryā nirvikalpe samādhāvanyayoginām ।
sākāradhyānaniṣṭhānāmatyantaṃ bhayamūcire ॥ 23॥

2.23. Gauḍapāda und andere Lehrer sagten, dass für jene, die an Meditation mit Form gebunden sind, der nirvikalpa-Samādhi eine große Furcht hervorruft.

asparśayogo nāmaiṣa durdarśaḥ sarvayogibhiḥ ।
yogino bibhyati hyasmādabhaye bhayadarśinaḥ ॥ 24॥

2.24. Dieser Yoga heißt „asparśa-yoga“ (Yoga des Nicht-Berührens) und ist für alle Yogis schwer zu erkennen; denn Yogis fürchten sich davor, obwohl er furchtlos macht – weil sie darin Furcht sehen.

bhagavatpūjyapādāśca śuṣkatarkapaṭūnamūn ।
āhurmādhyamikānbhrāntānacintye'sminsadātmani ॥ 25॥

2.25. Auch die ehrwürdigen Lehrer (bhagavat-pūjyapādāḥ) bezeichneten diese, die im trockenen Räsonieren geschickt sind, als irrender Madhyamika im Hinblick auf dieses unbegreifliche, wahrhaftige Selbst.

anādṛtya śrutiṃ maurkhyādime bauddhastapasvinaḥ ।
āpedire nirāmatvamanumānaikacakṣuśaḥ ॥ 26॥

2.26. Diese buddhistischen Asketen missachteten aus Unverstand die Śruti und gelangten – mit dem Schlussfolgern als einzigem „Auge“ – zu einer Lehre ohne tragenden Grund.

śūnyamāsīditi brūṣe sadyogaṃ vā sadātmatām ।
śūnyasya na tu tadyuktamubhayaṃ vyāha tattvataḥ ॥ 27॥

2.27. Wenn du sagst „Es war Leere“, dann behauptest du entweder ein Sein-Verbundenes oder ein Sein-Wesen; beides aber passt nicht zur Leere – so zeigt sich die Unstimmigkeit in der Sache.

na yuktastamasā sūryo nāpi cāsau tamomayaḥ ।
sacchūnyayorvirodhitvācchūnyamāsītkathaṃ vada ॥ 28॥

2.28. Die Sonne passt nicht zu Dunkelheit, und sie ist auch nicht aus Dunkelheit gemacht; da Sein und Leere einander widersprechen, wie kannst du sagen: „Es war Leere“?

viyadādernāmarūpe māyayā sati kalpite ।
śūnyasya nāmarūpe ca tathā cejjīvyatāṃ ciram ॥ 29॥

2.29. Wenn Name und Form von Raum usw. durch Māyā auf dem Sein erdacht werden, dann mögen Name und Form der „Leere“ ebenso gelten – dann „lebe lange“ (das heißt: diese Position trägt sich nicht).

sato'pi nāmarūpe dve kalpite cettadā vada ।
kutreti niradhiṣṭhāno na bhramaḥ kvacidīkṣyate ॥ 30॥

2.30. Wenn selbst beim Sein Name und Form bloß erdacht sind, dann sage: „Wo?“ – denn eine Täuschung ohne Grundlage wird nirgends beobachtet.

sadāsīditi śabdārthabhede dvaiguṇyamāpatet ।
abhede punaruktiḥ syānmaivaṃ loke tathekṣaṇāt ॥ 31॥

2.31. Wenn man beim Ausdruck „sat āsīt“ (Es war Sein) Wort und Bedeutung trennt, entstünde eine Zweiheit; nimmt man sie als ungetrennt, wäre es bloße Wiederholung – so ist es im gewöhnlichen Sprachgebrauch nicht gemeint.

kartavyaṃ kurute vākyaṃ brūte dhāryasya dhāraṇam ।
ityādivāsanāviṣṭaṃ pratyāsītsaditīraṇam ॥ 32॥

2.32. Der Ausdruck „sat war“ wurde im Rahmen üblicher sprachlicher Gewohnheiten verwendet – wie wenn ein Satz zu Handeln auffordert oder das Festhalten dessen, was festzuhalten ist, ausspricht.

kālābhāve puretyuktiḥ kālavāsanayāyutam ।
śiṣyaṃ pratyeva tenātra dvitīyaṃ na hi śaṃkyate ॥ 33॥

2.33. Wo es (eigentlich) keine Zeit gibt, ist die Rede von „früher“ nur durch die Zeit-Vorstellung bedingt; sie richtet sich an den Schüler – deshalb ist hier kein Zweites anzunehmen.

codyaṃ vā parihāro vā kriyatāṃ dvaitabhāṣayā ।
advaitabhāṣayā codyaṃ nāsti nāpi taduttaram ॥ 34॥

2.34. Ein Einwand oder eine Erwiderung lässt sich nur in der Sprache der Zweiheit formulieren; in der Sprache des Nicht-Dualen gibt es weder Einwand noch Antwort.

atastimitagambhīraṃ na tejo na tamastatam ।
anākhyamanabhivyaktaṃ satkiṃcidavaśiṣyate ॥ 35॥

2.35. So bleibt ein Etwas: still und tief, weder Licht noch dichte Finsternis, unaussprechlich und unmanifest – das Sein als Rest.

nanu bhūmyādikaṃ mā bhūtparamāṇvanta nāśataḥ ।
kathaṃ te viyato'sattvaṃ buddhimārohatīti cet ॥ 36॥

2.36. Wenn du einwendest: „Mag es die Erde usw. nicht geben – wegen Auflösung bis hin zu Atomen; wie aber kommst du dann zur Nichtexistenz des Raumes?“

atyantaṃ nirjagadvyoma yathā te buddhimāśritam ।
tathaiva sannirākāśaṃ kuto nāśrayate matim ॥ 37॥

2.37. So wie dein Denken einen völlig weltlosen Raum annimmt, warum sollte es nicht ebenso das Sein als raumlos annehmen können?

nirjagadvyoma dṛṣṭaṃ cetprakāśatamasī vinā ।
kva dṛṣṭaṃ kiṃca te pakṣe na pratyakṣaṃ viyatkhalu ॥ 38॥

2.38. Wenn ein weltloser Raum angeblich ohne Licht und Dunkel gesehen wird: wo ist das je gesehen worden? Und selbst nach deiner Ansicht ist Raum ja nicht unmittelbar wahrnehmbar.

sadvastu siddhantvasmābhirniścitairanubhūyate ।
tūṣṇīṃ sthitau na śūnyatvaṃ śūnyabuddhestu varjanāt ॥ 39॥

2.39. Das Seiende wird von uns Gewissgewordenen als feststehend erfahren; im schweigenden Verweilen zeigt sich nicht „Leere“, sondern das Aufhören bloßer Leere-Vorstellungen.

sadbuddhirapi cennāsti māstvasya svaprabhatvataḥ ।
nirmanaskatvasākṣitvātsanmātraṃ sugamaṃ nṛṇām ॥ 40॥

2.40. Und selbst wenn es dann keine „Seins-Vorstellung“ gäbe – so sei es: weil es selbstleuchtend ist und als Zeuge des Gedankenstillstands besteht, ist reines Sein für Menschen leicht zugänglich.

manojṛmbhanarāhitye yathā sākṣī nirākulaḥ ।
māyājṛmbhaṇataḥ pūrvaṃ sattathaiva nirākulam ॥ 41॥

2.41. Wie der Zeuge ruhig ist, wenn keine Regung des Geistes aufsteigt, so war auch das Sein vor dem Aufsteigen der Māyā vollkommen unberührt und still.

nistattvā kāryagamyāsya śaktirmāyāgniśaktivat ।
na hi śakti kvacitkaiścidbuddhyate kārayataḥ purā ॥ 42॥

2.42. Diese Kraft, Māyā, ist an sich ohne eigene „Substanz“ und nur aus ihren Wirkungen erschließbar – wie die Kraft des Feuers; denn eine Kraft wird zuvor von niemandem als eigenständig erkannt.

na sadvastu sataḥ śaktirna hi vahneḥ svaśaktitā ।
sadvilakṣaṇatāyāntu śakteḥ kiṃ tattvamucyatām ॥ 43॥

2.43. Die Kraft ist nicht etwas vom Sein Verschiedenes – wie auch die Feuerkraft nicht etwas vom Feuer Verschiedenes ist; was sollte dann überhaupt als „Andersheit“ der Kraft gegenüber dem Sein gesagt werden?

śūnyatvamiti cecchūnyaṃ māyākāryamitīritam ।
naśūnyaṃ nāpi sadyādṛktādṛktattvamiheṣyatām ॥ 44॥

2.44. Wenn du sagst: „Es ist Leere“, dann heißt es: Diese „Leere“ ist ein Werk der Māyā; hier gilt: weder ist es Leere noch schlicht Sein – vielmehr ein so-oder-so erscheinender, letztlich nicht festlegbarer Status.

nāsadāsīnno sadāsīttadānīṃ kintvabhūttamaḥ ।
sadyogāttamasaḥ sattvaṃ na svatastanniṣedhanāt ॥ 45॥

2.45. Damals war weder Nichtsein noch Sein; vielmehr war Tamas. Und Sattva ist nur in Verbindung mit dem Sein bei Tamas anzunehmen, nicht aus sich heraus – daher wird ein „reines Tamas“ verneint.

ataeva dvitīyatvaṃ śūnyavannahi gaṇyate ।
na loke caitratacchaktyorjīvitaṃ gaṇyate pṛthak ॥ 46॥

2.46. Darum wird „Zweiheit“ ebenso wenig gezählt wie „Leere“; wie man im Alltag bei Chaitra und seiner Lebenskraft das Leben nicht als getrennt zählt.

śaktyādhikye jīvitaṃ cedvardhate tatra vṛddhikṛt ।
na śaktiḥ kintu tatkāryaṃ yuddhakṛṣyādikaṃ tathā ।
sarvathā śaktimātrasya na pṛthaggaṇanā kvacit ।
śaktikāryaṃ tu naivāsti dvitīyaṃ śaṃkyate katham ॥ 47॥

2.47. Wenn „Leben“ bei größerer Kraft zunimmt, dann ist der Zuwachs bewirkend nicht die Kraft an sich, sondern ihre Wirkungen – Kampf, Feldarbeit usw.; eine bloße Kraft wird nirgends gesondert gezählt. Und wenn es kein von der Kraft getrenntes Werk gibt – wie sollte dann ein „Zweites“ angenommen werden?

na kṛtsnabrahmavṛttiḥ sā śaktiḥ kintvekadeśabhāk ।
ghaṭaśaktiryathā bhūmau snigdhamṛdyeva vartate ॥ 48॥

2.48. Diese Kraft ist nicht eine „Wirkweise“ des ganzen Brahman, sondern nur partiell; wie die „Topf-Kraft“ in der Erde nur als die geeignete, geschmeidige Tonerde wirkt.

pādo'sya viśvā bhūtāni tripādasti svayaṃ prabhaḥ ।
ityekadeśavṛttitvaṃ māyāyā vadati śrutiḥ ॥ 49॥

2.49. „Ein Viertel von ihm sind alle Wesen, drei Viertel ist das Selbstleuchtende“ – so lehrt die Śruti, dass Māyā nur partiell wirksam ist.

viṣṭabhyāhamidaṃ kṛtsnamekāṃśena sthito jagat ।
iti kṛṣṇorjunāyāha jagatastvekadeśatām ॥ 50॥

2.50. „Ich durchdringe dies ganze All, und doch besteht die Welt nur in einem Teil von mir“ – so erklärte Kṛṣṇa Arjuna die Teilhaftigkeit der Welt.

sabhūmiṃ sarvato vṛtvā atyatiṣṭhaddaśāṅgulam ।
vikārāvarti cātrāsti śrutisūtrakṛtorvacaḥ ॥ 51॥

2.51. „Alles umhüllend überschritt er es um zehn Fingerbreit“ – auch hier gibt es das Wort des Śruti-/Sūtra-Verfassers, das diese Überlegenheit gegenüber dem Bereich der Veränderungen ausdrückt.

niraṃśe'pyaṃśamāropya kṛtsneṃ'śe veti pṛcchataḥ ।
tadbhāṣayottaraṃ brūte śrutiḥ śroturhitaiṣiṇī ॥ 52॥

2.52. Wenn gefragt wird, ob man beim Teil-losen dennoch einen „Teil“ überträgt oder ob man vom Ganzen als „Teil“ spricht, antwortet die Śruti in solcher Redeweise – zum Wohl des Hörers.

sattattvamāśritā śaktiḥ kalpayetsati vikriyāḥ ।
varṇābhittigatābhittau citraṃ nānāvidhaṃ yathā ॥ 53॥

2.53. Die Kraft, die auf dem Sein-Prinzip gründet, stellt die Veränderungen im Seienden vor – wie ein vielfarbiges Bild auf einer (gefärbten) Wandfläche.

ādyo vikāra ākāśaḥ so'vakāśasvabhāvān ।
ākāśo'stīti sattattvamākāśe'pyanugacchati ॥ 54॥

2.54. Die erste Veränderung ist der Raum; seine Natur ist „Raumgeben“ (avakāśa). Und das Sein-Prinzip folgt auch dem Raum: „Raum ist“.

ekasvabhāvaṃ sattattvamākāśo dvisvabhāvakaḥ ।
nāvakāśaḥ sati vyomni sa caiṣo'pi dvayaṃ sthitam ॥ 55॥

2.55. Das Sein-Prinzip hat eine einzige Natur; der Raum hat eine doppelte Natur: „Sein“ und „Raumgeben“. Ohne Sein gibt es keinen Raum, und so sind beide darin gemeinsam gegenwärtig.

yadvā pratidhvanirvyomno guṇo nāsau satīkṣyate ।
vyomni dvau saddhvanī tena sadekaṃ dviguṇaṃ viyat ॥ 56॥

2.56. Oder: Wenn das Echo als Eigenschaft des Raumes nicht als „Sein“ betrachtet wird, dann wären im Raum zwei „Dinge“ – Sein und Klang; so wäre Sein eins, der Raum aber „zweifach bestimmt“.

yā śaktiḥ kalpayedvyoma sā sadvyomnorabhinnatām ।
āpādya dharmadharmitvaṃ vyatyayenāvakalpayet ॥ 57॥

2.57. Die Kraft, die den Raum vorstellt, bringt die Nichtverschiedenheit von Sein und Raum hervor und setzt dann – in vertauschter Weise – das Verhältnis von Träger (dharmī) und Eigenschaft (dharma) an.

sato vyomatvamāpannaṃ vyomnaḥ sattāntu laukikāḥ ।
tārkikāścāvagacchanti māyāyā ucitaṃ hi tat ॥ 58॥

2.58. So „wird“ das Sein zu „Raum“; die Existenz des Raumes hingegen erfassen gewöhnliche Menschen und Logiker – und das ist im Rahmen der Māyā angemessen.

yadyathā vartate tasya tathātvaṃ bhāti mānataḥ ।
anyathātvaṃ bhrameṇeti nyāyo'yaṃ sarvalaukikaḥ ॥ 59॥

2.59. Wie etwas tatsächlich beschaffen ist, so erscheint es durch gültige Erkenntnis; ein Anders-Erscheinen geschieht durch Irrtum – dies ist ein allgemein weltliches Prinzip.

evaṃ śrutivicārātprākyadyathā vastu bhāsate ।
vicāreṇa viparyeti tatastaccintyatāṃ viyat ॥ 60॥

2.60. So: Vor der Untersuchung erscheint das Ding auf eine bestimmte Weise; durch Untersuchung kehrt sich dies um – daher ist der Raum auf diese Weise zu bedenken.

bhinne viyatsatī śabdabhedādbuddheśca bhedataḥ ।
vāyvādiṣvanuvṛttaṃ sanna tu vyometi bhedadhīḥ ॥ 61॥

2.61. Wird Raum und Sein als verschieden aufgefasst, so entsteht diese Unterscheidung nur aufgrund sprachlicher Verschiedenheit und begrifflicher Differenz; denn das Sein setzt sich in Luft und den übrigen Elementen fort, nicht jedoch als eigenständiges „Raum-Sein“.

sadvastvadhikavṛttitvāddharmi vyomnastu dharmatā ।
dhiyā sataḥ pṛthakkāre brūhi vyoma kimātmakam ॥ 62॥

2.62. Weil das Sein umfassender wirkt als der Raum, ist das Sein der Träger (dharmī) und der Raum nur eine Eigenschaft; wenn du das Sein davon trennst, sage: was ist dann der Raum seinem Wesen nach?

avakāśātmakaṃ taccedasattaditi cintyatām ।
bhinnaṃ sato'sacca neti vakṣi cedvyāhatistava ॥ 63॥

2.63. Wenn du sagst, der Raum habe die Natur von Ausdehnung, dann bedenke: Ist diese Ausdehnung Sein oder Nicht-Sein? Wenn du sagst „von Sein verschieden“, gerätst du in Widerspruch.

bhātīti cedbhātu nāma bhūṣaṇaṃ māyikasya tat ।
yadasadbhāsamānantanmithyā svapnagajādivat ॥ 64॥

2.64. Wenn du erwiderst „er erscheint“, dann sei dies nur ein Schmuck der māyischen Erscheinung; denn was als Nicht-Seiendes erscheint, ist falsch – wie ein Elefant im Traum.

jātivyakto dehidehau guṇadravye yathā pṛthak ।
viyatsatostathaivāstu pārthakyaṃ ko'tra vismayaḥ ॥ 65॥

2.65. Wie Gattung und Individuum bei Körper und Leib, Eigenschaft und Substanz verschieden erscheinen, so möge auch Raum und Sein unterschieden erscheinen – worin läge hier das Erstaunliche?

buddho'pi bhedo no citte niruḍhiṃ yāti cettadā ।
anaikāgryātsaṃśayādvā rūḍhyabhāvo'sya te vada ॥ 66॥

2.66. Wenn diese Unterscheidung selbst nach Einsicht im Geist keine feste Gewissheit gewinnt, dann erkläre: liegt dies an mangelnder Sammlung oder an Zweifel?

apramatto bhava dhyānādādye'nyasminvivecanam ।
kuru pramāṇayuktibhyāṃ tato rūḍhatamo bhavet ॥ 67॥

2.67. Sei achtsam: unterscheide zuerst das Eine vom Anderen durch Meditation und anschließend mithilfe von Erkenntnismitteln und logischer Begründung – dann wird die Einsicht vollkommen gefestigt.

dhyānānmānādyuktito'pi rūḍhe bheda viyatsatoḥ ।
na kadācidviyatsatyaṃ sadvastu chidravanna ca ॥ 68॥

2.68. Selbst wenn durch Meditation, Erkenntnismittel und Logik die Unterscheidung zwischen Raum und Sein fest geworden ist, wird der Raum niemals wirklich – und das Sein niemals lückenhaft.

jñasya bhāti sadā vyoma nistattvollekhapūrvakam ।
sadvastvapi vibhātyasya niśchidratvapuraḥsaram ॥ 69॥

2.69. Dem Erkennenden erscheint stets zuerst der Raum ohne Wesenskern; danach erscheint ihm auch das Sein als vollkommen ohne Bruch oder Teilung.

vāsanāyāṃ vivṛddhāyāṃ viyatsatyatvavādinam ।
sanmātrābodhayuktaṃ ca dṛṣṭvā vismayate budhaḥ ॥ 70॥

2.70. Sieht der Weise, dass jemand trotz klarer Erkenntnis des reinen Seins weiterhin die Wirklichkeit des Raumes behauptet, wundert er sich – denn dies beruht allein auf tief verwurzelten Neigungen.

evamākāśamithyātve satsatyatve ca vāsite ।
nyāyenānena vāyvādeḥ sadvastu pravivicyatām ॥ 71॥

2.71. Wenn so die Unwirklichkeit des Raumes und die Wirklichkeit des Seins erkannt sind, soll nach derselben Methode auch bei Luft und den übrigen Elementen das Seiende sorgfältig unterschieden werden.

sadvastunyekadeśasthā māyā tatraikadeśagam ।
viyattatrāpyekadeśagato vāyu prakalpitaḥ ॥ 72॥

2.72. Māyā wirkt nur in einem Teil des Seienden; auch dort wird Raum nur teilweise angenommen, und innerhalb dieses Bereiches wird wiederum die Luft vorgestellt.

śoṣasparśau gatirvego vāyudharmā ime matāḥ ।
trayaḥ svabhāvāḥ sanmāyāvyomnāṃ ye te'pi vāyugāḥ ॥ 73॥

2.73. Austrocknung, Berührung, Bewegung und Geschwindigkeit gelten als Eigenschaften der Luft; auch die drei Wesenszüge von Sein, Māyā und Raum setzen sich in der Luft fort.

vāyurastīti sadbhāvaḥ sato vāyau pṛthakkṛte ।
nistattvarūpatā māyāsvabhāvo vyomago dhvaniḥ ॥ 74॥

2.74. Dass „Luft ist“, ist Ausdruck des Seins im Element Luft; die Wesenslosigkeit stammt von Māyā, und der Klang im Raum ist ihre besondere Eigenschaft.

sato'nuvṛttiḥ sarvatra vyomno neti puroditam ।
vyomānuvṛttiradhunā kathaṃ navyāhataṃ vacaḥ ॥ 75॥

2.75. Zuvor wurde gesagt: Das Sein setzt sich überall fort, der Raum jedoch nicht; wie kann nun von einer Fortsetzung des Raumes gesprochen werden, ohne in Widerspruch zu geraten?

chidrānuvṛttirnetīti pūrvoktiradhunā tviyam ।
śabdānuvṛttirevoktā vacaso vyāhatiḥ kutaḥ ॥ 76॥

2.76. Früher wurde gesagt, dass sich nur „Leere“ nicht fortsetzt; jetzt ist jedoch allein von der Fortsetzung des Klangs die Rede – wo liegt darin ein Widerspruch der Aussage?

nanu sadvastupārthakyādasattvaṃ cettadā katham ।
avyaktamāyāvaiṣamyādamāyāmayatāpi no ॥ 77॥

2.77. Wenn du einwendest: „Durch Trennung vom Sein müsste Nicht-Sein entstehen“ – so gilt dies nicht, da Māyā auch im unmanifesten Zustand ungleichartig wirkt.

nistattvarūpataivātra māyātvasya prayojikā ।
sā śaktikāryayostulyā vyaktāvyaktatvabhedinoḥ ॥ 78॥

2.78. Gerade die Wesenslosigkeit ist hier das Kennzeichen der Māyā; sie ist bei Kraft und Wirkung gleich, auch wenn sie sich als manifest oder unmanifest unterscheidet.

sadasattvavivekasya prastutattvātsacintyatām ।
asato'vāntaro bheda āstāṃ taccintayātra kim ॥ 79॥

2.79. Da hier die Unterscheidung von Sein und Nicht-Sein das eigentliche Thema ist, soll über das Sein nachgedacht werden; innere Unterschiede des Nicht-Seienden sind hier bedeutungslos.

sadvastubrahmaśiṣṭoṃ'śovāyurmithyā yathā viyat ।
vāsayitvā ciraṃ vāyormithyātvaṃ marutaṃ tyajet ॥ 80॥

2.80. Wie der Raum ist auch die Luft nur ein dem Brahman zugehöriger Scheinanteil; nachdem ihre Unwirklichkeit lange genug erkannt wurde, soll man auch diese Vorstellung wieder aufgeben.

cintayedvahnimapyevaṃ maruto nyūnavartinam ।
brahmāṇḍāvaraṇeṣveṣāṃ nyūnādhikavicāraṇā ॥ 81॥

2.81. Ebenso soll man über das Feuer nachdenken, das gegenüber der Luft einen geringeren Wirkungsanteil besitzt; bei den Hüllen des Weltalls wird so ihr Mehr- und Minderanteil betrachtet.

vāyordaśāṃśatonyūnovahnirvāyau prakalpitaḥ ।
purāṇoktaṃ tāratamyaṃ daśāṃśairbhūtapañcake ॥ 82॥

2.82. Das Feuer wird als um ein Zehntel geringer als die Luft angesehen und innerhalb der Luft vorgestellt; diese Abstufung der fünf Elemente in Zehnteln wird in den Purāṇas beschrieben.

vahniruṣṇaprakāśātmā pūrvānugatiratra ca ।
asti vahniḥ sanistattvaḥ śabdavānsparśavānapi ॥ 83॥

2.83. Feuer hat die Natur von Hitze und Licht; auch hier besteht die Fortsetzung des zuvor Gesagten: Feuer existiert, ist jedoch wesenlos und besitzt ebenso Klang und Berührung.

sanmayāvyomavāyvaṃśairyuktasyāgnernijo guṇaḥ ।
rūpaṃ tatra sataḥ sarvamanyadbuddhyā vivicyatām ॥ 84॥

2.84. Beim Feuer, das mit Anteilen von Sein, Māyā, Raum und Luft verbunden ist, ist die eigentliche eigene Eigenschaft die Form (Licht); alles andere soll durch Einsicht als nicht zugehörig unterschieden werden.

sato vivecite vahnau mithyātve sati vāsite ।
āpo daśāṃśato nyūnāḥ kalpitā iti cintayet ॥ 85॥

2.85. Nachdem beim Feuer das Sein erkannt und seine Unwirklichkeit durchschaut wurde, soll man bedenken, dass das Wasser wiederum um ein Zehntel geringer vorgestellt wird.

santyāpo'mūḥ śūnyatattvāḥ saśabadasparśasaṃyutāḥ ।
rūpavatyo'nyadharmānuvṛtyā svīyo raso guṇaḥ ॥ 86॥

2.86. Wasser existiert, ist jedoch wesenlos; es besitzt Klang und Berührung, auch Gestalt durch Übernahme fremder Eigenschaften, während sein eigener spezifischer Grundzug der Geschmack ist.

sato vivecitāsvapsu tanmithyātve ca vāsite ।
bhūmirdaśāṃśato nyūnā kalpitāpsviti cintayet ॥ 87॥

2.87. Nachdem beim Wasser das Sein erkannt und seine Unwirklichkeit verinnerlicht wurde, soll man bedenken, dass die Erde wiederum um ein Zehntel geringer als Wasser vorgestellt ist.

asti bhūstattvaśūnyāsyāḥ śabdasparśau svarūpakau ।
rasaśca parato naijo gandhaḥ sattā vivicyatām ॥ 88॥

2.88. Die Erde existiert, ist jedoch wesenlos; Klang und Berührung gehören zu ihr, Geschmack stammt von anderem, während Geruch als ihre eigene Eigenschaft gilt – doch ihr Sein ist gesondert zu erkennen.

pṛthakkṛtāyāṃ sattāyāṃ bhūmirmithyāvaśiṣyate ।
bhūmerdaśāṃśato nyūnaṃ brahmāṇḍaṃ bhūmimadhyagam ॥ 89॥

2.89. Wird das Sein klar davon unterschieden, bleibt die Erde als bloßer Schein zurück; das Weltall ist um ein Zehntel geringer als die Erde und befindet sich innerhalb der Erde.

brahmāṇḍamadhye tiṣṭhanti bhuvanāni caturdaśa ।
bhuvaneṣu vasantyeṣu prāṇidehā yathāyatham ॥ 90॥

2.90. Innerhalb des Welteneies befinden sich die vierzehn Welten, und in ihnen leben die Körper der Lebewesen jeweils entsprechend ihrer Ebene.

brahmāṇḍalokadeheṣu sadvastuni pṛthakkṛte ।
asanto'ṇḍādayo bhāntu tadbhāne'pīha kā kṣatiḥ ॥ 91॥

2.91. Wenn in Weltei, Welten und Körpern das Seiende davon getrennt erkannt ist, mögen Ei und Welt ruhig als unwirklich erscheinen – was schadet es, wenn das Sein dennoch leuchtet?

bhūtabhautikamāyānāmasamatve'tyantavāsite ।
sadvastvadvaitamityeṣā dhīrviparyeti na kvacit ॥ 92॥

2.92. Wenn die Verschiedenheit von Elementen, materiellen Dingen und Māyā vollkommen durchschaut ist, weicht die Erkenntnis der Nicht-Dualität des Seienden niemals mehr.

sadadvaitātpṛthagbhūte dvaite bhūmyādirūpiṇi ।
tattadarthakriyā loke yathā dṛṣṭā tathaiva sā ॥ 93॥

2.93. Auch wenn Erde usw. als duale Erscheinungen vom nicht-dualen Sein getrennt erkannt sind, vollziehen sie im weltlichen Bereich weiterhin ihre jeweiligen Funktionen.

sāṃkhyakāṇādabauddhādyairjagadbhedo yathā yathā ।
utprekṣyate'nekayuktyā bhavatveṣa tathā tathā ॥ 94॥

2.94. Wie auch immer von Sāṃkhya-, Vaiśeṣika-, buddhistischen und anderen Schulen die Vielheit der Welt mit verschiedenen Argumenten entworfen wird – so möge sie gelten.

avajñātaṃ sadadvaitaṃ niḥśaṃkairanyavādibhiḥ ।
evaṃ kā kṣatirrasmākaṃ taddvaitamavajānatām ॥ 95॥

2.95. Wenn andere Lehrmeinungen das nicht-duale Sein bedenkenlos missachten – welchen Schaden haben wir dadurch, dass wir auch ihre Dualität unbeachtet lassen?

dvaitāvajñā susthitā cedadvaitā dhīḥ sthirā bhavet ।
sthairye tasyāḥ pumāneṣa jīvanmukta itīryate ॥ 96॥

2.96. Wenn die Geringschätzung der Dualität fest verankert ist, wird die Erkenntnis der Nicht-Dualität stabil; wer in ihr gefestigt ist, wird als Lebend-Befreiter (jīvanmukta) bezeichnet.

eṣā brāhmī sthitiḥ pārtha naināṃ prāpya vimuhyati ।
sthitvāsyāmantakāle'pi brahmanirvāṇamṛcchati ॥ 97॥

2.97. „Dies ist der brahmanische Zustand, o Pārtha; wer ihn erlangt, wird nicht mehr verwirrt. Wer in ihm verharrt, erreicht selbst zur Zeit des Todes das Erlöschen in Brahman.“

sadadvaite'nṛtadvaite yadanyo'nyaikyavīkṣaṇam ।
tasyāntakālastadbhedabuddhireva na cetaraḥ ॥ 98॥

2.98. Wenn inmitten des wahren Nicht-Dualen eine falsche Dualität gegenseitig als eins gesehen wird, besteht im Augenblick des Todes allein noch die Vorstellung von Trennung – nichts anderes.

yadvāntakālaḥ prāṇasya viyogostu prasiddhitaḥ ।
tasminkāle'pi na bhrāntergatāyāḥ punarāgamaḥ ॥ 99॥

2.99. Oder auch: Da der Tod als Trennung vom Lebenshauch bekannt ist, kehrt selbst zu diesem Zeitpunkt eine bereits überwundene Verblendung nicht zurück.

nīroga upaviṣṭo vā rugṇo vā viluṭhanbhuvi ।
mūrcchito vā tyajedeṣa prāṇānbhrāntirna sarvathā ॥ 100॥

2.100. Ob gesund sitzend, krank am Boden liegend oder bewusstlos – wenn dieser Mensch den Atem verlässt, tritt keinerlei Verblendung mehr auf.

dine dine svapnasuptyoradhīte vismṛte'pyayam ।
paredyurnānadhītaḥ syāttattvavidyā na naśyati ॥ 101॥

2.101. Auch wenn täglich im Traum und Tiefschlaf Vergessen eintritt, geht die Erkenntnis der Wirklichkeit nicht verloren – am nächsten Tag ist sie nicht „neu zu lernen“.

pramāṇotpāditā vidyā pramāṇaṃ prabalaṃ vinā ।
na naśyati na vedāntātprabalaṃ mānamīkṣate ॥ 102॥

2.102. Erkenntnis, die durch gültige Erkenntnismittel entstanden ist, wird ohne ein stärkeres Gegenmittel nicht zerstört; für Vedānta gibt es kein solches überlegenes Erkenntnismittel.

tasmādvedāntasaṃsiddhaṃ sadadvaitaṃ na bādhyate ।
antakāle'pyato bhūtavivekānnirvṛtiḥ sthitā ॥ 103॥

2.103. Daher kann das durch Vedānta begründete nicht-duale Sein niemals widerlegt werden; selbst zur Todeszeit bleibt durch die Unterscheidung der Elemente die Befreiung fest gegründet.

iti bhūtavivekanāma dvitīyaḥ paricchedaḥ ॥ 2॥

Hier endet das zweite Kapitel „Bhūta-viveka“ der Pañcadaśī.

Kapitel 3 Pañca-kośa-viveka-prakaraṇa – Unterscheidung der fünf Hüllen

Gerne — hier ist eine Wiki-geeignete Einleitung zu Kapitel 3 (Pañca-kośa-viveka), stilistisch passend zu deinen bisherigen Einleitungen:

Einleitung zum dritten Kapitel (Pañca-kośa-viveka)

Das dritte Kapitel der Pañcadaśī, Pañca-kośa-viveka („Unterscheidung der fünf Hüllen“), untersucht die feinen Ebenen der Identifikation, durch die das wahre Selbst verdeckt erscheint. Während das vorherige Kapitel die äußere Welt als nicht letztwirklich darstellte, richtet sich der Fokus hier auf die innere Struktur der individuellen Erfahrung.

Die Vedānta-Lehre beschreibt fünf Schichten oder Hüllen (kośa), die das Selbst scheinbar umgeben:

  • die Nahrungshülle (annamaya-kośa – physischer Körper),
  • die Lebensenergiehülle (prāṇamaya-kośa – Prāṇa),
  • die Geisteshülle (manomaya-kośa – Emotionen und Gedanken),
  • die Erkenntnishülle (vijñānamaya-kośa – Intellekt und Ich-Gefühl),
  • die Glückseligkeitshülle (ānandamaya-kośa – Ursache subtiler Glückserfahrung).

Das Kapitel zeigt, dass jede dieser Hüllen vergänglich, abhängig und begrenzt ist. Deshalb kann keine von ihnen das wahre Selbst sein. Durch systematische Untersuchung wird deutlich, dass das Selbst der unveränderliche Zeuge (sākṣī) aller körperlichen, geistigen und emotionalen Zustände ist.

Ein zentraler Gedanke dieses Kapitels ist, dass das Selbst nicht als Objekt erkannt werden kann, da es selbst das Prinzip aller Erkenntnis ist. Es wird als selbstleuchtendes Bewusstsein beschrieben, das unabhängig von allen Erfahrungszuständen besteht und durch die Methode „Nicht dies, nicht dies“ (neti neti) erkannt wird.

Abschließend erklärt das Kapitel, wie durch begrenzende Bedingungen (upādhi) die Erscheinung von individuellem Selbst (jīva) und Gott (Īśvara) entsteht, obwohl beide ihrem Wesen nach identisch mit Brahman sind.

Das Pañca-kośa-viveka vertieft somit die Selbsterkenntnis, indem es die subtilsten Formen der Identifikation auflöst und den Suchenden zur unmittelbaren Erfahrung des reinen Bewusstseins führt.

guhāhitaṃ brahma yattatpañcakoṣa vivekataḥ
boddhuṃ śakyaṃ tataḥ koṣapañcakaṃ pravivicyate ॥ 1॥

3.1. Das in der Herzenshöhle verborgene Brahman kann durch die Unterscheidung der fünf Hüllen erkannt werden; deshalb werden nun diese fünf Hüllen einzeln untersucht.

dehādabhyantaraḥ prāṇaḥ prāṇādabhyantaraṃ manaḥ
tataḥ kartā tato bhoktā guhā seyaṃ paramparā ॥ 2॥

3.2. Innerhalb des Körpers liegt die Lebensenergie (Prāṇa), innerhalb des Prāṇa der Geist, danach der Handelnde und danach der Erfahrende – so wird die Herzenshöhle als eine Abfolge innerer Schichten beschrieben.

pitṛbhuktānnajādvīryājjāto'nnenaiva vardhate
dehaḥ so'nnamayo nātmā prākcordhvaṃ tadabhāvataḥ ॥ 3॥

3.3. Aus der Nahrung, die der Vater aufgenommen hat, entsteht Samen; daraus wird der Körper geboren und durch Nahrung erhalten. Dieser Körper ist die Nahrungshülle und nicht das Selbst, da er vor der Geburt und nach dem Tod nicht besteht.

pūrvajanmanyasattve tajjanma sampādayetkatham
bhāvijanmanyasatkarma na bhuñjīteha saṃcitam ॥ 4॥

3.4. Wäre das Selbst identisch mit dem Körper, könnte es die Geburt in früheren Leben nicht hervorgebracht haben, und angesammelte Handlungen könnten in zukünftigen Geburten nicht erfahren werden.

pūrṇo dehe balaṃ yacchannakṣāṇāṃ yaḥ pravartakaḥ
vāyuḥ prāṇamayo nāsāvātmā caitanyavarjanāt ॥ 5॥

3.5. Die Lebensluft erfüllt den Körper, verleiht Kraft und treibt die Sinnesorgane an; dennoch ist diese Prāṇa-Hülle nicht das Selbst, da ihr Bewusstsein fehlt.

ahantāṃ mamatāṃ dehe gṛhādau ca karoti yaḥ
kāmādyavasthayā bhrānto nāsāvātmā manomayaḥ ॥ 6॥

3.6. Das, was im Körper und in äußeren Dingen Ich- und Mein-Gefühl hervorbringt und durch Wünsche usw. verwirrt wird, ist die Geisteshülle und nicht das Selbst.

līnā suptau vapurbodhe vyāpnuyādānakhāgragā
cicchāyopetadhīrnātmā vijñānamayaśabdabhāk ॥ 7॥

3.7. Im Tiefschlaf ist diese Intellektschicht aufgelöst, im Wachzustand durchdringt sie den Körper bis in die Fingerspitzen; der von der Spiegelung des Bewusstseins durchdrungene Intellekt wird als Erkenntnishülle bezeichnet, ist jedoch nicht das Selbst.

kartṛtvakaraṇatvābhyāṃ vikriyetāntarindriyam
vijñānamanasī antarbahiścaite parasparam ॥ 8॥

3.8. Durch die Funktionen des Handelns und der Instrumentalität verändert sich das innere Organ; Intellekt und Geist wirken dabei gegenseitig aufeinander ein – sowohl nach innen als auch nach außen.

kācidantarmukhā vṛttirānandapratibimbabhāk
puṇyabhoge bhogaśāntau nidrārūpeṇa līyate ॥ 9॥

3.9. Eine nach innen gerichtete geistige Regung, die die Spiegelung von Glückseligkeit enthält, zeigt sich beim Erleben von Verdiensten und löst sich nach dem Genuss in der Form des Schlafes auf.

kādācitkatvato nātmā syādānandamayo'pyayam
bimbabhūto ya ānanda ātmāsau sarvadā sthiteḥ ॥ 10॥

3.10. Auch diese Glückseligkeitshülle ist nicht das Selbst, da sie nur zeitweise erscheint; das wahre Selbst ist vielmehr die ursprüngliche Glückseligkeit, die stets besteht.

nanu dehamupakramya nidrānandāntavastuṣu
mābhūdātmatvamanyastu na kaścidanubhūyate ॥ 11॥

3.11. Es könnte eingewandt werden, dass jenseits von Körper, Schlaf und Glück nichts anderes erfahren wird und daher eines davon das Selbst sein müsse.

bāḍhaṃ nidrādayaḥ sarve'nubhūyante na cetaraḥ
tathāpyete'nubhūyante yena taṃ ko nivārayet ॥ 12॥

3.12. Gewiss werden Schlaf und ähnliche Zustände erfahren – doch sie werden von etwas erfahren; wer könnte den Erfahrenden selbst verneinen?

svayamevānubhūtitvātvidyate nānubhāvyatā
jñātṛjñānāntarābhāvādajñeyo na tvasattayā ॥ 13॥

3.13. Das Selbst ist selbst Erfahrung und daher kein erfahrbares Objekt; da es keinen anderen Erkennenden gibt, ist es unerkennbar – nicht weil es nicht existiert, sondern weil es das Erkennen selbst ist.

mādhuryādisvabhāvānāmanyatra svaguṇārpiṇām
svasmiṃstadarpaṇāpekṣā no na cāstānyadarpakam ॥ 14॥

3.14. So wie Eigenschaften wie Süße sich nicht selbst spiegeln, sondern eines Trägers bedürfen, kann auch das Bewusstsein nicht von etwas anderem abhängig sein, um sich selbst zu erkennen.

arpakāntarārāhityepyastyeṣāṃ tatsvabhāvatā
mābhūttathānubhāvyatvaṃ bodhātmā tu na hīyate ॥ 15॥

3.15. Auch ohne ein anderes Spiegelmedium bleiben solche Eigenschaften bestehen; ebenso verliert das Selbst als reines Bewusstsein nicht seine Natur, auch wenn es kein Objekt des Erkennens ist.

svayaṃjyotirbhavatyeṣa puro'smātbhāsate'khilāt
tameva bhāntamanveti tadbhāsā bhāsate jagat ॥ 16॥

3.16. Dieses Selbst ist selbstleuchtend; alles andere leuchtet nur durch sein Licht. Indem es selbst leuchtet, lässt es die gesamte Welt erscheinen.

yenedaṃ jānate sarvaṃ taṃ kenānyena jānatām
vijñātāraṃ kena vidyācchaktaṃ vedye tu sādhanam ॥ 17॥

3.17. Wodurch alles erkannt wird – wodurch sollte dieses selbst erkannt werden? Die Mittel der Erkenntnis gelten nur für erkennbare Objekte, nicht für den Erkennenden selbst.

sa vetti vedyaṃ tatsarvaṃ nānyastasyāsti veditā
viditāviditābhyāṃ tatpṛthakbodhasvarūpakam ॥ 18॥

3.18. Dieses Selbst erkennt alles Erkennbare, doch es gibt keinen anderen Erkennenden für dieses Selbst; es ist jenseits von Bekanntem und Unbekanntem und besitzt die Natur reinen Bewusstseins.

'bodhe'pyanubhavo yasya na kathaṃcana jāyate
taṃ kathaṃ bodhayecchāstraṃ loṣṭaṃ narasamākṛtim ॥ 19॥

3.19. Wer selbst im Zustand des Bewusstseins keine Erfahrung hat, den kann auch die Schrift nicht lehren – so wenig wie ein Lehmklumpen in Menschengestalt Erkenntnis empfangen könnte.

jihvā me'sti na vetyuktirlajjāyai kevalaṃ yathā
na budhyate mayā bodho boddhavya iti tādṛśī ॥ 20॥

3.20. So wie jemand aus Scham sagt: „Ich habe keine Zunge“, obwohl er spricht, ebenso ist die Aussage: „Ich erkenne das Bewusstsein nicht, es muss erst erkannt werden“ widersinnig.

yasminyasminnasti loke bodhastattadupekṣaṇe
yadbodhamātraṃ tadbrahmetyevaṃ dhīrbrahmaniścayaḥ ॥ 21॥

3.21. Überall, wo in der Welt Bewusstsein vorhanden ist, soll man von dessen äußeren Erscheinungen absehen; reines Bewusstsein allein ist Brahman – so entsteht die Gewissheit des Weisen.

pañcakoṣaparityāge sākṣibodhāvaśeṣataḥ
svasvarūpaṃ sa eva syācchūnyatvaṃ tasya durghaṭam ॥ 22॥

3.22. Wenn die fünf Hüllen abgelegt sind und nur das Bewusstsein des Zeugen übrig bleibt, dann ist dieses das eigene wahre Wesen; es als Leere zu bezeichnen ist unmöglich.

asti tāvatsvayaṃ nāma vivādāviṣayatvataḥ
svasminnapi vivādaścetprativādyatra ko bhavet ॥ 23॥

3.23. Dass das Selbst existiert, ist unbestreitbar; denn wenn sogar darüber gestritten würde, wer wäre dann der Gegner, der diese Existenz leugnet?

svāsattvantu na kasmaicidrocate vibhramaṃ vinā
ataeva śrutirbādhaṃ brūte cāsattvavādinaḥ ॥ 24॥

3.24. Niemand akzeptiert sein eigenes Nicht-Sein außer aus Verblendung; deshalb weist die Offenbarung die Lehre vom Nicht-Sein zurück.

asadbrahmeti cedveda svayameva bhavedasan
ato'sya mābhūdvedyatvaṃ svasattvantvabhyupeyatām ॥ 25॥

3.25. Würde jemand behaupten: „Brahman ist Nicht-Sein“, so würde er selbst nicht existieren; daher soll Brahman nicht als Objekt erkannt werden, sondern seine eigene Existenz anerkannt werden.

kīdṛktarhīti cetpṛcchedīdṛktā nāsti tatra hi
yadanīdṛgatādṛkca tatsvarūpaṃ viniścinu ॥ 26॥

3.26. Wenn gefragt wird: „Wie beschaffen ist dieses Selbst?“, dann lautet die Antwort: Es ist weder so noch anders beschreibbar; seine Natur ist jenseits aller Bestimmungen.

akṣāṇāṃ viṣayastvīdṛkparokṣastādṛgucyate
viṣayo nākṣaviṣayaḥ svattvānnāsyaparokṣatā ॥ 27॥

3.27. Was Gegenstand der Sinne ist, wird als mittelbar erkannt bezeichnet; das Selbst ist jedoch kein Sinnesobjekt, und deshalb kann es auch nicht mittelbar sein.

avedyo'pyaparokṣo'taḥ svaprakāśo bhavatyayam
satyaṃ jñānamanantaṃ cetyastīha brahmalakṣaṇam ॥ 28॥

3.28. Obwohl das Selbst kein Objekt ist, ist es unmittelbar erkennbar, da es selbstleuchtend ist; „Wirklichkeit, Bewusstsein und Unendlichkeit“ – dies gilt als Kennzeichen Brahmans.

satyatvaṃ bādharāhityaṃ jagadbādhaikasākṣiṇaḥ
bādhaḥ kiṃsākṣiko brūhi na tvasākṣika iṣyate ॥ 29॥

3.29. Wirklichkeit bedeutet Unwiderlegbarkeit und wird vom Zeugen erkannt, der die Welt als aufgehoben erkennt; sage, wer wäre Zeuge der Widerlegung, wenn es keinen Zeugen gäbe?

apanīteṣu mūrteṣu hyamūrtaṃ śiṣyate viyat
śakyeṣu bādhiteṣvante śiṣyate yattadeva tat ॥ 30॥

3.30. Wenn alle geformten Dinge entfernt werden, bleibt der ungeformte Raum zurück; ebenso bleibt, wenn alles Aufhebbare aufgehoben ist, das übrig, was wahrhaft real ist.

sarvabādhe na kiṃciccedyanna kiṃcit tadeva tat
bhāṣā evātra bhidyante nirbādhaṃ tāvadasti hi ॥ 31॥

3.31. Wenn bei der Aufhebung von allem scheinbar nichts übrig bleibt, dann ist gerade dieses „Nichts“ das Wirkliche; hier unterscheiden sich nur die Ausdrucksweisen – das Unwiderlegbare bleibt bestehen.

ata eva śrutirbādhyaṃ bādhitvā śeṣayatyadaḥ
sa eṣa neti netyātmetyatadvyāvṛttirūpataḥ ॥ 32॥

3.32. Deshalb entfernt die Offenbarung alles Aufhebbare und lässt das Übrigbleibende bestehen; durch die Methode „Nicht dies, nicht dies“ wird das Selbst als frei von allem Nicht-Selbst erkannt.

'idaṃ rūpaṃ tu yadyāva tattyaktuṃ śakyate'khilam
aśakyo hyanidaṃ rūpaḥ sa ātmā bādhavarjitaḥ ॥ 33॥

3.33. Alles, was als „dies“ erscheint, kann vollständig verworfen werden; das jedoch, was nicht als „dies“ bezeichnet werden kann, ist das Selbst – frei von jeder Aufhebung.

siddhaṃ brahmaṇi satyatvaṃ jñānatvaṃ tu puroditam
svayamevānubhūtitvādityādivacanaiḥ sphuṭam ॥ 34॥

3.34. Dass Brahman Wirklichkeit ist, steht fest; auch sein Wesen als Bewusstsein wurde bereits erklärt und wird durch Aussagen wie „es ist selbst erfahrbar“ eindeutig bestätigt.

na vyāpitvāddeśato'nto nityatvānnāpi kālataḥ
na vastuto'pi sarvātmyādānantyaṃ brahmaṇi tridhā ॥ 35॥

3.35. Brahman ist grenzenlos – räumlich, weil es allgegenwärtig ist; zeitlich, weil es ewig ist; und seiner Natur nach, weil es das Selbst aller Dinge ist.

deśakālānyavastūnāṃ kalpitatvācca māyayā
na deṣādikṛto'nto'sti brahmānantyaṃ sphuṭantataḥ ॥ 36॥

3.36. Da Raum, Zeit und Objekte durch Māyā hervorgebracht sind, können sie Brahman nicht begrenzen; dadurch wird seine Unendlichkeit klar erkannt.

satyaṃ jñānamanantaṃ yadbrahma tadvastu tasya tat
īśvaratvantu jīvatvamupādhidvayakalpitam ॥ 37॥

3.37. Das, was Wirklichkeit, Bewusstsein und Unendlichkeit ist, ist Brahman; Gottsein und Individualität entstehen lediglich durch zwei begrenzende Bedingungen (Upādhis).

śaktirastyaiśvarī kācitsarvavastuniyāmikā
ānandamayamārabhya gūḍhā sarveṣu vastuṣu ॥ 38॥

3.38. Es gibt eine göttliche Kraft, die alle Dinge ordnet und lenkt; sie ist vom Glückseligkeitsprinzip ausgehend in allen Dingen verborgen wirksam.

vastudharmā niyamyeraṃ śaktyā naiva yadā tadā
anyonyadharmasāṃkaryādviplaveta jagatkhalu ॥ 39॥

3.39. Würden die Eigenschaften der Dinge nicht durch diese Kraft geordnet, würden sich ihre Eigenschaften vermischen und die Welt würde in Chaos versinken.

cicchāyāveśataḥ śaktiścetaneva vibhāti sā
tacchaktyupādhisaṃyogādbrahmaiveśvaratāṃ vrajet ॥ 40॥

3.40. Durch die Spiegelung des Bewusstseins erscheint diese Kraft als bewusst; durch die Verbindung mit dieser Kraft erscheint Brahman als Īśvara (der persönliche Gott).

koṣopādhivivakṣāyāṃ yāti brahmaiva jīvatām
pitā pitāmahaścaikaḥ putrapautrau yathā prati ॥ 41॥

3.41. Wird Brahman im Zusammenhang mit den Hüllen betrachtet, erscheint es als individuelles Selbst – so wie ein und dieselbe Person zugleich Vater und Großvater in Beziehung zu Nachkommen sein kann.

putrāderavivakṣāyāṃ na pitā na pitāmahaḥ
tadvanneśo nāpi jīvaḥ śaktikoṣāvivakṣaṇe ॥ 42॥

3.42. Wenn die Beziehung zu Sohn oder Enkel nicht betrachtet wird, gibt es weder Vater noch Großvater; ebenso gibt es weder Īśvara noch individuelles Selbst, wenn Kraft und Hüllen nicht berücksichtigt werden.

iti pañcakoṣovivekonāma tṛtīyaḥ paricchedaḥ ॥ 3॥

Hier endet das dritte Kapitel mit dem Titel „Pañca-kośa-viveka“ (Unterscheidung der fünf Hüllen).

Kapitel 4 Dvaita-viveka-prakaraṇa – Unterscheidung von Dualität und Nicht-Dualität

Gerne — hier ist eine kompakte, wiki-geeignete Einleitung zu Kapitel 4 (Dvaita-viveka), stilistisch passend zu den vorherigen Einleitungen:

Einleitung zum vierten Kapitel (Dvaita-viveka)

Das vierte Kapitel der Pañcadaśī, Dvaita-viveka („Unterscheidung der Dualität“), untersucht die Entstehung der Vielheitserfahrung und zeigt, wie Bindung entsteht und überwunden werden kann.

Das Kapitel unterscheidet zwei Arten von Dualität:

  • die von Īśvara geschaffene Dualität, also die objektive Weltordnung,
  • die vom Individuum geschaffene Dualität, bestehend aus subjektiven Bewertungen, mentalen Projektionen und emotionalen Reaktionen.

Während die von Īśvara geschaffene Welt nicht beseitigt werden kann und sogar als hilfreiche Grundlage spiritueller Erkenntnis dient, wird die vom Geist geschaffene Dualität als eigentliche Ursache von Leid und Bindung dargestellt. Freude, Abneigung und Gleichgültigkeit entstehen nicht durch Objekte selbst, sondern durch mentale Überlagerungen.

Das Kapitel betont, dass Yoga und Meditation zwar vorübergehend mentale Unruhe beruhigen können, doch erst die Erkenntnis der Nicht-Dualität beseitigt die Wurzel der Bindung dauerhaft. Daher wird sowohl die philosophische Untersuchung als auch die ethische und meditative Disziplin als notwendig beschrieben.

Ein weiterer Schwerpunkt liegt auf der praktischen Verwirklichung: Selbst nach Selbsterkenntnis müssen Leidenschaften, Fantasien und geistige Unruhe überwunden werden, um den Zustand der Befreiung im Leben (jīvanmukti) zu erreichen.

Das Dvaita-viveka verbindet damit metaphysische Analyse mit konkreter spiritueller Praxis und zeigt, dass Befreiung nicht durch das Verschwinden der Welt, sondern durch das Durchschauen ihrer scheinbaren Dualität verwirklicht wird.

īśvareṇāpi jīvena sṛṣṭaṃ dvaitaṃ prapañcyate
viveke sati jīvena heyo bandhaḥ sphuṭībhavet ॥ 1॥

4.1. Die Vielheit wird sowohl durch Gott als auch durch das individuelle Selbst hervorgebracht; durch Unterscheidung wird jedoch deutlich, dass die vom Individuum geschaffene Bindung aufgegeben werden muss.

māyāṃ tu prakṛtiṃ vidyānmāyinaṃ tu maheśvaram
sa māyī sṛjatītyāhuḥ śvetāśvatara śākhinaḥ ॥ 2॥

4.2. Māyā soll als Urnatur verstanden werden und der große Herr als ihr Lenker; so lehren die Weisen der Śvetāśvatara-Tradition, dass der Herr durch Māyā die Schöpfung hervorbringt.

ātmā vā idamagre'bhūtsa aikṣata sṛjā iti
saṅkalpenāsṛjallokānsa etāniti bahvṛcāḥ ॥ 3॥

4.3. „Das Selbst allein war am Anfang. Es beschloss: Ich will erschaffen.“ Durch diesen Willensakt erschuf es die Welten – so wird es in den Ṛgveda-Traditionen gelehrt.

khaṃvāyvagnijalorvyoṣadhyannadehāḥ kramādamī
sambhūtā brahmaṇastasmādetasmādātmano'khilāḥ ॥ 4॥

4.4. Raum, Luft, Feuer, Wasser, Erde, Pflanzen, Nahrung und Körper entstehen der Reihe nach aus Brahman – aus diesem Selbst sind alle Dinge hervorgegangen.

bahu syāmahamevātaḥ prajāyeyeti kāmataḥ
tapastaptvā'sṛjatsarvaṃ jagadityāha taittiriḥ ॥ 5॥

4.5. „Ich will viele werden, ich will mich entfalten“ – aus diesem schöpferischen Impuls und nach innerer Sammlung erschuf das Selbst die gesamte Welt, so erklärt es die Taittirīya-Überlieferung.

idamagre sadevāsīdbahutvāya tadaikṣata
tejo'vannāṇḍajādīni sasarjeti ca sāmagāḥ ॥ 6॥

4.6. „Dieses Universum war anfangs reines Sein; es wollte Vielheit hervorbringen und erschuf Feuer, Wasser, kosmische Keime und andere Formen“ – so lehren die Sänger der Sāma-Veda-Tradition.

visphuliṅgā yathā vahnerjāyante'kṣaratastathā
vividhāścijjaḍā bhāvā ityātharvaṇikī śrutiḥ ॥ 7॥

4.7. Wie Funken aus einem Feuer hervorgehen, so entstehen aus dem Unvergänglichen vielfältige bewusste und unbewusste Erscheinungen – so sagt die Atharva-Überlieferung.

jagadavyākṛtaṃ pūrvamāsīdvyākriyate'dhunā
dṛśyābhyāṃ nāmarūpābhyāṃ virāḍādiṣu te sphuṭāḥ
virāṇānurnaro gāvaḥ kharāśvājāvayastathā
pipīlikāvadhidvandvamiti vājasaneyinaḥ ॥ 8॥

4.8. Die Welt war zuvor unmanifest und erscheint jetzt differenziert durch Name und Form. Vom kosmischen Körper bis zu Mensch, Tier und sogar zur Ameise entfaltet sich diese Vielheit – so wird es in der Vājasaneyī-Tradition erklärt.

kṛtvā rūpāntaraṃ jaivaṃ dehe prāviśadīśvaraḥ
iti tāḥ śrutayaḥ prāhu jīvatvaṃ prāṇadhāraṇāt ॥ 9॥

4.9. Nachdem der Herr verschiedene Formen erschaffen hatte, trat er in die Körper ein; deshalb erklären die Schriften, dass Individualität durch das Tragen des Lebenshauches entsteht.

caitanyaṃ yadadhiṣṭhānaṃ liṅgadehaśca yaḥ punaḥ
cicchāyā liṅgadehasthā tatsaṃghojīva ucyate ॥ 10॥

4.10. Das Bewusstsein bildet die Grundlage, der feinstoffliche Körper dient als Träger, und die Spiegelung des Bewusstseins in diesem Körper – diese Verbindung wird als individuelles Selbst bezeichnet.

māheśvarī tu yā māyā tasyā nirmāṇaśaktivat
vidyate mohaśaktiśca taṃ jīvaṃ mohayatyasau ॥ 11॥

4.11. Die göttliche Māyā besitzt sowohl die Kraft der Schöpfung als auch die Kraft der Verblendung; durch diese Verblendung wird das individuelle Selbst getäuscht.

mohādanīśatāṃ prāpya magno vapuṣi śocati
īśasṛṣṭamidaṃ dvaitaṃ sarvamuktaṃ samāsataḥ ॥ 12॥

4.12. Durch Verblendung verliert das Individuum seine Freiheit, identifiziert sich mit dem Körper und leidet; so ist die von Gott geschaffene Dualität im Überblick erklärt.

saptānnabrāhmaṇe dvaitaṃ jīvasṛṣṭaṃ prapañcitam
annāni saptajñānena karmaṇājanayatpitā ॥ 13॥

4.13. In der Lehre von den sieben Arten von Nahrung wird die vom Individuum geschaffene Dualität dargestellt; durch Wissen und Handlung bringt der Vater diese sieben Formen hervor.

martyānāmekaṃ devānne dve paśvānnaṃ caturthakam
annatritayamātmārthamannānāṃ viniyojanam ॥ 14॥

4.14. Eine Art Nahrung ist für Menschen bestimmt, zwei für Götter, eine für Tiere und drei dienen dem eigenen Selbst – so wird die Verwendung der Nahrung beschrieben.

vrīhyādikaṃ darśapūrṇamāsau kṣīraṃ tathā manaḥ
vākprāṇaśceti saptatvamannānāmavagamyatām ॥ 15॥

4.15. Reis und Getreide, Opferhandlungen, Milch, Geist, Sprache und Lebenshauch – diese bilden die sieben Arten von Nahrung.

īśena yadyapyetāni nirmitāni svarūpataḥ
tathāpi jñānakarmābhyāṃ jīvo kārṣīttadannatām ॥ 16॥

4.16. Obwohl diese Dinge ihrem Wesen nach von Gott geschaffen wurden, macht sie das individuelle Selbst durch Wissen und Handlung zu Mitteln des Genusses.

īśakāryaṃ jīvabhogyaṃ jagaddvābhyāṃ samanvitam
pitṛjanyā bhartṛbhogyā yathā yoṣittatheṣyatām ॥ 17॥

4.17. Die Welt ist Gottes Werk und zugleich Objekt der Erfahrung des Individuums; wie eine Frau sowohl Tochter des Vaters als auch Gefährtin des Ehemannes ist, so ist die Welt beidem zugeordnet.

māyāvṛttyātmako hīśasaṃkalpaḥ sādhanaṃ janau
mano vṛttyātmako jīvo saṃkalpo bhogasādhanam ॥ 18॥

4.18. Der schöpferische Wille Gottes beruht auf der Funktion der Māyā und wirkt als Ursache der Welt; der Wille des Individuums beruht auf geistigen Vorgängen und dient dem persönlichen Erleben.

Sehr gern — hier folgt die Fortsetzung von Kapitel 4 im gleichen Format:

īśanirmitamaṇyādau vastunyekavidhe sthite
bhoktṛdhīvṛttinānātvāttadbhogo bahudheṣyate ॥ 19॥

4.19. Wenn ein von Gott geschaffenes Objekt, etwa ein Edelstein, in gleicher Form vorhanden ist, erscheint sein Genuss dennoch vielfältig, da die geistigen Einstellungen der Wahrnehmenden verschieden sind.

hṛṣyatyeko maṇiṃ labdhvā kruddhyatyanyo hyalābhataḥ
paśyatyeva virakto'tra na hṛṣyati na kupyati ॥ 20॥

4.20. Einer freut sich beim Erhalt eines Edelsteins, ein anderer wird zornig, wenn er ihn nicht erhält; ein Entsagender betrachtet ihn lediglich, ohne Freude oder Ärger.

priyo'priya upekṣyaścetyākārā maṇigāstrayaḥ
sṛṣṭā jīvairīśasṛṣṭaṃ rūpaṃ sādhāraṇaṃ triṣu ॥ 21॥

4.21. Die Vorstellungen „lieb“, „unlieb“ und „gleichgültig“ entstehen durch das Individuum; die Form des Edelsteins hingegen ist Gottes Schöpfung und für alle gleich.

bhāryā snuṣā nanāndā ca yātā mātetyanekadhā
pratiyogidhiyā yoṣidbhidyate na svarūpataḥ ॥ 22॥

4.22. Eine Frau kann als Ehefrau, Schwiegertochter, Schwägerin oder Mutter erscheinen; durch unterschiedliche Beziehungsvorstellungen wird sie verschieden wahrgenommen, nicht aber ihrem Wesen nach.

nanu jñānāni bhidyantāmākārastu na bhidyate
yoṣidvapuṣyatiśayo na dṛṣṭo jīvanirmitaḥ ॥ 23॥

4.23. Man könnte einwenden: Die Vorstellungen mögen verschieden sein, doch die äußere Form bleibt gleich; eine Veränderung der Gestalt des Körpers wird nicht durch das Individuum erzeugt.

maivaṃ māṃsamayī yoṣitkācidanyā manomayī
māṃsamayyā abhede'pi bhidyate'tra manomayī ॥ 24॥

4.24. So ist es nicht: Neben der körperlichen Frau existiert eine geistige Vorstellung von ihr; obwohl der physische Körper gleich bleibt, unterscheiden sich die mentalen Vorstellungen.

bhrāntisvapnamanorājyasmṛtiṣvastu manomayam
jāgranmānena meyasya na manomayateti cet ॥ 25॥

4.25. In Täuschung, Traum, Fantasie und Erinnerung erscheinen die Dinge eindeutig als geistige Konstruktionen; wenn eingewandt wird, dass dies im Wachzustand anders sei, ist dies zu prüfen.

bādhaṃ māne tu meyena yogātsyādviṣayākṛtiḥ
bhāṣyavārtikakārābhyāmayamartha udāhṛtaḥ ॥ 26॥

4.26. Wenn ein Objekt erkannt wird, nimmt der Geist durch Verbindung mit ihm dessen Form an; dieser Gedanke wird von den großen Kommentatoren erläutert.

mūṣāsiktaṃ yathā tāmraṃ tannibhaṃ jāyate tathā
rūpādīn vyāpnuvaccittaṃ tannibhaṃ dṛśyate dhruvam ॥ 27॥

4.27. Wie geschmolzenes Kupfer die Form einer Gussform annimmt, so nimmt auch der Geist die Form von Farbe, Gestalt und anderen Eigenschaften an.

vyañjako vā yathā loko vyaṅgyasyākāratāmiyāt
sarvārthavyañjakatvāddhīrarthākārā pradṛśyate ॥ 28॥

4.28. Wie ein Medium die Form dessen annimmt, was es ausdrückt, so erscheint der Geist in der Form des jeweiligen Objekts, da er alle Inhalte ausdrückt.

māturmānābhiniṣpattirniṣpannaṃ meyameti tat
meyābhisaṃgataṃ tacca meyābhatvaṃ prapadyate ॥ 29॥

4.29. Erkenntnis entsteht im Erkennenden, und dadurch erscheint das Objekt erkannt; durch Verbindung mit dem Objekt nimmt der Geist dessen Gestalt an.

satyevaṃ viṣayau dvau sto ghaṭau mṛṇmayadhīmayau
mṛṇmayo mānameyaḥ syātsākṣibhāṣyastu dhīmayaḥ ॥ 30॥

4.30. So existieren zwei Arten von Objekten: der aus Ton bestehende Topf und der im Geist gebildete Topf; der materielle Topf wird durch Erkenntnis erfasst, während der geistige Topf vom Zeugenbewusstsein erkannt wird.

anvayavyatirekābhyāṃ dhīmayo jīvabandhakṛt
satyasminsukhaduḥkhe sta stasminnasati na dvayam ॥ 31॥

4.31. Durch Analyse von Anwesenheit und Abwesenheit wird deutlich, dass der geistige Topf die Ursache von Bindung ist; wenn er vorhanden ist, entstehen Freude und Leid – ohne ihn nicht.

asatyapi ca bāhyārthe svapnādau badhyate naraḥ
samādhisuptimūrcchāsu satyapyasminna badhyate ॥ 32॥

4.32. Selbst wenn äußere Objekte unreal sind, wie im Traum, wird der Mensch gebunden; in Samādhi, Tiefschlaf oder Ohnmacht bleibt er dagegen frei, obwohl äußere Objekte existieren.

dūradeśaṃ gate putre jīvatyevātra tatpitā
vipralambhakavākyena mṛtaṃ matvā praroditi ॥ 33॥

4.33. Wenn ein Sohn in die Ferne reist, lebt er weiter, doch der Vater kann durch falsche Nachricht glauben, er sei gestorben, und trauert.

mṛte'pi tasminvārtāyāmaśrutāyāṃ na roditi
ataḥ sarvasya jīvasya bandhakṛnmānasaṃ jagat ॥ 34॥

4.34. Selbst wenn der Sohn tatsächlich stirbt, trauert der Vater nicht, solange er nichts davon weiß; daher ist die mentale Welt die Ursache der Bindung für das Individuum.

vijñānavādo bāhyārthavaiyarthyātsyādiheti cet
na hṛdyākāramādhātuṃ bāhyasyāpekṣitattvataḥ ॥ 35॥

4.35. Wenn jemand behauptet, der Idealismus sei hier gemeint, da äußere Objekte unnötig seien, so gilt: Der Geist kann keine Form annehmen, ohne dass ein äußeres Objekt vorausgesetzt wird.

vaiyārthyamastu vā bāhyaṃ na vārayitumīśmahe
prayojanamapekṣante na mānāniti hi sthitiḥ ॥ 36॥

4.36. Selbst wenn äußere Objekte als unnötig gelten sollten, kann man dies nicht endgültig verneinen; denn Erkenntnismittel richten sich stets nach einem Zweck, nicht nach theoretischer Spekulation.

bandhaścenmānasaṃ dvaitaṃ tannirodhena śāmyati
abhyāsedyogamevāto brahmajñānena kiṃ vada ॥ 37॥

4.37. Wenn mentale Dualität die Ursache der Bindung ist, dann könnte sie durch deren Auflösung verschwinden; man könnte daher fragen, ob Yoga allein genügt und welches Bedürfnis nach Brahman-Erkenntnis besteht.

tātkālika dvaitaśāntāvapyāgāmījanīkṣayaḥ
brahmajñānaṃ vinā na syāditi vedāntaḍiṇḍimaḥ ॥ 38॥

4.38. Auch wenn Dualität zeitweise zur Ruhe kommt, wird zukünftige Bindung ohne Brahman-Erkenntnis nicht beendet – so verkündet Vedānta mit Nachdruck.

anivṛtte'pīśasṛṣṭe dvaite tasya mṛṣātmatām
buddhvā brahmādvayaṃ boddhuṃ śakyaṃ vastvaikyavādinā ॥ 39॥

4.39. Auch wenn die von Gott geschaffene Dualität bestehen bleibt, kann ihre Unwirklichkeit erkannt werden; dadurch wird die nicht-duale Wirklichkeit Brahmans erfassbar.

pralaye tannivṛttau tu guruśāstrādyabhāvataḥ
virodhidvaitābhāve'pi na śakyaṃ boddhumadvayam ॥ 40॥

4.40. Im kosmischen Auflösungszustand, wenn Dualität verschwindet, fehlen Lehrer und Schriften; daher kann selbst ohne Gegensätze die Erkenntnis der Nicht-Dualität nicht entstehen.

abādhakaṃ sādhakaṃ ca dvaitamīśvaranirmitam
apanetumaśakyaṃ cetyāstāṃ taddviṣyate kutaḥ ॥ 41॥

4.41. Die von Gott geschaffene Dualität behindert nicht, sondern kann sogar hilfreich sein; da sie nicht beseitigt werden kann, gibt es keinen Grund, sie abzulehnen.

jīvadvaitaṃ tu śāstrīyamaśāstrīyamiti dvidhā
upādadītā śāstrīyamātattvasyāvabodhanāt ॥ 42॥

4.42. Die vom Individuum geschaffene Dualität ist zweifach: schriftgemäß oder nicht schriftgemäß; die schriftgemäße soll angenommen werden, da sie zur Erkenntnis der Wahrheit führt.

ātmabrahmavicārākhyaṃ śāstrīyaṃ mānasaṃ jagat
buddhe tattve tacca heyamiti śrutyanuśāsanam ॥ 43॥

4.43. Die geistige Welt, die aus der Untersuchung von Selbst und Brahman besteht, ist schriftgemäß; doch sobald die Wahrheit erkannt ist, soll auch sie aufgegeben werden – so lehren die Offenbarungsschriften.

śāstrāṇyadhītya medhāvī abhyasya ca punaḥ punaḥ
paramaṃ brahma vijñāya ulkāvattānyathotsṛjet ॥ 44॥

4.44. Der Weise studiert die Schriften wiederholt, doch nachdem er das höchste Brahman erkannt hat, legt er sie ab wie eine Fackel, die nicht mehr benötigt wird.

granthamabhyasya medhāvī jñānavijñānatatparaḥ
palālamiva dhānyārthī tyajedgranthamaśeṣataḥ ॥ 45॥

4.45. Nachdem der Verständige die Lehre vollständig aufgenommen hat, soll er die Schriften loslassen wie ein Bauer die Spreu verwirft, nachdem er das Korn erhalten hat.

tameva dhīro vijñāya prajñāṃ kurvīta brāhmaṇaḥ
nānudhyāyādbahūñchabdānvāco viglāpanaṃ hi tat ॥ 46॥

4.46. Nachdem der Suchende dieses eine erkannt hat, soll er sich auf Weisheit ausrichten und sich nicht in übermäßige Worte verlieren, da diese den Geist erschöpfen.

tamevaikaṃ vijānīta hyanyā vāco vimuñcatha
yaccedvāṅmanasī prājña ityādyāḥ śrutayaḥ sphuṭāḥ ॥ 47॥

4.47. „Erkenne allein dieses Eine und lasse alle anderen Worte los“ – sowie „Der Weise soll Sprache und Geist zügeln“; solche klaren Aussagen finden sich in den Offenbarungsschriften.

'aśāstrīyamapi dvaitaṃ tīvraṃ mandamiti dvidhā
kāmakrodhādikaṃ tīvraṃ manorājyaṃ tathetarat ॥ 48॥

4.48. Auch die nicht schriftgemäße Dualität ist zweifach: intensiv oder schwach; Leidenschaft, Zorn usw. gelten als intensive Form, während Fantasie und Tagträume als mildere Form gelten.

ubhayaṃ tattvabodhātprāṅnivāryaṃ bodhasiddhaye
samaḥ samāhitatvaṃ ca sādhaneṣu śrutaṃ yataḥ ॥ 49॥

4.49. Beide Formen müssen vor der Erkenntnis der Wahrheit überwunden werden; Gleichmut und Sammlung werden deshalb als notwendige spirituelle Disziplinen gelehrt.

bodhādūrdhvaṃ ca taddheyaṃ jīvanmuktiprasiddhaye
kāmādikleśabandhena yuktasya na hi muktatā ॥ 50॥

4.50. Auch nach der Erkenntnis müssen diese überwunden werden, um Befreiung im Leben zu erlangen; wer noch an Leidenschaften gebunden ist, kann nicht frei sein.

jīvanmuktiriyaṃ mā bhujjanmābhāve tvahaṃ kṛtī
tarhi janmāpi te'styeva svargamātrātkṛtī bhavān ॥ 51॥

4.51. Wer sagt: „Ich brauche keine Befreiung im Leben; nach dem Tod werde ich erlöst“, gleicht jemandem, der sich mit einem himmlischen Zustand zufriedengibt, obwohl er noch Geburt erfährt.

kṣayātiśayadoṣeṇa svargo heyo yadā tadā
svayaṃ doṣatamātmāyaṃ kāmādiḥ kiṃ na hīyate ॥ 52॥

4.52. Wenn sogar der Himmel wegen Vergänglichkeit und Begrenzung aufgegeben werden soll, warum sollten dann nicht auch die schwerwiegenderen Fehler wie Leidenschaft überwunden werden?

tattvaṃ buddhvāpi kāmādīnniḥśeṣaṃ na jahāsi cet
yatheṣṭācaraṇaṃ te syātkarmaśāstrātilaṅghinaḥ ॥ 53॥

4.53. Wenn jemand trotz Erkenntnis der Wahrheit Leidenschaften nicht vollständig aufgibt, verfällt er in willkürliches Verhalten und überschreitet die ethischen Grundlagen.

buddhādvaitasatattvasya yatheṣṭācaraṇaṃ yadi
śunāṃ tattvadṛśāṃ caiva kobhedo'śucibhakṣaṇe ॥ 54॥

4.54. Wenn jemand nach Erkenntnis der Nicht-Dualität beliebig handeln würde, worin bestünde dann noch der Unterschied zwischen einem Weisen und einem Hund, der Unreines frisst?

bodhāt purā manodoṣamātrātkliṣṭo'syathādhunā
aśeṣalokanindā cetyaho te bodhavaibhavam ॥ 55॥

4.55. Vor der Erkenntnis leidet der Mensch nur an inneren Fehlern; wenn er danach unmoralisch handelt, zieht er auch öffentliche Missachtung auf sich – welch ironische Folge seiner Erkenntnis!

viḍvarāhāditulyatvaṃ mā kāṅkṣīstattvavid bhavān
sarvadhīdoṣasaṃtyāgāllokaiḥ pūjyasva devavat ॥ 56॥

4.56. Ein Weiser soll nicht danach streben, Schweinen zu gleichen, die Unreines fressen; vielmehr soll er durch Überwindung aller geistigen Fehler verehrungswürdig wie ein Gott werden.

kāmyādidoṣadṛṣṭyādyāḥ kāmādityāgahetavaḥ
prasiddhā mokṣaśāstreṣu tānanviṣya sukhī bhava ॥ 57॥

4.57. Die Schriften über Befreiung lehren zahlreiche Methoden zur Überwindung von Leidenschaften; wer diese anwendet, erlangt inneren Frieden.

tyajyatāmeṣa kāmādirmanorājye tu kā kṣatiḥ
aśeṣadoṣabījatvāt kṣatirbhagavateritā ॥ 58॥

4.58. Man könnte meinen, Fantasien seien harmlos, doch sie sind die Wurzel aller Fehler; deshalb lehren die Schriften, auch sie aufzugeben.

dhyāyate viṣayānpuṃsaḥ saṅgasteṣūpajāyate
saṅgātsaṃjāyate kāmaḥ kāmātkrodho'bhijāyate
krodhādbhavati sammohaḥ sammohātsmṛtivibhramaḥ
smṛtibhraṃśādbuddhināśo buddhināśātpraṇaśyati ॥ 59॥

4.59. Durch Nachdenken über Sinnesobjekte entsteht Anhaftung; aus Anhaftung entsteht Verlangen, aus Verlangen Zorn, aus Zorn Verblendung, aus Verblendung Gedächtnisverlust, daraus Zerstörung der Einsicht – und daraus der Untergang des Menschen.

śakyaṃ jetuṃ manorājyaṃ nirvikalpasamādhitaḥ
susampādaḥ kramātso'pi savikalpasamādhinā ॥ 60॥

4.60. Fantasie kann durch Nirvikalpa-Samādhi überwunden werden; dieser Zustand wird jedoch schrittweise durch Savikalpa-Samādhi vorbereitet.

buddhatattvena dhīdoṣaśūnyenaikāntavāsinā
dīrghaṃ praṇavamuccārya manorājyaṃ vijīyate ॥ 61॥

4.61. Durch Erkenntnis der Wahrheit, geistige Reinheit, Zurückgezogenheit und durch langes Rezitieren des Pranava (Om) wird Fantasie überwunden.

jite tasmin vṛttiśūnyaṃ manastiṣṭhati mūkavat
etatpadaṃ vaśiṣṭhena rāmāya bahudheritam ॥ 62॥

4.62. Ist dies überwunden, bleibt der Geist ohne Gedankenbewegung wie in tiefer Stille; dieser Zustand wurde von Vasiṣṭha vielfach dem Rāma gelehrt.

dṛśyaṃ nāstīti bodhena manaso dṛśyamārjanam
sampannaṃ cettadotpannā parā nirvāṇanirvṛtiḥ
vicāritamalaṃ śāstraṃ ciramudgrāhitaṃ mithaḥ
santyaktavāsanānmaunādṛte nyastyuttamaṃ padam ॥ 63॥

4.63. Wenn durch Erkenntnis „Das Wahrnehmbare existiert nicht eigenständig“ alle mentalen Projektionen verschwinden, entsteht höchste Befreiung; nach gründlicher Untersuchung der Lehre, Loslassen aller Neigungen und innerer Stille wird der höchste Zustand erreicht.

vikṣipyate kadāciddhīḥ karmaṇā bhogadāyinā
punaḥ samāhitā sā syāttadaivābhyāsapāṭavāt ॥ 64॥

4.64. Manchmal wird der Geist durch Erfahrungen oder Handlungen zerstreut; durch Übung kann er jedoch rasch wieder gesammelt werden.

vikṣepo yasya nāstyasya brahmavittvaṃ na manyate
brahmaivāyamiti prāhurmunayaḥ pāradarśinaḥ ॥ 65॥

4.65. Wer keinerlei Zerstreuung mehr erfährt, wird nicht nur als Brahman-Kenner betrachtet; die Weisen sagen, dass er selbst Brahman geworden ist.

darśanādarśane hitvā svayaṃ kevalarūpataḥ
yastiṣṭhati sa tu brahmanbrahma na brahmavitsvayam ॥ 66॥

4.66. Wer über Wahrnehmen und Nicht-Wahrnehmen hinausgeht und als reines Sein verweilt, der ist Brahman selbst – nicht lediglich ein Kenner Brahmans.

Kapitel 5 Mahāvākya-viveka-prakaraṇa – Unterscheidung anhand der großen Upaniṣaden-Sätze

yenekṣate śṛṇotīdaṃ jighrati vyākaroti ca
svādvasvādū vijānāti tatprajñānamudīritam ॥ 1॥

caturmukhendradeveṣu manuṣyāśvaśvagavādiṣu
caitanyamekaṃ brahmātaḥ prajñānaṃ brahmamayyapi ॥ 2॥

paripūrṇaḥ parātmāsmindehe vidyādhikāriṇi
buddheḥ sākṣitayā sthitvā sphurannahamitīryate ॥ 3॥

svataḥ pūrṇaḥ parātmātra brahmaśabdena varṇitaḥ
asmītyaikyaparāmarśastena brahma bhavāmyaham ॥ 4॥

ekamevādvitīyaṃ sannāmarūpavivarjitam
sṛṣṭeḥ purādhunāpyasya tādṛktvaṃ taditīryate ॥ 5॥

śroturdehendriyātītaṃ vastvatra tvaṃ paderitam
ekatā gṛhyate'sīti tadaikyamanubhūyatām ॥ 6॥

svaprakāśāparokṣatvamayamityuktito matam
ahaṅkārādidehāntātpratyagātmeti gīyate ॥ 7॥

dṛśyamānasya sarvasya jagatastattvamīryate
brahmaśabdena tadbrahma svaprakāśātmarūpakam ॥ 8॥

iti mahāvākyavivekonāma pañcamaḥ paricchedaḥ ॥ 5॥


Dīpa-pañcaka – Die fünf „Lampen“ der Erkenntnis

Kapitel 6 Citra-dīpa-prakaraṇa – Die vielfältige Lampe (Erscheinungsvielfalt)

yathā citrapaṭe dṛṣṭamavasthānāṃ catuṣṭayam
paramātmani vijñeyaṃ tathāvasthācatuṣṭayam ॥ 1॥

yathā dhauto ghaṭṭitaśca lāñchito rañjitaḥ paṭaḥ
cidantaryāmi sūtrāṇi virāṭ cātmā tatheryate ॥ 2॥

svataḥ śubhro'tra dhautaḥ syādghaṭṭito'nnavilepanāt
masyākārairlāñchitaḥ syādrañjito varṇapūraṇāt ॥ 3॥

svataścidantaryāmī tu māyāvī sūkṣmasṛṣṭitaḥ
sūtrātmā sthūlasṛṣṭyaiṣa virāḍityucyate paraḥ ॥ 4॥

brahmādyāḥstambaparyantāḥ prāṇino'tra jaḍā api
uttamādhamabhāvena vartante paṭacitravat ॥ 5॥

citrārpitamanuṣyāṇāṃ vastrābhāsāḥ pṛthakpṛthak
citrādhāreṇa vastreṇa sadṛśā iva kalpitāḥ ॥ 6॥

pṛthakpṛthakcidābhāsāścaitanyādhyastadehinām
kalpānte jīvanāmāno bahudhā saṃsarantyamī ॥ 7॥

vastrābhāsasthitānvarṇānyadvadādhāravastragān
vadantyajñāstathā jīvasaṃsāraṃ cidgataṃ viduḥ ॥ 8॥

citrastha parvatādīnāṃ vastrābhāso na likhyate
sṛṣṭisthamṛttikādīnāṃ cidābhāsāstathā na hi ॥ 9॥

saṃsāraḥ paramārtho'yaṃ saṃlagnaḥ svātmavastuni
iti bhrāntiravidyā syādvidyayaiṣā nivartate ॥ 10॥

ātmābhāsasya jīvasya saṃsāro nātmavastunaḥ
iti bodho bhavedvidyā labhyate'sau vicāraṇāt ॥ 11॥

sadā vicārayettasmājjagatjjīvaparātmanaḥ
jīvabhāvajagadbhāvabādhe svātmaiva śiṣyate ॥ 12॥

nāpratītistayorbādhaḥ kintu mithyātvaniścayaḥ
no cetsuṣuptimūrcchādau mucyetā yatnato janaḥ ॥ 13॥

paramātmāvaśeṣo'pi tatsatyatvaviniścayaḥ
na jagadvismṛtirno cejjīvanmuktirna sambhavet ॥ 14॥

parokṣā cāparokṣeti vidyā dvedhā vicārajā
tatrāparokṣa vidyāptau vicāro'yaṃ samāpyate ॥ 15॥

asti brahmeti cedveda parokṣajñānameva tat
ahaṃ brahmeti cedveda sākṣātkāraḥ sa ucyate ॥ 16॥

tatsākṣātkārasiddhyarthamātmatattvaṃ vivicyate
yenāyaṃ sarvasaṃsārātsadya eva vimucyate ॥ 17॥

kūṭastho brahmajīveśāvityevaṃ ciccaturvidhā
ghaṭākāśamahākāśau jalākāśābhrakhe yathā ॥ 18॥

ghaṭāvacchinnakhe nīraṃ yattatra pratibimbitaḥ
sābhranakṣatra̱-ākāśo jalākāśa̱-udīryate ॥ 19॥

mahākāśasya madhye yanmeghamaṇḍalamīkṣyate
pratibimbatayā tatra meghākāśo jale sthitaḥ ॥ 20॥

meghāṃśarūpamudakaṃ tuṣārākārasaṃsthitam
tatra khapratibimbo'yaṃ nīratvādanumīyate ॥ 21॥

adhiṣṭhānatayā dehadvayāvacchinnacetanaḥ
kūṭavannirvikāreṇa sthitaḥ kūṭastha̱-ucyate ॥ 22॥

kūṭasthe kalpitā buddhistatra cit pratibimbakaḥ
prāṇānāṃ dhāraṇājjīvaḥ saṃsāreṇa sa yujyate ॥ 23॥

jalavyomnā ghaṭākāśoyathā sarvastirohitaḥ
tathā jīvena kūṭasthaḥ so'nyo'nyādhyāsa ucyate ॥ 24॥

ayaṃ jīvo na kūṭasthaṃ vivinakti kadācana
anādiraviveko'yaṃ mūlāvidyeti gamyatām ॥ 25॥

vikṣepāvṛtirūpābhyāṃ dvidhāvidyā prakalpitā
na bhāti nāsti kūṭastha ityāpādanamāvṛtiḥ ॥ 26॥

ajñānī viduṣā pṛṣṭaḥ kūṭasthaṃ na prabudhyate
na bhāti nāsti kūṭastha iti buddhvā vadatyapi ॥ 27॥

svaprakāśe kuto'vidyā tāṃ vinā kathamāvṛtiḥ
ityāditarkajālāni svānubhūtirgrasatyasau ॥ 28॥

svānubhūtāvaviśvāse tarkasyāpyanavasthite
kathaṃ vā tārkikaṃmanyastattvaniścayamāpnuyāt ॥ 29॥

buddhyārohāya tarkaścedapekṣeta tathā sati
svānubhūtiyanusāreṇa tarkyatāṃ mā kutarkyatām ॥ 30॥

svānubhūtiravidyāyāmāvṛtau ca pradarśitā
ataḥ kūṭasthacaitanyamavirodhīti tarkyatām ॥ 31॥

taccedvirodhi kenaeyamāvṛtirhyanubhūyatām
vivekastu virodhīsyāttattvajñānini dṛśyatām ॥ 32॥

avidyāvṛtakūṭasthe dehadvayayutā citiḥ
śuktau rūpyavadadhyastā vikṣepādhyāsa eva hi ॥ 33॥

idamaṃśasya satyatvaṃ śuktigaṃ rūpya īkṣyate
svayantvaṃ vastutā caivaṃ vikṣepe vīkṣyate'nyagam ॥ 34॥

nīlapṛṣṭhatrikoṇatvaṃ yathā śuktau tirohitam
asaṅgānandatādyevaṃ kūṭasthe'pi tirohitam ॥ 35॥

āropitasya dṛṣṭānte rūpyaṃ nāma yathā tathā
kūṭasthādhyastavikṣepanāmāhamiti niścayaḥ ॥ 36॥

idamaṃśaṃ svataḥ paśyan rūpyamityabhimanyate
tathā svaṃ ca svataḥ paśyannahamityabhimanyate ॥ 37॥

idaṃtvarūpyate bhinne svatvāhante tathekṣyatām
sāmānyaṃ ca viśeṣaścetyubhayatrāpi gamyate ॥ 38॥

devadattaḥ svayaṃ gacchettvaṃ vīkṣasva svayaṃ tathā
ahaṃ svayaṃ na śaknomītyevaṃ lauke prayujyate ॥ 39॥

idaṃ rūpyamidaṃ vastramiti yadvadidaṃ tathā
asau tvamahamityeṣu svayamityabhimanyate ॥ 40॥

ahantvādbhidyatāṃ svatvaṃ kūṭasthe tena kiṃ tava
svayaṃ śabdārtha evaiṣa kūṭastha iti me bhavet ॥ 41॥

anyatvavārakaṃ svatvamiti cedanyavāraṇam
kūṭasthasyātmatāṃ vakturiṣṭameva hi tadbhavet ॥ 42॥

svayamātmeti paryāyastena loke tayoḥ saha
prayogo nāstyataḥ svatvamātmatvaṃ cānyavārakam ॥ 43॥

ghaṭaḥ svayaṃ na jānātītyevaṃ svatvaṃ ghaṭādiṣu
acetaneṣu dṛṣṭaṃ ceddṛśyatāmātmasattvataḥ ॥ 44॥

cetanācetanabhidā kūṭasthātmakṛtā na hi
kintu buddhikṛtābhāsakṛtaivetyavagamyatām ॥ 45॥

yathā cetana ābhāsaḥ kūṭasthe bhrāntikalpitaḥ
acetano ghaṭādiśca tathā tatraiva kalpitaḥ ॥ 46॥

tattvedante'pi svatvamiva tvamahamādiṣu
sarvatrānugate tena tayorapyātmateti cet ॥ 47॥

te ātmatve'pyanugate tattvedante tatastayoḥ
ātmatvaṃ naiva sambhāvyaṃ samyaktvāderyathā tathā ॥ 48॥

tattvedante svatānyatve tvantāhante parasparam
pratidvandvitayā loke prasiddhenāsti saṃśayaḥ ॥ 49॥

anyatāyāḥ pratidvandvī svayaṃ kūṭastha iṣyatām
tvaṃtāyāḥ pratiyogyeṣo'hamityātmani kalpitaḥ ॥ 50॥

ahaṃtāsvatvayorbhede rūpyatedantayoriva
spaṣṭe'pi mohamāpannā ekatvaṃ pratipedire ॥ 51॥

tādātmyādhyāsa evātra pūrvoktāvidyayā kṛtaḥ
avidyāyāṃ nivṛttāyāṃ tatkāryaṃ vinivartate ॥ 52॥

avidyāvṛtitādātmye vidyayaiva vinaśyataḥ
vikṣepasya svarūpaṃ tu prārabdhakṣayamīkṣyate ॥ 53॥

upādāne vinaṣṭe'pi kṣaṇaṃ kāryaṃ pratīkṣyate
ityāhustārkikāstadvadasmākaṃ kiṃ na sambhavet ॥ 54॥

tantūnāṃ dinasaṃkhyānāṃ taistādṛkkṣaṇa īritaḥ
bhramasyāsaṃkhyakalpasya yogyaḥ kṣaṇa iheṣyatām ॥ 55॥

vinā kṣodakṣamaṃ mānaṃ tairvṛthā parikalpyate
śrutiyuktyanubhūtibhyo vadatāṃ kinnu duḥśakam ॥ 56॥

āstāṃ dustārkikaiḥ sākaṃ vivādaḥ prakṛtaṃ bruve
svāhamoḥ siddhamekatvaṃ kūṭasthapariṇāminoḥ ॥ 57॥

bhrāmyante paṇḍitaṃmanyāḥ sarve laukikatārkikāḥ
anādṛtya śrutiṃ maurkhyātkevalāṃ yuktimāśritāḥ ॥ 58॥

pūrvāparaparāmarśavikalāstatra kecana
vākyābhāsānsvasvapakṣe yojayantyapyalajjayā ॥ 59॥

kūṭasthādiśarīrāntasaṃghātasyātmatāṃ jaguḥ
lokāyatāḥ pāmarāśca pratyakṣābhāsamāśritāḥ ॥ 60॥

śrautīkartuṃ svapakṣante koṣamannamayaṃ tathā
virocanasya siddhāntaṃ pramāṇaṃ pratijajñire ॥ 61॥

jīvātmanirgame dehamaraṇasyātra darśanāt
dehātirikta evātmetyāhurlokāyatāḥ pare ॥ 62॥

pratyakṣatvenābhimatāhaṃ dhīrdehātirekiṇam
gamayedindriyātmānaṃ vacmītyādiprayogataḥ ॥ 63॥

vāgādināmindriyāṇāṃ kalahaḥ śrutiṣu śrutaḥ
tena caitanyameteṣāmātmatvaṃ tata eva hi ॥ 64॥

hairaṇyagarbhāḥ prāṇātmavādinastvevamūcire
cakṣurādyakṣalope'pi prāṇasattve tu jīvati ॥ 65॥

prāṇo jāgarti supteṣu prāṇaśraiṣṭhyādikaṃ śrutam
koṣaḥ prāṇamayaḥ samyagvistareṇa prapañcitaḥ ॥ 66॥

mana ātmā iti manyanta upāsanaparā janāḥ
prāṇasyābhoktṛtā spaṣṭā bhoktṛtvaṃ manasastataḥ ॥ 67॥

mana eva manuṣyāṇāṃ kāraṇaṃ bandhamokṣayoḥ
śruto manomayaḥ koṣastenātmetīritaṃ manaḥ ॥ 68॥

vijñānamātmeti para āhuḥ kṣaṇikavādinaḥ
yatovijñānamūlatvaṃ manaso gamyate sphuṭam ॥ 69॥

ahaṃ vṛttiridaṃ vṛttirityantaḥkaraṇaṃ dvidhā
vijñānaṃ syādahaṃvṛttiridaṃvṛttirmano bhavet ॥ 70॥

ahaṃpratyayabījatvamidaṃvṛtteritisphuṭam
aviditvā svamātmānaṃ bāhyaṃ veda na tu kvacit ॥ 71॥

kṣaṇe kṣaṇe janmanāśāvahaṃvṛttirmitau yataḥ
vijñānaṃ kṣaṇikaṃ tena svaprakāśaṃ svato miteḥ ॥ 72॥

vijñānamayakośo'yaṃ jīva ityāgamā jaguḥ
sarvasaṃsāra etasya janmanāśasukhādikaḥ ॥ 73॥

vijñānaṃ kṣaṇikaṃ nātmā vidyudabhranimeṣavat
anyasyānupalabdhatvācchūnyaṃ mādhyamikā jaguḥ ॥ 74॥

asadevedamityādāvidameva śrutaṃ tataḥ
jñānajñeyātmakaṃ sarvaṃ jagadbhrāntiprakalpitam ॥ 75॥

niradhiṣṭhānavibhrānterabhāvādātmano'stitā
śūnyasyāpi sasākṣitvādanyathā noktirasya te ॥ 76॥

anyo vijñānamayata ānandamaya āntaraḥ
astītyevopalabdhavya iti vaidikadarśanam ॥ 77॥

aṇurmahānmadhyamo vetyevaṃ tatrāpi vādinaḥ
bahudhā vivadante hi śrutiyuktisamāśrayāt ॥ 78॥

aṇuṃ vadantyantarālāḥ sūkṣmanāḍīpracārataḥ
romṇaḥ sahasrabhāgena tulyāsu pracaratyayam ॥ 79॥

aṇoraṇīyāneṣo'ṇuḥ sūkṣmātsūkṣmataraṃ tviti | aṇutvamāhuḥ śrutayaḥ śataśo'tha sahasraśaḥ ॥ 80॥

vālāgraśatabhāgasya śatadhā kalpitasya ca
bhāgo jīvaḥ sa vijñeya iti cāhaparā śrutiḥ ॥ 81॥

digambarā madhyamatvamāhurāpādamastakam
caitanyavyāptisaṃdṛṣṭerānakhāgraśruterapi ॥ 82॥

sūkṣmanāḍī pracārastu sūkṣmairavayavairbhavet
sthūladehasya hastābhyāṃ kañcukapratimokavat ॥ 83॥

nyūnādhikaśarīreṣu praveśo'pi gamāgamaiḥ
ātmāṃśānāṃ bhavettena madhyamatvaṃ suniścitam ॥ 84॥

saṃśasya ghaṭavannāśo bhavatyeva tathā sati
kṛtanāśākṛtābhyāgamayoḥ ko vārako bhavet ॥ 85॥

tasmādātmā mahāneva naivāṇurnāpi madhyamaḥ
ākāśavatsarvagato niraṃśaḥ śrutisaṃmataḥ ॥ 86॥

ityuktvā tadviśeṣe'pi bahudhā kalahaṃ yayuḥ
acidrūpo'tha cidrūpāścidacidrūpa ityapi ॥ 87॥

prābhākarāstārkikāśca prāhurasyācidātmatām
ākāśavaddravyamātmā śabdavattadguṇaścitiḥ ॥ 88॥

icchādveṣaprayatnāśca dharmādharmau sukhāsukhe
tatsaṃskārāśca tasyaite guṇāścitivadīritāḥ ॥ 89॥

ātmano manasā yoge svādṛṣṭavaśato guṇāḥ
jāyante'tha pralīyante suṣupte'dṛṣṭasaṃkṣayāt ॥ 90॥

citimattvāccetano'yamicchādveṣaprayatnavān
syāddharmādharmayoḥ kartā bhoktā duḥkhādimattvataḥ ॥ 91॥

yathātra karmavaśataḥ kādādikaṃ mukhādikam
tathā lokāntare dehe karmaṇecchādi janyate ॥ 92॥

evaṃ ca sarvagasyāpi sambhavetāṃ gamāgamau
karmakāṇḍaḥ samagro'tra pramāṇamiti te'vadan ॥ 93॥

ānandamayakoṣo yaḥ suṣuptau pariśiṣyate
aspaṣṭacitsa ātmaiṣāṃ pūrvakośo'sya te guṇāḥ ॥ 94॥

gūḍhaṃ caitanyamutprekṣya bodhābodhasvarūpatām
ātmano bruvate bhāṭṭāścidutprekṣyotthitasmṛteḥ ॥ 95॥

jaḍo bhūtvā tadāsvāpsamiti jāḍyasmṛtistadā
vinā jāḍyānubhūtiṃ na kathaṃcidupapadyate ॥ 96॥

draṣṭurdṛṣṭeralopaśca śrutaḥ suptau tatastvayam
aprakāśaprakāśābhyāmātmā khadyotavadyutaḥ ॥ 97॥

niraṃśasyobhayātmatvaṃ na kathaṃcidghaṭiṣyate
tena cidrūpa evātmetyāhuḥ sāṃkhyā vivekinaḥ ॥ 98॥

jāḍyāṃśaḥ prakṛterūpaṃ vikāri triguṇaṃ ca tat
cito bhogāpavargārthaṃ prakṛtiḥ sā pravartate ॥ 99॥

asaṅgāyāściterbandhamokṣau bhedāgrahānmatau
bandhamokṣavyavasthārthaṃ pūrveṣāmiva cidbhidā ॥ 100॥

mahataḥ paramavyaktamiti prakṛtirucyate
śrutāksaṅgatā tadvadasaṅgo hītyataḥ sphuṭā ॥ 101॥

citsannidhau pravṛttāyā prakṛterhi niyāmakam
īśvaraṃ bruvate yogāḥ sa jīvebhyaḥ paraḥ śrutaḥ ॥ 102॥

pradhānakṣetrajñapatirguṇeśa iti hi śrutiḥ
āraṇyake saṃbhrameṇa hyantaryāmyupapāditaḥ ॥ 103॥

atrāpi kalahāyante vādinaḥ svasvayuktibhiḥ
vākyānyapi yathāprajñaṃ dārḍhyāyodāharanti hi ॥ 104॥

kleśakarmavipākaistadāśayairapyasaṃyutaḥ
puṃviśeṣo bhavedīśo jīvavatso'pyasaṅgacit ॥ 105॥

tathāpi puṃviśeṣatvādghaṭate'sya niyantṛtā
avyavasthau bandhamokṣāvāpatetāmihānyathā ॥ 106॥

bhīṣāsmādityevamādāvasaṅgasya parātmanaḥ
śrutaṃ tadyuktamapyasya kleśakarmādyasaṅgamāt ॥ 107॥

jīvānāmapyasaṅgatvātkleśādi na hyathāpi ca
vivekāgrahataḥ kleśakarmādi prāgudīritam ॥ 108॥

nityajñānaprayatnecchāguṇānīśasya manvate
asaṅgasya niyantṛtvamayuktamiti tārkikāḥ ॥ 109॥

puṃviśeṣatvamapyasya guṇaireva na cānyathā
satyakāmaḥ satyasaṃkalpa ityādiśrutirjagau ॥ 110॥

nityajñānādimattve'sya sṛṣṭireva sadā bhavet
hiraṇyagarbha īśo'to liṅgadehena saṃyutaḥ ॥ 111॥

udgīthabrāhmaṇe tasya māhātmyamativistṛtam
liṅgasattve'pi jīvatvaṃ nāsya karmādyabhāvataḥ ॥ 112॥

sthūladehaṃ vinā liṅgadeho na kvāpi dṛśyate
vairājo deha īśo'taḥ sarvato mastakādimān ॥ 113॥

sahasraśīrṣetyevaṃ hi viśvataścakṣurityapi
śrutamityāhuraniśaṃ viśvarūpasya cintakāḥ ॥ 114॥

sarvataḥ pāṇipādatve kṛmyāderapi ceśatā
tataścaturmukho deva eveśo netaraḥ pumān ॥ 115॥

putrārthaṃ tamupāsīnā evamāhuḥ prajāpatiḥ
prajā asṛjatetyādiśrutiścodāharantyamī ॥ 116॥

viṣṇornābheḥ samudbhūto vedhāḥ kamalajastataḥ
viṣṇureveśa ityāhurloke bhāgavatā janāḥ ॥ 117॥

śivasya pādāvanveṣṭuṃ śārṅgyaśaktastataḥ śivaḥ
īśo na viṣṇurityāhuḥ śaivā āgamamāninaḥ ॥ 118॥

puratrayaṃ sādayituṃ vighneśaṃ so'pyapūjayat
vināyakaṃ prāhurīśaṃ gāṇapatyamate ratāḥ ॥ 119॥

evamanye svasvapakṣābhimānenānyathānyathā
mantrārthavādakalpādīnāśritya pratipedire ॥ 120॥

antaryāmiṇamārabhya sthāvarānteśavādinaḥ
santyaśvatthārkavaṃśādeḥ kuladaivatvadarśanāt ॥ 121॥

tattvaniścayakāmena nyāyāgamavicāriṇām
ekaiva pratipattiḥ syātsāpyatra sphuṭamucyate ॥ 122॥

māyāṃ tu prakṛtiṃ vidyānmāyinaṃ tu maheśvaram
asyāvayavabhūtaistu vyāptaṃ sarvamidaṃ jagat ॥ 123॥

iti śrutyanusāreṇa nyāyo nirṇaya īśvare
tathā satyavirodhaḥ syātsthāvarānteśavādinām ॥ 124॥

māyā ceyaṃ tamorūpā tāpanīye tadīraṇāt
anubhūtiṃ tatra mānaṃ pratiyajñe śrutiḥ svayam ॥ 125॥

jaḍaṃ mohātmakaṃ taccetyanubhāvayati śrutiḥ
ābālagopaṃ spaṣṭatvādānantyaṃ tasya sābravīt ॥ 126॥

acidātmaghaṭādināṃ yatsvarūpaṃ jaḍaṃ hi tat
yatra kuṇṭhībhavedbuddhiḥ sa moha iti laukikāḥ ॥ 127॥

itthaṃ laukikadṛṣṭyaitatsarvairapyanubhūyate
yuktidṛṣṭyā tvanirvācyaṃ nāsadāsīditiśruteḥ ॥ 128॥

nāsadāsīdvibhātatvānno sadāsīcca bādhanāt
vidyādṛṣṭyā śrutaṃ tucchaṃ tasya nityanivṛttitaḥ ॥ 129॥

tucchānirvacanīyā ca vāstavī cetyasau tridhā
jñeyā māyā tribhirbodhaiḥ śrautayauktikalaukikaiḥ ॥ 130॥

asya sattvamasattvaṃ ca jagato darśayatyasau
prasāraṇācca saṃkocādyathā citrapaṭastathā ॥ 131॥

asvatantrā hi māyā syādapratītervinā citim
svatantrāpi tathaiva syādasaṅgasyānyathākṛteḥ ॥ 132॥

kūṭasthāsaṅgamātmānaṃ jaḍattvena karoti sā
cidābhāsasvarūpeṇa jīveśāvapi nirmame ॥ 133॥

kūṭasthamanupāṛtya karoti jagadādikam
durghaṭaikavidhāyinyāṃ māyāyāṃ kā camatkṛtiḥ ॥ 134॥

dravatvamudake vahnāvuṣṇyaṃ kāṭhinyamaśmani
māyāyā durghaṭatvaṃ ca svataḥ siddhyati nānyathā ॥ 135॥

na vetti māyinaṃ loko yāvattāvaccamatkṛtim
dhatte manasi paścāttu māyaiṣetyupaśāmyati ॥ 136॥

prasaranti hi codyāni jagadvastutvavādiṣu
na codanīyaṃ māyāyāṃ tasyāccodyaikarūpataḥ ॥ 137॥

codye'pi yadi codyaṃ syāttaccodye codyate mayā
parihāryaṃ tataścodyaṃ na punaḥ praticodyatām ॥ 138॥

vismayaikaśarīrāyā māyāyāścodyarūpataḥ
anveṣyaḥ parihāro'syā buddhimadbhiḥ prayatnataḥ ॥ 139॥

māyātvameva niśceyamiti cettarhi niścinu
lokaprasiddhamāyāyā lakṣaṇaṃ yattadīkṣyatām ॥ 140॥

na nirūpayituṃ śakyā vispaṣṭaṃ bhāsate ca yā
sā māyetīndrajālādau lokāḥ sampratipedire ॥ 141॥

spaṣṭaṃ bhāti jagaccedamaśakyaṃ tannirūpaṇam
māyāmayaṃ jagattasmādīkṣasvāpakṣapātataḥ ॥ 142॥

nirūpayitumārabdhe nikhilairapi paṇḍitaiḥ
ajñānaṃ puratasteṣāṃ bhāti kakṣāsu kāsucit ॥ 143॥

dehendriyādayo bhāvā vīryeṇotpāditāḥ katham
kathaṃ vā tatra caitanyamityukte te kimuttaram ॥ 144॥

vīryasyaiṣa svabhāvaścetkathaṃ tadviditaṃ tvayā
anvayavyatirekau yau bhagnau tau vyarthavīryataḥ ॥ 145॥

na jānāmi kimapyetadityante śaraṇaṃ tava
ata eva mahanto'syāḥ pravadantīndrajālatām ॥ 146॥

etasmānkimivendrajālamaparaṃ yadgarbhavāsasthitam retaścetati hastamastakapadaṃ prodbhūtanānāṅkuram
paryāyeṇa śiśutvayauvanajarārogairanekairvṛtam paśyatyatti śṛṇoti jighrati tathā gacchatyathāgacchati ॥ 147॥

dehavadvaṭadhānādau suvicāryāvalokyatām
kva dhānā kutra vā vṛkṣastasmānmāyeti niścinu ॥ 148॥

niruktāvabhimānaṃ ye dadhate tārkikādayaḥ
harṣamiśrādibhiste tu khaṇḍanādau suśikṣitāḥ ॥ 149॥

acintyāḥ khalu ye bhāvā na tāṃstarkeṣu yojayet
acintyaracanārūpaṃ manasāpi jagatkhalu ॥ 150॥

acintyaracanāśaktibījaṃ māyeti niścinu
māyābījaṃ tadevaikaṃ suṣuptāvanubhūyate ॥ 151॥

jāgratsvapnajagattatra līnaṃ bīja iva drumaḥ
tasmādaśeṣajagato vāsanāstatra saṃsthitāḥ ॥ 152॥

yā buddhivāsanāstāsu caitanyaṃ pratibimbati
meghākāśavadaspaṣṭaścidābhāso'numīyatām ॥ 153॥

sābhāsameva tadbījaṃ dhīrūpeṇa prarohati
ato buddhau cidābhāso vispaṣṭaṃ pratibhāsate ॥ 154॥

māyābhāsena jīveśau karotīti śrutau śrutam
meghākāśajalākāśāviva tau suvyavasthitau ॥ 155॥

meghavadvartate māyā meghasthitatuṣāravat
dhīvāsanāścidābhāsastuṣārasthakhavatsthitaḥ ॥ 156॥

māyādhīnaścidābhāsaḥ śrutau māyī maheśvaraḥ
antaryāmī ca sarvajño jagadyoniḥ sa eva hi ॥ 157॥

sauṣuptamānandamayaṃ prakramyaivaṃ śrutirjagau
eṣa sarveśvara iti so'yaṃ vedokta īśvaraḥ ॥ 158॥

sarvajñatvādike tasya naiva vipratipadyatām
śrautārthasyāvitarkyatvānmāyāyāṃ sarvasambhavāt ॥ 159॥

ayaṃ yatsṛjate viśvaṃ tadanyathayituṃ pumān
na ko'pi śaktastenāyaṃ sarveśvara iti īritaḥ ॥ 160॥

aśeṣaprāṇibuddhīnāṃ vāsanāstatra saṃsthitāḥ
tābhiḥ kroḍīkṛtaṃ sarvaṃ tena sarvajña īritaḥ ॥ 161॥

vāsanānāṃ parokṣatvātsarvajñatvaṃ na hīkṣyate
sarvabuddhiṣu taddṛṣṭvā vāsanāsvanumīyatām ॥ 162॥

vijñānamayamukhyeṣu koṣeṣvanyatra caiva hi
antastiṣṭhanyamayati tenāntaryāmitāṃ vrajet ॥ 163॥

buddhau tiṣṭhannāntaro'syādhiyānīkṣyaśca dhīvapuḥ
dhiyamantaryamayatītyevaṃ vedena ghoṣitam ॥ 164॥

tantuḥ paṭe sthito yadvadupādānatayā tathā
sarvopādānarūpatvātsarvatrāyamavasthitaḥ ॥ 165॥

paṭādapyāntarastantustantorapyaṃśurāntaraḥ
āntaratvasya viśrāntiryatrāsāvanumīyatām ॥ 166॥

dvitryāntaratvakakṣāṇāṃ darśane'pyayamāntaraḥ
na vīkṣyate tato yuktiśrutibhyāmeva nirṇayaḥ ॥ 167॥

paṭarūpeṇa saṃsthānātpaṭastantorvapuryathā
sarvarūpeṇa saṃsthānātsarvamasya vapustathā ॥ 168॥

tantoḥ saṃkocavistāracalanādau paṭastathā
avaśyameva bhavati na svātantryaṃ paṭe manāk ॥ 169॥

tathāntaryāmyayaṃ yatra yayā vāsanayā yathā
vikrīyate tathāvaśyaṃ bhavatyeva na saṃśayaḥ ॥ 170॥

īśvaraḥ sarvabhūtānāṃ hṛddeśe'rjuna ! tiṣṭhati
bhrāmayansarvabhūtāni yantrārūḍhāni māyayā ॥ 171॥

sarvabhūtāni vijñānamayāste hṛdaye sthitāḥ
tadupādānabhūteśastatra vikriyate khalu ॥ 172॥

dehādipañjaraṃ yantraṃ tadāroho'bhimānitā
vihitapratisiddheṣu pravṛttirbhramaṇaṃ bhavet ॥ 173॥

vijñānamayarūpeṇa tatpravṛttisvarūpataḥ
svaśaktyeśo vikriyate māyayā bhrāmaṇaṃ hi tat ॥ 174॥

antaryamayatītyuktyā yamevārthaḥ śrutau śrutaḥ
pṛthivyādiṣu sarvatra nyāyo'yaṃ yojyatāṃ dhiyā ॥ 175॥

jānāmi dharmaṃ na ca me pravṛtti̱-rjānāmyadharmaṃ na ca me nivṛttiḥ
kenāpi devena hṛdi sthitena yathā niyukto'smi tathā karomi ॥ 176॥

nārthaḥ puruṣakāreṇetyevaṃ mā śaṃkyatāṃ yataḥ
īśaḥ puruṣakārasya rūpeṇāpi vivartate ॥ 177॥

īdṛgbodheneśvarasya pravṛttirmaiva vāryatām
tathāpīśasya bodhena svātmāsaṅgatvadhījaniḥ ॥ 178॥

tāvatā muktirityāhuḥ śrutayaḥ smṛtayastathā
śrutismṛtī mamaivājñe ityapīśvarabhāṣitam ॥ 179॥

ājñāyā bhītihetutvaṃ bhīṣāsmāditi hi śrutam
sarveśvaratvametatsyādantaryāmitvataḥ pṛthak ॥ 180॥

etasya vā akṣarasya praśāsana iti śrutiḥ
antaḥ praviṣṭaḥ śāstāyaṃ janānāmiti ca śrutiḥ ॥ 181॥

jagadyonirbhavedeṣa prabhavāpyayakṛdyataḥ
āvirbhāvatirobhāvāvutpattipralayau matau ॥ 182॥

āvirbhāvayati svasminvilīnaṃ sakalaṃ jagat
prāṇikarmavaśādeṣa paṭo yadvatprasāritaḥ ॥ 183॥

punastirobhāvayati svātmanyevākhilaṃ jagat
prāṇikarmakṣayavaśātsaṃkocitapaṭo yathā ॥ 184॥

rātrighasrau suptibodhāvunmīlananimīlane
tūṣṇīṃbhāvamanorājye iva sṛṣṭilayāvimau ॥ 185॥

āvirbhāvatirobhāvaśaktimattvena hetunā
ārambhapariṇāmādicodyānāṃ nātra sambhavaḥ ॥ 186॥

acetanānāṃ hetuḥ syājjāḍyāṃśeneśvarastathā
cidābhāsāṃśatastveṣa jīvānāṃ kāraṇaṃ bhavet ॥ 187॥

tamaḥ pradhānaḥ kṣetrāṇāṃ citpradhānāścidātmanām
paraḥ kāraṇatāmeti bhāvanājñānakarmabhiḥ ॥ 188॥

iti vārtikakāreṇa jaḍacetanahetutā
paramātmana evoktā neśvarasyeti cecchhṛṇu ॥ 189॥

anyonyādhyāsamatrāpi jīvakūṭasthayoriva
īśvarabrahmaṇoḥ siddhaṃ kṛtvā brūte sureśvaraḥ ॥ 190॥

satyaṃ jñānamanantaṃ yadbrahma tasmātsamutthitāḥ
khaṃ vāyvagnijalorvyoṣadhyannadehāḥ iti śrutiḥ ॥ 191॥

āpātadṛṣṭitastatra brahmaṇo bhāti hetutā
hetośca satyatā tasmādanyonyādhyāsa iṣyate ॥ 192॥

anyonyādhyāsarūpo'sāvannaliptaḥ paṭo yathā
ghaṭṭitenaikatāmeti tadvadbhrāntaikatāṃgataḥ ॥ 193॥

meghākāśamahākāśau vivicyete na pāmaraiḥ
tadvadbrahmaeśayoraikyaṃ paśyantyāpātadarśinaḥ ॥ 194॥

upakramādibhirliṅgaistātparyasya vicāraṇāt
asaṅgaṃ brahma māyāvī sṛjatyeṣa maheśvaraḥ ॥ 195॥

satyaṃ jñānamanantaṃ cetyupakramyopasaṃhṛtaḥ
yato vāco nivartante ityasaṅgatvanirṇayaḥ ॥ 196॥

māyī sṛjati viśvaṃ saṃniruddhastatra māyayā
anya ityaparā brūte śrutisteneśvaraḥ sṛjet ॥ 197॥

ānandamaya īśo'yaṃ bahu syāmityavaikṣata
hiraṇyagarbharūpo'bhūtsuptiḥ svapno yathā bhavet ॥ 198॥

krameṇa yugapadvaiṣā sṛṣṭirjñeyā yathāśruti
dvividhaśrutisadbhāvāddvividhasvapnadarśanāt ॥ 199॥

sūtrātmā sūkṣmadehākhyaḥ sarvajīvaghanātmakaḥ
sarvāhaṃmānadhāritvātkriyājñānādiśaktimān ॥ 200॥

pratyūṣe vā pradoṣe vā magno mande tamasyayam
loko bhāti yathā tadvadaspaṣṭaṃ jagadīkṣyate ॥ 201॥

sarvato lāñchito masyā yathā syādghaṭṭitaḥ paṭaḥ
sūkṣmākāraistatheśasya vapuḥ sarvatra lāñchitam ॥ 202॥

śasyaṃ vā śākajātaṃ vā sarvato'ṅkuritaṃ yathā
komalaṃ tadvadevaiṣa pelavo jagadaṅkuraḥ ॥ 203॥

ātapābhātaloko vā paṭo vā varṇapūritaḥ
śasyaṃ vā phalitaṃ yadavattathā spaṣṭavapurvirāṭ ॥ 204॥

viśvarūpādhyāya eṣa uktaḥ sūkte'pi pauruṣe
dhātrādistambaparyantānetasyāvayavān viduḥ ॥ 205॥

īśasūtravirāṭvedhoviṣṇurudraendravahnayaḥ
vighnabhairavamairālamārikā yakṣarākṣasāḥ ॥ 206॥

viprakṣatriyaviṭśūdrā gavāśvamṛgapakṣiṇaḥ
aśvatthavaṭacūtādyā yavavṛhitṛṇādayaḥ ॥ 207॥

jalapāṣāṇamṛtkāṣṭhavāsyākuddālakādayaḥ
īśvarāḥ sarva evaite pūjitāḥ phaladāyinaḥ ॥ 208॥

yathā yathopāsate taṃ phalamīyustathā tathā
phalotkarṣāpakarṣau tu pūjyapūjānusārataḥ ॥ 209॥

muktistu brahmatattvasya jñānādeva na cānyathā
svaprabodhaṃ vinā naiva svasvapnaṃ hīyate yathā ॥ 210॥

advitīyabrahmatattve svapno'yamakhilaṃ jagat
īśajīvādrūpeṇa cetanācetanātmakam ॥ 211॥

ānandamayavijñānamayāvīśvarajīvakau
māyayā kalpitāvetau tābhyāṃ sarvaṃ prakalpitam ॥ 212॥

īkṣaṇādipraveśāntā sṛṣṭirīśena kalpitā
jāgradādivimokṣāntaḥ saṃsāro jīvakalpitaḥ ॥ 213॥

advitīyaṃ brahmatattvamasaṅgaṃ tanna jānate
jīvaeśayormāyikayorvṛthaiva kalahaṃ yayuḥ ॥ 214॥

jñātvā sadā tattvaniṣṭhānanumodāmahe vayam
anuśocāma evānyānna bhrāntairvivadāmahe ॥ 215॥

tṛṇārcakādiyogāntā īśvarabhrāntimāśritāḥ
lokāyatādisāṃkhyāntā jīvavibhrāntimāśritāḥ ॥ 216॥

advitīyabrahmatattvaṃ na jānanti yadā tadā
bhrāntā evākhilāsteṣāṃ kva muktiḥ kveha vā sukham ॥ 217॥

uttamādhamabhāvaścetteṣāṃ syādastu tena kim
svapnastharājyabhikṣābhyāṃ na buddhaḥ spṛśyate khalu ॥ 218॥

tasmānmumukṣibhirnaiva matirjīveśavādayoḥ
kāryā kiṃtu brahmatattvaṃ vicārya budhyatāṃ ca tat ॥ 219॥

pūrvapakṣatayā tau cettattvaniścayahetutām
prāpnuto'stu nimajjasya tayornaitāvatā vaśaḥ ॥ 220॥

asaṅgacidvibhurjīvaḥ sāṃkhyoktastādṛgīśvaraḥ
yogoktastattvamorarthau śuddhau tāviti cecchṛṇu ॥ 221॥

na tattvamorubhāvārthāvasmatsiddhāntatāṃ gatau
advaitabodhanāyaiva sā kakṣā kācidiṣyate ॥ 222॥

anādimāyayā bhrāntā jīveśau suvilakṣaṇau
manyante tadvyudāsāya kevalaṃ śodhanaṃ tayoḥ ॥ 223॥

ata evātra dṛṣṭānto yogyaḥ prāksamyagīritaḥ
ghaṭākāśamahākāśajalākāśābhrakhātmakaḥ ॥ 224॥

jalābhropādhyadhīne te jalākāśābhrakhe tayoḥ
ādhārau tu ghaṭākāśamahākāśau sunirmalau ॥ 225॥

evamānandavijñānamayau māyādhiyorvaśau
tadadhiṣṭhānakūṭasthabrahmaṇī tu sunirmale ॥ 226॥

etatkakṣopayogena sāṃkhyayogau matau yadi
deho'nnamayakakṣatvādātmatvenābhyupeyatām ॥ 227॥

ātmabhedo jagatsatyamīśo'nya iti cettrayam
tyajyate taistadā sāṃkhyayogavedāntasaṃmatiḥ ॥ 228॥

jīvāsaṅgatvamātreṇa kṛtārtha iti cettadā
srakcandanādinityatvamātreṇāpi kṛtārthatā ॥ 229॥

yathā sragādinityatvaṃ duḥsampādyaṃ tathātmanaḥ
asaṅgatvaṃ na sambhāvyaṃ jīvatorjagadīśayoḥ ॥ 230॥

avaśyaṃ prakṛtiḥ saṅgaṃ purevāpādayettathā
niyacchatyetamīśo'pi ko'sya mokṣastathā sati ॥ 231॥

avivekakṛtaḥ saṅgo niyamaśceti cettadā
balādāpatito māyāvādaḥ sāṃkhyasya durmateḥ ॥ 232॥

bandhamokṣavyavasthārthamātmanānātvamiṣyatām
iti cenna yato māyā vyavasthāpayituṃ kṣamā ॥ 233॥

durghaṭaṃ ghaṭayāmīti viruddhaṃ kiṃ na paśyasi
vāstavau bandhamokṣau tu śrutirna sahatetarām ॥ 234॥

na nirodho na cotpattirna baddho na ca sādhakaḥ
na mumukṣurna vai mukta ityeṣā paramārthatā ॥ 235॥

māyākhyāyā kāmadhenorvatsau jīveśvarāvubhau
yathecchaṃ pibatāṃ dvaitaṃ tattvaṃ tvadvaitameva hi ॥ 236॥

kūṭasthabrahmaṇorbhedo nāmamātrādṛte na hi
ghaṭākāśamahākāśau viyujyete na hi kvacit ॥ 237॥

yadadvaitaṃ śrutaṃ sṛṣṭeḥ prāktadevādya copari
muktāvapi vṛthā māyā bhrāmayatyakhilān janān ॥ 238॥

ye vadantītthamete'pi bhrāmyante'vidyayātra kim
na yathā pūrvameteṣāmatra bhrānteradarśanāt ॥ 239॥

aihikāmuṣmikaḥ sarvaḥ saṃsāro vāstavastataḥ
na bhāti nāsti cādvaitamityajñāniviniścayaḥ ॥ 240॥

jñānīnāṃ viparīto'smānniścayaḥ samyagīkṣyate
svasvaniścayato baddho mukto'haṃ veti manyate ॥ 241॥

nādvaitamaparokṣaṃ cenna cidrūpeṇa bhāsanāt
aśeṣeṇa na bhātaṃ ceddvaitaṃ kiṃ bhāsate'khilam ॥ 242॥

diṅmātreṇa vibhānaṃ tu dvayorapi samaṃ khalu
dvaitasiddhivadadvaitasiddhistvetāvatā na kim ॥ 243॥

dvaitena hīnamadvaitaṃ dvaitajñāne kathaṃ tvidam
cidbhānaṃ tvavirodhyasya dvaitasyāto'same ubhe ॥ 244॥

evaṃ tarhi śṛṇu dvaitamasanmāyāmayatvataḥ
tena vāstavamadvaitaṃ pariśeṣādvibhāsate ॥ 245॥

acintyaracanārūpaṃ māyaiva sakalaṃ jagat
iti niścitya vastutvamadvaite pariśeṣyatām ॥ 246॥

punardvaitasya vastutvaṃ bhāti cettvaṃ tathā punaḥ
pariśīlaya ko vātra prayāsastena te vada ॥ 247॥

kiyantaṃ kālamiti cetkhedo'yaṃ dvaita iṣyatām
advaite tu na yukto'yaṃ sarvānārthanivāraṇāt ॥ 248॥

kṣutpipāsādayo dṛṣṭā yathāpūrvaṃ mayīti cet
macchabdavācye'haṅkāre dṛśyatāṃ neti ko vadet ॥ 249॥

cidrūpe'pi prasajyeran tādātmyādhyāsato yadi
mādhyāsaṃ kuru kintu tvaṃ vivekaṃ kuru sarvadā ॥ 250॥

jhaṭityadhyāsa āyāti dṛḍhavāsanayeti cet
āvartayetdvivekaṃ ca dṛḍhaṃ vāsayituṃ sadā ॥ 251॥

viveke dvaitamithyātvaṃ yuktyai veti na maṇyatām
acintyaracanātvasyānubhūtirhi svasākṣikī ॥ 252॥

cidapyacintyaracanā yadi tarhyastu no vayam
citiṃ svacintyaracanāṃ brūmo nityatvakāraṇāt ॥ 253॥

prāgabhāvo nānubhūtaściternityā tataścitiḥ
dvaitasya prāgabhāvastu caitanyenānubhūyate ॥ 254॥

prāgabhāvayutaṃ dvaitaṃ racyate hi ghaṭādivat
tathāpi racanā cintyā mithyā tenendrajālavat ॥ 255॥

citpratyakṣā tato'nyasya mithyātvaṃ cānubhūyate
nādvaitamaparokṣaṃ cetyetanna vyāhataṃ katham ॥ 256॥

itthaṃ jñātvāpyasantuṣṭāḥ kecitkuta itīrya tām
cārvākādeḥ prabuddhasyāpyātmā dehaḥ kuto vada ॥ 257॥

samyagvicāro nāstyasya dhīdoṣāditi cettathā
asantuṣṭāśca śāstrārthaṃ na tvīkṣante viśeṣataḥ ॥ 258॥

yadā sarve pramucyante kāmā ye'sya hṛdi śritāḥ
iti śrautaṃ phalaṃ dṛṣṭaṃ neti ceddṛṣṭameva tat ॥ 259॥

yadā sarve prabhidyante hṛdayagranthayastviti
kāmā granthisvarūpeṇa vyākhyātā vākyaśeṣataḥ ॥ 260॥

ahaṅkāracidātmānavīkīkṛtyāvivekataḥ
idaṃ me syādidaṃ me syāditīcchāḥ kāmaśabditāḥ ॥ 261॥

apraveśya cidātmānaṃ pṛthakpaśyannahaṅkṛtim
icchastu koṭivastūni na bādho granthibhedataḥ ॥ 262॥

granthibhede'pi sambhāvyā icchāḥ prārabdhadoṣataḥ
budhvāpi pāpabāhulyādasantoṣo yathā tava ॥ 263॥

ahaṅkāragatecchādyairdehavyādhidibhistathā
vṛkṣādijanmanāśairvā cidrūpātmani kiṃ bhavet ॥ 264॥

granthibhedātpurāpyevamiti cettanna vismara
ayameva granthibhedastava tena kṛtī bhavān ॥ 265॥

naivaṃ jānanti mūḍhāścetso'yaṃ granthirnacāparaḥ
granthitadbhedamātreṇa vaiṣamyaṃ mūḍhabuddhayoḥ ॥ 266॥

pravṛttau vā nivṛttau vā dehendriyamanodhiyām
na kiṃcidapi vaiṣamyamastyajñānivibuddhayoḥ ॥ 267॥

vrātyaśrotriyayorvedapāṭhāpāṭhakṛtābhidā
nāhārādavasti bhedaḥ so'yaṃ nyāyo'tra yojyatām ॥ 268॥

na dveṣṭi sampravṛttāni na nivṛttāni kāṅkṣati
udāsīnavadāsīna iti granthibhidocyate ॥ 269॥

audāsīnyaṃ vidheyaṃ cedvacchaśabda vyarthatā tadā
na śaktā hyasya dehādyā iti cedroga eva saḥ ॥ 270॥

tattvabodhaṃ kṣayavyādhiṃ manyante ye mahādhiyaḥ
teṣaṃ prajñātiviśadā kiṃ teṣāṃ duḥśakaṃ vada ॥ 271॥

bharatāderapravṛttiḥ purāṇokteti cettadā
jakṣatkrīḍanratiṃ vindannityaśrauṣīrna kiṃ śrutim ॥ 272॥

na hyāhārādi santyajya bharatādyāḥ sthitāḥ kvacit
kāṣṭhapāṣāṇavatkintu saṅgabhītā udāsate ॥ 273॥

saṅgī hi bādhyate loke niḥsaṅgaḥ sukhamaśnute
tena saṅgaḥ parityājyaḥ sarvadā sukhamicchatā ॥ 274॥

ajñātvā śāstrahṛdayaṃ mūḍho vaktyanyathānyathā
mūrkhāṇāṃ nirṇaya svāstāmasmatsiddhānta ucyate ॥ 275॥

vairāgyabodhoparamāḥ sahāyāste parasparam
prāyeṇa saha vartante viyujyante kvacitkvacit ॥ 276॥

hetusvarūpakāryāṇi bhinnānyeṣāmasaṃkaraḥ
yathāvadavagantavyaḥ śāstrārthapravivicyatā ॥ 277॥

doṣadṛṣṭirjihāsā ca punarbhogeṣvadīnatā
asādhāraṇahetvādyā vairāgyasya trayo'pyamī ॥ 278॥

śravaṇāditrayaṃ tadvattattvamitthāvivecanam
punargrantheranudayo bodhasyete trayo matāḥ ॥ 279॥

yamādirdhīnirodhaśca vyavahārasya saṃkṣayaḥ
syurhetvādyā uparaterityasaṃkara īritaḥ ॥ 280॥

tattvabodhaḥ pradhānaṃ syātsākṣānmokṣa pradatvataḥ
bodhopakāriṇāvetau vairāgyoparamāvubhau ॥ 281॥

trayo'pyatyantapakvāścenmahatastapasaḥ phalam
duritena kvacitkiṃcitkadācitpratibadhyate ॥ 282॥

vairāgyoparatī pūrṇe bodhastu pratibadhyate
yasya tasya na mokṣo'sti puṇyalokastapobalāt ॥ 283॥

pūrṇe bodhe tadanyau dvau pratibaddhau yadā tadā
mokṣo viniścitaḥ kintu dṛṣṭaduḥkhaṃ na naśyati ॥ 284॥

brahmalokatṛṇīkāro vairāgyasyāvadhirmataḥ
dehātmavatparātmatvadārḍhye bodhaḥ samāpyate ॥ 285॥

suptivadvismṛtiḥ sīmā bhaveduparamasya hi
diśānayā viniśceyaṃ tāratamyamavāntaram ॥ 286॥

ārabdhakarmanānātvādbuddhānāmanyathānyathā
vartanantena śāstrārthe bhramitavyaṃ na paṇḍitaiḥ ॥ 287॥

svasvakarmānusāreṇa vartatantāṃ te yathā tathā
aviśiṣṭaḥ sarvabodhaḥ samā muktiriti sthitiḥ ॥ 288॥

jagaccitraṃ svacaitanye paṭe citramivārpitam
māyayā tadapekṣaiva caitanye pariśiṣyatām ॥ 289॥

citradīpamimaṃ nityaṃ ye'nusandadhate budhāḥ
paśyanto'pi jagaccitraṃ te muhyanti na pūrvavat ॥ 290॥

iti citradīponāma ṣaṣṭhaḥ paricchedaḥ ॥ 6॥

Kapitel 7 Tṛpti-dīpa-prakaraṇa – Die Lampe der Erfüllung

ātmānaṃ cedvijānīyādayamasmīti pūruṣaḥ
kimicchankasya kāmāya śarīramanusaṃjvaret ॥ 1॥

asyāḥ śruterabhiprāyaḥ samyagatra vicāryate
jīvanmuktasya yā tṛptiḥ sā tena viśadāyate ॥ 2॥

māyābhāsena jīveśau karotīti śrutatvataḥ
kalpitāveva jīveśau tābhyāṃ sarvaṃ prakalpitam ॥ 3॥

īkṣaṇādipraveśāntā sṛṣṭirīśena kalpitā
jāgradādivimokṣāntaḥ saṃsāro jīvakalpitaḥ ॥ 4॥

bhramādhiṣṭhānabhūtātmā kūṭasthāsaṅgacidvapuḥ
anyonyādhyāsato'saṅgadhīsthajīvo'tra pūruṣaḥ ॥ 5॥

sādhiṣṭhāno vimokṣādau jīvo'dhikriyate na tu
kevalo niradhiṣṭhānavibhrānteḥ kvāpyasiddhitaḥ ॥ 6॥

adhiṣṭhānāṃśasaṃyuktaṃ bhramāṃśamavalambate
yadā tadāhaṃ saṃsārītyevaṃ jīvo'timanyate ॥ 7॥

bhramāṃśasya tiraskārādadhiṣṭhānapradhānatā
yadā tadā cidātmāhamasaṅgo'smīti buddhyate ॥ 8॥

nāsaṅge'haṃkṛtiryuktā kathamasmīti cecchṛṇu
eko mukhyo dvāvamukhyāvityarthastrividho'hamaḥ ॥ 9॥

anyonyādhyāsarūpeṇa kūṭasthābhāsayorvapuḥ
ekībhūya bhavenmukhyastatra mūḍhaiḥ prapūjyate ॥ 10॥

pṛthagābhāsakūṭasthāvamukhyau tatra tattvavit
paryāyeṇa prayuṅkte'haṃśabdaṃ loke ca vaidike ॥ 11॥

laukikavyavahāre'haṃ gacchāmītyādike budhaḥ
vivicyaiva cidābhāsaṃ kūṭasthāttaṃ vivakṣati ॥ 12॥

asaṅgo'haṃ cidātmāhamiti śāstrīyadṛṣṭitaḥ
ahaṃśabdaṃ prayuṅkteyaṃ kūṭasthe kevale budhaḥ ॥ 13॥

jñānitājñānite tvātmābhāsasyaiva na cātmanaḥ
tathā ca kathamābhāsaḥ kūṭastho'smīti buddhyatām ॥ 14॥

nāyaṃ doṣaścidābhāsaḥ kūṭasthaikasvabhāvavān
ābhāsatvasya mithyātvātkūṭasthatvāvaśeṣaṇāt ॥ 15॥

kūṭastho'smīti bodho'pi mithyā cenneti ko vadet
na hi satyatayābhīṣṭaṃ rajjusarpavisarpaṇam ॥ 16॥

tādṛśenāpi bodhena saṃsāro vinivartate
yakṣānurūpo hi balirityāhurlaukikā janāḥ ॥ 17॥

tasmādābhāsapuruṣaḥ sakūṭastho vivicya tam
kūṭastho'smīti vijñātumarhatītyabhyadhāt śrutiḥ ॥ 18॥

asaṃdigdha aviparyasta bodho deha ātmanīkṣyate
tadvadatreti nirṇetumayamityabhidhīyate ॥ 19॥

dehātmajñānavajjñānaṃ dehātmajñānabādhakam
ātmanyeva bhavedyasya sa necchannapi mucyate ॥ 20॥

ayamityaparokṣatvamucyate cettaducyatām
svayaṃprakāśacaitanyamaparokṣaṃ sadā yataḥ ॥ 21॥

parokṣamaparokṣaṃ ca jñānamajñānamityadaḥ
nityāparokṣarūpe'pi dvayaṃ syāddaśame yathā ॥ 22॥

navasaṃkhyāhṛtajñāno daśamo vibhramāttadā
na vetti daśamo'smīti vīkṣyamāṇo'pi tānnava ॥ 23॥

na bhāti nāsti daśama iti svaṃ dahamaṃ tadā
matvā vakti tadajñānakṛtamāvaraṇaṃ viduḥ ॥ 24॥

nadyāṃ mamāra daśama iti śocanpraroditi
ajñānakṛtavikṣepaṃ rodanādiṃ vidurbudhaḥ ॥ 25॥

na mṛto daśamo'stīti śrutvāptavacanaṃ tadā
parokṣatvena daśamaṃ vetti svargādilokavat ॥ 26॥

tvameva daśamo'sīti gaṇayitvā pradarśitaḥ
aparokṣatayā jñātvā hṛṣyatyeva na roditi ॥ 27॥

ajñāna avṛtivikṣepa dvividhā jñāna tṛptayaḥ
śokāpagama ityete yojanīyāścidātmani ॥ 28॥

saṃsārāsaktacittaḥ saṃścidābhāsaḥ kadācana
svayaṃprakāśakūṭasthaṃ svatattvaṃ naiva vettyayam ॥ 29॥

na bhāti nāsti kūṭastha iti vakti prasaṅgataḥ
kartā bhoktāhamasmīti vikṣepaṃ pratipadyate ॥ 30॥

asti kūṭastha ityādau parokṣaṃ vetti vārttayā
paścātkūṭastha evāsmītyevaṃ vetti vicārataḥ ॥ 31॥

kartā bhoktetyevamādiśokajātaṃ pramuñcati
kṛtaṃ kṛtyaṃ prāpaṇīyaṃ prāptamityeva tuṣyati ॥ 32॥

ajñānamāvṛtistadvadvikṣepaśca parokṣadhīḥ
aparokṣamatiḥ śokamokṣastṛptirniraṅkuśā ॥ 33॥

saptāvasthā imāḥ santi cidābhāsasya tāsvimau
bandhamokṣau sthitau tatra tisro bandhakṛtaḥ smṛtāḥ ॥ 34॥

na jānāmītyudāsīnavyavahārasya kāraṇam
vicāraprāgabhāvena yuktamajñānamīritam ॥ 35॥

amārgeṇa vicāryātha nāsti no bhāti cetyasau
viparītavyavahṛtirāvṛteḥ kāryamiṣyate ॥ 36॥

dehadvayacidābhāsarūpo vikṣepa īritaḥ
kartṛtvādyakhilaḥ śokaḥ saṃsārākhyo'sya bandhakaḥ ॥ 37॥

ajñānamāvṛtiścaite vikṣepātprākprasiddhyataḥ
yadyapyathāpyavasthete vikṣepasyaiva nātmanaḥ ॥ 38॥

vikṣepotpattitaḥ pūrvamapi vikṣepasaṃskṛtiḥ
astyeva tadavasthātvamaviruddhaṃ tatastayoḥ ॥ 39॥

brahmaṇyāropitatvena brahmāvasthe ime iti
naśaṅkanīyaṃ sarvāsāṃ brahmaṇyevādhiropaṇāt ॥ 40॥

saṃsāryahaṃ vibuddho'haṃ niḥśokastuṣṭa ityapi
jīvagā uttarāvasthā bhānti na brahmagā yadi ॥ 41॥

tarhyajño'haṃ brahmasattvabhāne maddṛṣṭito na hi
iti pūrve avasthe ca bhāsete jīvage khalu ॥ 42॥

ajñānasyāśrayo brahmetyadhiṣṭhānatayā jaguḥ
jīvāvasthātvamajñānābhimānitvādavādiṣam ॥ 43॥

jñānadvayena naṣṭe'sminnajñāne tatkṛtāvṛtiḥ
na bhāti nāsti cetyeṣā dvividhāpi vinaśyati ॥ 44॥

parokṣajñānato naśyedasattvāvṛttihetutā
aparokṣajñānanāśyā hyabhānāvṛttihetutā ॥ 45॥

abhānāvaraṇe naṣṭe jīvatvāropasaṃkṣayāt
kartṛtvādyakhilaḥ śokaḥ saṃsārākhyaḥ nivartate ॥ 46॥

nivṛtte sarvasaṃsāre nityamuktatvabhāsanāt
niraṅkuśā bhavettṛptiḥ punaḥ śokāsamudbhavāt ॥ 47॥

aparokṣajñānaśokanivṛttākhye ubhe ime
avasthe jīvage brūte ātmānaṃ cediti śrutiḥ ॥ 48॥

ayamityaparokṣatvamuktaṃ taddvividhaṃ bhavet
viṣayasvaprakāśatvāddhiyāpyevaṃ tadīkṣaṇāt ॥ 49॥

parokṣajñānakāle'pi viṣayasvaprakāśatā
samābrahma svaprakāśamastītyevaṃ vibodhanāt ॥ 50॥

ahaṃ brahmetyanullikhya brahmāstītyevamullikht
parokṣajñānametaṃ na bhrāntaṃ bādhānirūpaṇāt ॥ 51॥

brahma nāstīti mānaṃ cetsyādbādhyeta tadā dhruvam
na caivaṃ prabalaṃ manaṃ paśyāmo'to na bādhyate ॥ 52॥

vyaktyanullekhamātreṇa bhramatve svargadhīrapi
bhrāntiḥ syādvyaktyanullekhātsāmānyollekhadarśanāt ॥ 53॥

aparokṣatva yogyasya na parokṣamatirbhramaḥ
parokṣamityanullekhādarthātpārokṣyasambhavāt ॥ 54॥

aṃśāgṛhītirbhrāntiśced ghaṭajñāṃ bhramo bhavet
niraṃśasyāpi saṃśatvaṃ vyāvartyāṃśavibhedataḥ ॥ 55॥

asatvāṃśo nivarteta parokṣajñānatastathā
abhānāṃśanivṛttiḥ syādaparokṣadhiyā kṛtā ॥ 56॥

daśamo'stītyavibhrāntaṃ parokṣajñānamīkṣyate
brahmāstītyapi tadvatsyādajñānāvaraṇaṃ samam ॥ 57॥

ātmā brahmeti vākyārthe niḥśeṣeṇa vicārite
vyaktirullikhyate yadvaddaśamastvamasītyataḥ ॥ 58॥

daśamaḥ ka iti praśne tvameveti nirākṛte
gaṇayitvā svena saha svameva daśamaṃ smaret ॥ 59॥

daśamo'smīti vākyotthā na dhīrasya vihanyate
ādimadhyāvasāneṣu na navatvasya saṃśayaḥ ॥ 60॥

sadevetyādivākyena brahmasattvaṃ parokṣataḥ
gṛhītvā tattvamasyādivākyādvyaktiṃ samullikhet ॥ 61॥

ādi madhyāvasāneṣu svasya brahmatvadhīriyam
naiva vyabhicarettasmādāparokṣaṃ pratiṣṭhitam ॥ 62॥

janmādikāraṇatvākhyalakṣaṇena bhṛguḥ purā
parokṣeṇa gṛhītvātha vicārāt vyaktimaikṣata ॥ 63॥

yadyapi tvamasītyatra vākyaṃ noce bhṛgoḥ pitā
tathāpyannaṃ prāṇamiti vicāryasthalamuktavān ॥ 64॥

annaprāṇādi koṣeṣu suvicārya punaḥ punaḥ
ānandavyaktimīkṣitvā brahmalakṣāpyayūyujat ॥ 65॥

satyaṃ jñānamanantaṃ cetyevaṃ brahmasvalakṣaṇam
uktvā guhāhitatvena kośeṣvetat pradarśitam ॥ 66॥

pārokṣyeṇa vibudhyendro ya ātmeyādilakṣaṇāt
aparokṣīkartumicchaṃścaturvāraṃ guruṃ yayau ॥ 67॥

ātmā vā iadamityādau parokṣaṃ brahmalakṣitam
adhyāropāpavādābhyāṃ prajñānaṃ brahma darśitam ॥ 68॥

avāntareṇa vākyena parokṣabrahmadhīrbhavet
sarvatraiva mahāvākyavicārāttvaparokṣadhīḥ ॥ 69॥

brahmāpārokṣyasiddhyarthaṃ mahāvākyamitīritam
vākyavṛttāvato brahmāparokṣye vimatirnahi ॥ 70॥

ālambanatayā bhāti yo'smatpratyayaśabdayoḥ
antaḥkaraṇasambhinnabodhaḥ sattvampadābhidhaḥ ॥ 71॥

māyopādhirjagadyoniḥ sarvajñatvādilakṣaṇaḥ
pārokṣyaśabalaḥ satyādyātmakastatpadābhidhaḥ ॥ 72॥

pratyakparokṣataikasya sadvitīyatvapūrṇatā
viruddhyete yatastasmāllakṣaṇā sampravartate ॥ 73॥

tattvamasyādivākyeṣu lakṣaṇā bhāgalakṣaṇā
so'yamityādivākyasthapadayoriva nāparā ॥ 74॥

saṃsargo vā viśiṣṭo vā vākyārtho nātra saṃmataḥ
akhaṇḍaikarasatvena vākyārtho viduṣāṃ mataḥ ॥ 75॥

pratyagbodho ya ābhāti so'dvayānandalakṣaṇaḥ
advayānandarūpaśca pratyagbodhaikalakṣaṇaḥ ॥ 76॥

itthamanyo'nyatādātmyapratipattiryadā bhavet
abrahmatvaṃ tvamarthasya vyavartyeta tadaiva hi
tadarthasya ca pārokṣyaṃ yadyevaṃ kiṃ tataḥ śṛṇu
pūrṇānandaikarūpeṇa pratyagbodho'vaśiṣyate ॥ 77॥

evaṃ sati mahāvākyātparokṣajñānamīryate
yaisteṣāṃ śāstrasiddhāntavijñānaṃ śobhatetarām ॥ 78॥

āstāṃ śāstrasya siddhānto yuktyā vākyātparokṣadhīḥ
svargādivākyavannevaṃ daśame vyabhicārataḥ ॥ 79॥

svato'parokṣajīvasya brahmatvamabhivāṃchataḥ
naśyetsiddhaparokṣatvamiti yuktirmahatyaho ॥ 80॥

vṛddhimiṣṭavato mūlamapi naṣṭamitīritam
laukikaṃ vacanaṃ sārthaṃ sampannaṃ tvatprasādataḥ ॥ 81॥

antaḥkaraṇasaṃbhinnabodho jīvo'parokṣatām
arhatyupādhisadbhāvānna tu brahmānupādhitaḥ ॥ 82॥

naivaṃ brahmatvabodhasya sopādhiviṣayatvataḥ
yāvadvidehakaivalyamupādheranivāraṇāt ॥ 83॥

antaḥkaraṇasāhityarāhityābhyāṃ viśiṣyate
upādhirjīvabhāvasya brahmatāyāśca nānyathā ॥ 84॥

yathā vidhirupādhiḥ syātpratiṣedhastathā na kim
suvarṇalauhabhedena śṛṅkhalātvaṃ na bhidyate ॥ 85॥

atadvyāvṛttirūpeṇa sākṣādvidhimukhena ca
vedāntānāṃ pravṛttiḥ syāddvidhetyācāryabhāṣitam ॥ 86॥

ahamarthaparityāgādahaṃ brahmeti dhīḥ kutaḥ
naivamaṃśasya hi tyāgo bhāgalakṣaṇayoditaḥ ॥ 87॥

antaḥkaraṇasantyāgādavaśiṣṭe cidātmani
ahaṃ brahmeti vākyena brahmatvaṃ sākṣiṇīkṣyate ॥ 88॥

svaprakāśo'pi sākṣyeṣa dhīvṛttyā vyāpyate'nyavat
phalavyāpyatvamevāsya śāstrakṛdbhirnivāritam ॥ 89॥

buddhitatsthacidābhāsau dvāvapi vyāpnuto ghaṭam
tatrājñānaṃ dhiyā naśyedābhāsena ghaṭaḥ sphuret ॥ 90॥

brahmaṇyajñānanāśāya vṛttivyāptirapekṣitā
svayaṃ sphuraṇarūpatvānnābhāsa upayujyate ॥ 91॥

cakṣurdīpāvapekṣyete ghaṭāderdarśane tathā
na dīpadarśane kintu cakṣurekamapekṣyate ॥ 92॥

sthito'pyasau cidābhāso brahmaṇyekībhavetparam
na tu brahmaṇi atīśayaṃ phalaṃ kuryādghaṭa ādivat ॥ 93॥

aprameyamanādiṃ cetyatra śrutyedamīritam
manasaivedamāptavyamiti dhīvyāpyatā śrutā ॥ 94॥

ātmānaṃ cedvijānīyādayamasmīti vākyataḥ
brahmātmavyaktimullikhya yo bodhaḥ so'bhidhīyate ॥ 95॥

astu bodho'parokṣo'tra mahāvākyāt tathāpyasau
na dṛḍhaḥ śravaṇādīnāmācāryaiḥ punarīraṇāt ॥ 96॥

ahaṃ brahmeti vākyārthabodho yāvaddṛḍhībhavet
śamādisahitastāvadabhyasecchravaṇādikam ॥ 97॥

bādhaṃ santi hyadārḍhyasya hetavaḥ śrutyanekatā
asambhāvyatvamarthasya viparīta ca bhāvanā ॥ 98॥

śākhābhedātkāmabhedācchrutaṃ karmāṇyathānyathā
evamatrāpi māśaṅkītyataḥ śravaṇamācaret ॥ 99॥

vedāntānāmaśeṣāṇāmādimadhyāvasānataḥ
brahmātmanyeva tātparyamitidhīḥ śravaṇaṃ bhavet ॥ 100॥

samanvayādhyāya etatsūktaṃ dhīsvāsthyakāribhiḥ
tarkaiḥ sambhāvanārthasya dvitīyādhyāyaḥ īritā ॥ 101॥

bahujanmadṛḍhābhyāsāddehādiṣvātmadhīḥ kṣaṇāt
punaḥ punarudetyevaṃ jagatsatyatvadhīrapi ॥ 102॥

viparītā bhāvaneyamaikāgryātsā nivartate
tattvopadeśāt prāgeva bhavatyetadupāsanāt ॥ 103॥

upāstayo'ta evatra brahmaśāstre'pi cintitāḥ
prāganabhyāsinaḥ paścādbrahmābhyāsena tadbhavet ॥ 104॥

taccintanaṃ tatkathanamanyonyaṃ tatprabodhanam
etadekaparatvaṃ ca brahmābhyāsaṃ vidurbudhāḥ ॥ 105॥

tameva dhīro vijñāya prajñāṃ kurvīta brāhmaṇaḥ
nānudhyāyādbahuñchabdānvāco viglāpanaṃ hi tat ॥ 106॥

ananyāścintayanto māṃ ye janāḥ paryupāsate
teṣāṃ nityābhiyuktānāṃ yogakṣemaṃ vahāmyaham ॥ 107॥

iti śrutismṛtī nityamātmanyekāgratāṃ dhiyaḥ
vidhatto viparītāyā bhāvanāyāḥ kṣayāya hi ॥ 108॥

yad yathā vartate tasya tattvaṃ hitvānyathātvadhīḥ
viparīta bhāvanā syātpitrādāvaridhīryathā ॥ 109॥

ātmā dehādibhinno'yaṃ mithyā cedaṃ jagat tayoḥ
dehādyātmatvasatyatvadhīrviparyayabhāvanā ॥ 110॥

tattvabhāvanayā naśyetsāto dehātiriktatām
ātmano bhāvayettadvanmithyātvaṃ jagato'niśam ॥ 111॥

kiṃ mantrajapavanmūrtidhyānavaccātmabhedadhīḥ
jaganmithyātvadhīścātra vyāvartyā syādutānyathā ॥ 112॥

anyatheti vijānīhi dṛṣṭārthatvena bhuktivat
bubhukṣurjapavadbhuṅkte na kaścinniyataḥ kvacit ॥ 113॥

aśnāti vā na vāśnāti bhuṅkte vā svecchayānyathā
yena kena prakāreṇa kṣudhāmapaninīśati ॥ 114॥

niyamena japaṃ kuryādakṛtau pratyavāyataḥ
anyathākaraṇe'narthaḥ svaravarṇaviparyayāt ॥ 115॥

kṣudheva dṛṣṭabādhākṛdviparītā ca bhāvanā
jeyā kenāpyupāyena nāstyatrānuṣṭhiteḥ kramaḥ ॥ 116॥

upāyaḥ pūrvamevoktastaccintākathanādikaḥ
etadekaparatve'pi nirbandho dhyānavanna hi ॥ 117॥

mūrtipratyayasāntatyamanyānantaritaṃ dhiyaḥ
dhyānaṃ tatrātinirbandho manasaścañcalātmanaḥ ॥ 118॥

cañcalaṃ hi manaḥ kṛṣṇa pramāthi balavaddṛḍham
tasyāhaṃ nigrahaṃ manye vāyoriva suduṣkaram ॥ 119॥

apyabdhipānānmahataḥ sumerūnmūlanādapi
api vahnyaśanāt sādho viṣamścittanigrahaḥ ॥ 120॥

kathanādau na nirbandhaḥ śṛṅkhalābaddhadehavat
kintvanantetihāsādyairvinodo nāṭyavaddhiyaḥ ॥ 121॥

cidevātmā jaganmithyetyatra paryavasānataḥ
nididhyāsanavikṣepo netihāsādibhirbhavet ॥ 122॥

kṛṣivāṇijyasevādau kāvyatarkādikeṣu ca
vikṣipyate pravṛttā dhīstaistattvasmṛtyasambhavāt ॥ 123॥

anusandadhataivātra bhojanādau pravartitum
śakyate'tyantavikṣepābhāvādāśu punaḥ smṛteḥ ॥ 124॥

tattvavismṛtimātrānnānarthaḥ kintu viparyayāt
viparyetuṃ na kālo'sti jhaṭiti smarataḥ kvacit ॥ 125॥

tattva smṛteravasaro nāstyanyābhyāsaśālinaḥ
pratyutābhyāsaghatitvādbalāttattvamapekṣyate ॥ 126॥

tamevaikaṃ vijānīta hyanyā vāco vimuñcatha
iti śrutaṃ tathānyatra vāco viglāpanantviti ॥ 127॥

āhārādi tyajannaiva jīvecchāstrāntaraṃ tyajan
kiṃ na jīvasi yenaivaṃ karoṣyatra durāgraham ॥ 128॥

janakādeḥ kathaṃ rājyamiti ceddṛḍhabodhataḥ
tathā tavāpi cettarkaṃ paṭha yadvā kṛṣiṃ kuru ॥ 129॥

mithyātvavāsanādārḍhye prārabdhakṣayakāṅkṣayā
akliśyantaḥ pravartante svasvakarmānusārataḥ ॥ 130॥

atiprasaṅgo mā śakyaḥ svakarmavaśavartinām
astu vā kaḥ atra śakyeta karma vārayituṃ vada ॥ 131॥

jñānino'jñāninścātra same'pyārabdhakarmaṇi
na kleṣo jñānino dhairyānmūḍhaḥ kliśyatyadhairyataḥ ॥ 132॥

mārge gantrordvayoḥ śrāntau samāyāmapyadūratām
jānandhairyāddrutaṃ gacchedanyastiṣṭhati dīnadhīḥ ॥ 133॥

sākṣātkṛtātmadhīḥ samyagaviparyayabādhitaḥ
kimicchankasya kāmāya śarīramanusaṃjvaret ॥ 134॥

jaganmithyātvadhībhāvādākṣiptau kāmyakāmukau
tayorabhāve santāpaḥ śāmyenniḥsnehadīpavat ॥ 135॥

gandharvapattane kiṃcinnendrajālikanirmitam
jānan kāmayate kintu jihāsati hasannidam ॥ 136॥

āpātaramaṇīyeṣu bhogeṣvevaṃ vicāravān
nānurajjati kintvetān doṣadṛṣṭyā jihāsati ॥ 137॥

arthānāmarjane kleśastathaiva parirakṣaṇe
nāśe duḥkhaṃ vyaye duḥkhaṃ dhigarthānkleśakāriṇaḥ ॥ 138॥

māṃsapāñcātikāyāstu yantralole'ṅgapañjare
snāyvasthigranthiśālinyāḥ striyāḥ kimiva śobhanam ॥ 139॥

evamādiṣu śāstreṣu doṣāḥ samyakprapañcitāḥ
vimṛśannaniśantāni kathaṃ duḥkheṣu majjati ॥ 140॥

kṣudhayā pīḍyamāno'pi na viṣaṃ hyattumicchati
miṣṭānnadhvastatṛḍjānannāmūḍhastajjighatsati ॥ 141॥

prārabdhakarmaprābalyādbhogeṣvicchā bhavedyadi
kliśyaneva tadāpyeṣa bhuṅkte viṣṭigṛhītavat ॥ 142॥

bhuñjānāstānapi budhāḥ śraddhāvantaḥ kuṭumbinaḥ
nādyāpi karma naśchinnamiti kliśyanti santatam ॥ 143॥

nāyaṃ kleśo'tra saṃsāratāpaḥ kintu viraktatā
bhrāntijñānanidāno hi tāpaḥ sāṃsārikaḥ smṛtaḥ ॥ 144॥

vivekena parikliśyannalpabhogena tṛpyati
anyathānantabhoge'pi naiva tṛpyati karhicit ॥ 145॥

na jātu kāmaḥ kāmānāmupabhogena śāmyati
haviṣā kṛṣṇavartmeva bhūya eva abhivardhate ॥ 146॥

parijñāyopabhukto hi bhogo bhavati tuṣṭaye
vijñāya sevitaścaurī maitrīmeti na cauratām ॥ 147॥

manaso nigṛhītasya līlābhogo'lpako'pi yaḥ
tamevālabdhavistāraṃ kliṣṭatvādbahu manyate ॥ 148॥

baddhamukto mahīpālo grāmamātreṇa tuṣyati
parairna baddho nākrānto na rāṣṭraṃ bahu manyate ॥ 149॥

viveke jāgrati sati doṣadarśanalakṣaṇe
kathamārabdhakarmāpi bhogecchāṃ janayiṣyati ॥ 150॥

naiṣa doṣo yato'nekavidhaṃ prārabdhamīkṣyate
icchānicchā parecchā ca prārabdhaṃ trividhaṃ smṛtam ॥ 151॥

apathyasevinścaurā rājadāraratā api
jānanta eva svānarthamicchantyārabdhakarmataḥ ॥ 152॥

na cātraitadvārayitumīśvareṇāpi śakyate
yata īśvara evāha gītāyāmarjunaṃ prati ॥ 153॥

sadṛśaṃ ceṣṭate svasyāḥ prakṛterjñānavānapi
prakṛtiṃ yānti bhūtāni nigrahaḥ kiṃ kariṣyati ॥ 154॥

avaśyaṃ bhāvibhāvānāṃ pratīkāro bhavedyadi
tadā duḥkhairna lipyeran nalarāmayudhiṣṭhirāḥ ॥ 155॥

na ceśvaratvamīśasya hīyate tāvatā yataḥ
avaśyaṃ bhāvitāpyeṣaīśvareṇa eva nirmitā ॥ 156॥

praśnottarābhyāmevaitadgamyate'rjunakṛṣṇayoḥ
anicchāpūrvakaṃ cāsti prārabdhamiti tacchṛṇu ॥ 157॥

atha kena prayukto'yaṃ pāpaṃ carati pūruṣaḥ
anicchannapi vārṣṇeya balādiva niyojitaḥ ॥ 158॥

kāma eṣa krodha eṣa rajoguṇasamudbhavaḥ
mahāśano mahāpāpmā viddhyenamiha vairiṇam ॥ 159॥

svabhāvajena kaunteya nibaddhaḥ svena karmaṇā
kartuṃ necchasi yanmohātkariṣyasyavaśo'pi tat ॥ 160॥

nānicchanto na cecchantaḥ paradākṣiṇyasaṃyutāḥ
sukhaduḥkhe bhajantyetatparecchā pūrvakarma hi ॥ 161॥

kathaṃ tarhi kimicchannityevamicchā niṣidhyate
necchāniṣedhaḥ kintvicchābādho bharjitabījavat ॥ 162॥

bharjitāni tu bījāni santyakāryakarāṇi ca
vidvadicchā yatheṣṭavyā sattvabodhānna kāryakṛt ॥ 163॥

dagdhabījamarohe'pi bhakṣaṇāyopayujyate
vidvadicchāpyalpabhogaṃ kuryānna vyasanaṃ bahu ॥ 164॥

bhogena caritārthatvātprārabdhaṃ karma hīyate
bhoktavyasatyatābhrāntyāvyasanaṃ tatra jāyate ॥ 165॥

mā vinaśyatvayaṃ bhogo vardhatāmuttarottaram
mā vighnāḥ pratibadhnantu dhanyo'smyasmāditi bhramaḥ ॥ 166॥

yadabhāvi na tadbhāvi bhāvi cenna tadanyathā
iti cintāviṣagno'yaṃ bodho bhramanivartakaḥ ॥ 167॥

same'pi bhoge vyasanaṃ bhrānto gacchenna buddhimān
aśakyārthasya saṅkalpādbhrāntasya vyasanaṃ bahu ॥ 168॥

māyāmayatvaṃ bhogyasya buddhvāsthāmupasaṃharan
bhuñjāno'pi na saṅkalpaṃ kurute vyasanaṃ kutaḥ ॥ 169॥

svapnendrajālasadṛśamacintyaracanātmakam
dṛṣṭanaṣṭaṃ jagatpaśyankathaṃ tatrānurajjati ॥ 170॥

svasvapnamāparokṣeṇa dṛṣṭvā paśyansvajāgaram
cintayedapramattaḥ sannubhāvanudinaṃ muhuḥ ॥ 171॥

ciraṃ tayoḥ sarvasāmyamanusandhāya jāgare
satyatvabuddhiṃ saṃtyajya nānurajjati pūrvavat ॥ 172॥

indrajālamidaṃ dvaitamacintyaracanātvataḥ
ityavismarato hāniḥ kā vā prārabdhabhogataḥ ॥ 173॥

nirbandhastattvavidyāyā indrajālatvasaṃsmṛtau
prārabdhasyāgraho bhoge jīvasya sukhaduḥkhayoḥ ॥ 174॥

vidyārabdhe viruddhyete na bhinnaviṣayatvataḥ
jānadbhirapyaindrajālo vinodo dṛśyate khalu ॥ 175॥

jagatsatyatvamāpādya prārabdhaṃ bhojayedyadi
tadā virodhi vidyāyā bhogamātrānna satyatā ॥ 176॥

annyūno jāyate bhogaḥ kalpitaiḥ svapnavastubhiḥ
jāgratvastubhirapyevamasatyairbhoga iṣyatām ॥ 177॥

yadi vidyāpahnuvita jagatprārabdha ghātinī
tadā syānna tu māyātvabodhena tadapahnavaḥ ॥ 178॥

anapahnutya lokāstadindrajālamidaṃ tviti
jānantyevānapahnutya bhogaṃ māyātvadhīstathā ॥ 179॥

yatra tvasya jagat svātmā paśyetkastatra kena kim
kiṃ jighretkiṃ vadedveti śrutau tu bahu ghoṣitam ॥ 180॥

tena dvaitamapahnutya vidyodeti na cānyathā
tathā ca viduṣo bhogaḥ kathaṃ syāditi cet śṛṇu ॥ 181॥

suṣuptiviṣayā muktiviṣayā vā śrutistviti
uktaṃ svāpyayasampatyoriti sūtre hyatisphuṭam ॥ 182॥

anyayā yājñavalkyāderācāryatvaṃ na sambhavet
dvaitadṛṣṭāvavidvattā dvaitādṛṣṭau na vāgvadet ॥ 183॥

nirvikalpasamādhau tu dvaitādarśanahetutaḥ
saivāparokṣavidyeti cetsuṣuptistathā na kim ॥ 184॥

ātmatattvaṃ na jānāti suptau yadi tadā tvayā
ātmadhīreva vidyeti vācyaṃ na dvaitavismṛtiḥ ॥ 185॥

ubhayaṃ militaṃ vidyā yadi tarhi ghaṭādayaḥ
ardhavidyābhājinaḥ syuḥ sakaladvaitavismṛteḥ ॥ 186॥

maśakadhvanimukhyānāṃ vikṣepāṇāṃ bahutvataḥ
tattvavidyā tathā na syādghaṭādīnāṃ yathā dṛḍhā ॥ 187॥

ātmadhīreva vidyeti yadi tarhi sukhī bhava
duṣṭacittaṃ nirundhyāccennirundhi tvaṃ yathāsukham ॥ 188॥

tadiṣṭameṣṭavyamāyāmayatvasya samīkṣaṇāt
icchannapyajñavannecchetkimicchanniti hi śrutam ॥ 189॥

rāgo liṅgamabodhasya santu rāgādayo budhe
iti śāstradvayaṃ sārthamevaṃ satyavirodhataḥ ॥ 190॥

jaganmithyātvavat svātmāsaṅgatvasya samīkṣaṇāt
kasya kāmāyeti vaco bhoktrabhāvavivakṣayā ॥ 191॥

patijāyādikaṃ sarvaṃ tattadbhogāya necchati
kintvātmabhogārthamiti śrutāvudghoṣitaṃ bahu ॥ 192॥

kiṃ kūṭasthaścidābhāso'tha vā kimubhayātmakaḥ
bhoktā tatra na kūṭastho'saṅgatvādbhoktṛtāṃ vrajet ॥ 193॥

sukhaduḥkhābhimānākhyo vikāro bhoga ucyate
kūṭasthasya vikārī cetyetanna vyāhataṃ katham ॥ 194॥

vikāribuddhyadhīnatvādābhāse vikṛtāvapi
niradhiṣṭhānavibhrāntiḥ kevalā na hi tiṣṭhati ॥ 195॥

ubhayātmaka evāto loke bhoktā nigadyate
tadṛgātmānamārabhya kūṭasthaḥ śeṣitaḥ śrutau ॥ 196॥

ātmā katama ityukte yājñavalkyo vibodhayan
vijñānamayamārabhyāsaṅgaṃ taṃ paryaśeṣayat ॥ 197॥

ko'yamātmetyevamādau sarvatrātmavicārataḥ
ubhayātmakamārabhya kūṭasthaḥ śeṣyate śrutau ॥ 198॥

kūṭasthasatyatāṃ svasminnadhyasyātmā vivekataḥ
tātvikīṃ bhoktṛtāṃ matvā na kadācijjihāsati ॥ 199॥

bhoktā svasyaiva bhogāya patijāyādimicchati
eṣa laukikavṛttāntaḥ śrutyā samyaganūditaḥ ॥ 200॥

bhogyānāṃ bhoktṛśeṣatvānmā bhogyeṣvanurajyatām
bhoktaryeva pradhāne'to'nurāgaṃ taṃ vidhitsati ॥ 201॥

yā prītiravivekānāṃ viṣayeṣvanapāyinī
tvāmanusmarataḥ sā me hṛdayānmāpasarpatu ॥ 202॥

iti nyāyena sarvasmādbhogyajātādviraktadhīḥ
upasaṃhṛtya tāṃ prītiṃ bhoktaryevaṃ bubhutsate ॥ 203॥

srakcandanavadhūvastrasuvarṇādiṣu pāmaraḥ
apramatto yathā tadvanna pramādyati bhoktari ॥ 204॥

kāvyanāṭakatarkādimabhyasyati nirantaram
vijigīṣuryathā tadvanmumukṣuḥ svaṃ vicārayet ॥ 205॥

japayāgopāsanādi kurute śraddhayā yathā
svargādivāñchayā tadvacchraddadhyātsve mumukṣayā ॥ 206॥

cittaikāgryaṃ yathā yogī mahāyāsena sādhayet
aṇimādiprepsayaivaṃ vivicyātsvaṃ mumukṣayā ॥ 207॥

kauśalāni vivardhante teṣāmabhyāsapāṭavāt
yathā tadvadviveko'syāpyabhyāsādviśadāyate ॥ 208॥

viviñcatā bhoktṛtattvaṃ jāgradādiṣvasaṅgatā
anvayavyatirekābhyāṃ sākṣiṇyadhyavasīyate ॥ 29॥

yatra yaddṛśyate draṣṭā jāgratsvapnasuṣuptiṣu
tatraiva tannetaratretyanubhūtirhi saṃmatā ॥ 210॥

sa yattatrekṣate kiṃcittenānanvāgato bhavet
dṛṣṭvaiva puṇyaṃ pāpaṃ cetyevaṃ śrutiṣu ḍiṇḍimaḥ ॥ 211॥

jāgratsvapnasuṣuptyādi prapañcaṃ yatprakāśate
tadbrahmāhamiti jñātvā sarvabandhaiḥ pramucyate ॥ 212॥

eka eva ātmā mantavyo jāgratsvapnasuṣuptiṣu
sthānatrayavyatītasya punarjanma na vidyate ॥ 213॥

triṣu dhāmasu yadbhogyaṃ bhoktā bhogaśca yadbhavet
tebhyo vilakṣaṇaḥ sākṣī cinmātro'haṃ sadāśivaḥ ॥ 214॥

evaṃ vivecite tattve vijñāmayaśabditaḥ
cidābhāso vikārī yo bhoktṛtvaṃ tasya śiṣyate ॥ 215॥

māyiko'yaṃ cidābhāsaḥ śruteranubhavādapi
indrajālaṃ jagatproktaṃ tadantaḥpātyayaṃ yataḥ ॥ 216॥

vilopo'sya suṣuptyādau sākṣiṇā hyanubhūyate
etādṛśaṃ svasvabhāvaṃ vivinakti punaḥ punaḥ ॥ 217॥

vivicya nāśaṃ niścitya punarbhogaṃ na vāñchati
mumūrṣuḥ śāyito bhūmau vivāhaṃ ko'bhivāñchati ॥ 218॥

jihreti vyavahartuṃ ca bhoktāhamiti pūrvavat
chinnanāśa iva hritaḥ kliśyannārabdhamaśnute ॥ 219॥

yadā svasyāpi bhoktṛtvaṃ mantuṃ jihretyayaṃ tadā
sākṣiṇyāropayedetaditi kaiva kathā vṛthā ॥ 220॥

ityabhipretya bhoktāramākṣipatyaviśaṅkayā
kasya kāmāyeti tataḥ śarīrānujvaro na hi ॥ 221॥

sthūlaṃ sūkṣmaṃ kāraṇaṃ ca śarīraṃ trividhaṃ smṛtam
avaśyaṃ trividho'styeva tatra tatrocito jvaraḥ ॥ 222॥

vātapittaśleṣmajanyā vyādhayaḥ koṭiśastanau
durgandhitvaṃ kurūpatvaṃ dāhabhaṅgādayastathā ॥ 223॥

kāmakrodhādayaḥ śāntidāntyādyā liṅgadehagāḥ
jvarādvaye'pi bādhante prāptyāprāptyā naraṃ kramāt ॥ 224॥

svaṃ paraṃ ca na vettyātmā vinaṣṭa iva kāraṇe
āgāmiduḥkhabījaṃ cetyetadindreṇa darśitam ॥ 225॥

ete jvarāḥ śarīreṣu triṣu svābhāvikā matāḥ
viyoge tu jvaraistāni śarīrāṇyeva nāsate ॥ 226॥

tantorviyujyenna paṭo vālebhyaḥ kambalo yathā
mṛdo ghaṭastathā deho jvarebhyo'pīti dṛśyatām ॥ 227॥

cidābhāse svataḥ ko'pi jvaro nāsti yataścitaḥ
prakāśaikasvabhāvatvameva dṛṣṭaṃ na cetarat ॥ 228॥

cidābhāse'pyasambhāvyā jvarāḥ sākṣiṇi kā kathā
evamevaikatāṃ mene cidābhāso hyavidyayā ॥ 229॥

sākṣisatyatvamadhyasya svenopete vapustraye
tatsarvaṃ vāstavaṃ svasya svarūpamiti manyate ॥ 230॥

etasminbhrāntikāle'yaṃ śarīreṣu jvaratsvatha
svayameva jvarāmīti manyate hi kuṭumbivat ॥ 231॥

putradāreṣu tṛpyatsu tṛpyāmīti yathā vṛthā
manyate puruṣastadvadābhāso'pyabhimanyate ॥ 232॥

vivicya bhrāntimujjhitvā svamapyagaṇayan sadā
cintayansākṣiṇaṃ kasmāccharīramanusaṃjvaret ॥ 233॥

ayathāvastusarpādijñānaṃ hetuḥ palāyane
rajjujñāne'hidhīdhvastau kṛtamapyanuśocati ॥ 234॥

mithyābhiyogadoṣasya prāyaścittatvasiddhaye
kṣamāpayannivātmānaṃ sākṣiṇaṃ śaraṇaṃ gataḥ ॥ 235॥

āvṛttapāpanūtyarthaṃ snānādyāvartate yathā
āvartayanniva dhyānaṃ sadā sākṣiparāyaṇaḥ ॥ 236॥

upasthakuṣṭhinī veśyā vilāseṣu vilajjate
jānato'gre tathābhāsaḥ svaprakhyātau vilajjate ॥ 237॥

gṛhīto brāhmaṇo mlecchaiḥ prāyaścittaṃ caranpunaḥ
mlecchaiḥ saṅkīryate naiva tathābhāsaḥ śarīrakaiḥ ॥ 238॥

yauvarājye sthito rājaputraḥ sāmrājyavāñchayā
rājānukārī bhavati tathā sākṣyanukāryayam ॥ 239॥

yo brahma veda brahmaiva bhavatyeveti śrutim
śrutvā tadekacittaḥ sanbrahma vetti na cetarat ॥ 240॥

devatvakāmā hyagnyādau praviśanti yathā tathā
sākṣitvenāvaśeṣāya svavināśaṃ sa vāñchati ॥ 241॥

yāvatsvadehadāhaṃ sa naratvaṃ naiva muñcati
tāvadārabdhadehaḥ syānnābhāsatvavimocanam ॥ 242॥

rajjujñāne'pi kampādiḥ śanairevopaśāmyati
punarmandāndhakāri sā rajjuḥ kṣiptoragī bhavet ॥ 243॥

evamārabdhabhogo'pi śanaiḥ śāmyati no haṭhāt
bhogakāle kadācittu martyo'hamiti bhāsate ॥ 244॥

naitāvatāparādhena tattvajñānaṃ vinaśyati
jīvanmuktivrataṃ nedaṃ kintu vastusthitiḥ khalu ॥ 245॥

daśamo'pi śirastāḍaṃ rudanbuddhvā na roditi
śirovraṇastu māsena śanaiḥ śāmyati no tadā ॥ 246॥

daśamāmṛtilābhena jāto harṣo vraṇavyathām
tirodhatte muktilābhastathā prārabdhaduḥkhitām ॥ 247॥

vratābhāvādyadādhyāsastadā bhūyo vivicyatām
rasasevī dine bhuṅkte bhūyo bhūyo yathā tathā ॥ 248॥

śamayatyauṣadhenāyaṃ daśamaḥ svavraṇaṃ yathā
bhogena śamayitvaitatprārabdhaṃ mucyate tathā ॥ 249॥

kimicchanniti vākyoktaḥ śokamokṣa udīritaḥ
ābhāsasya hyavasthaiṣā ṣaṣṭhī tṛptistu saptāmi ॥ 250॥

sāṅkuśā viṣayaistṛptiriyaṃ tṛptirniraṅkuśā
kṛtaṃ kṛtyaṃ prāpaṇīyaṃ prāptamityeva tṛpyati ॥ 251॥

aihikāmuṣmikavrātasiddhyai mukteśca siddhaye
bahu kṛtyaṃ purāsyābhūttatsarvamadhunā kṛtam ॥ 252॥

tadetatkṛtakṛtyatvaṃ pratiyogipuraḥsaram
anusandadhadevāyamevaṃ tṛpyati nityaśaḥ ॥ 253॥

duḥkhino'jñāḥ saṃsarantu kāmaṃ putrādyapekṣayā
paramānandapūrṇo'haṃ saṃsarāmi kimicchayā ॥ 254॥

anutiṣṭhantu karmāṇi paralokāyiyāsavaḥ
sarvalokātmakaḥ kasmādanutiṣṭhāmi kiṃ katham ॥ 255॥

vyācakṣatānte śāstrāṇi vedānadhyāpayantu vā
ye'trādhikāriṇo me tu nādhikāro'kriyatvataḥ ॥ 256॥

nidrābhikṣe snānaśauce necchāmi na karomi ca
draṣṭāraścetkalpayanti kiṃ me syādanyakalpanāt ॥ 257॥

guñjāpuñjādi dahyeta nānyāropitavahninā
nānyāropitasaṃsāradharmānevamahaṃ bhaje ॥ 258॥

śṛṇvantvajñātatattvāste jānaṃ kasmācchṛṇomyaham
manyantāṃ saṃśayāpannā na manye'hamasaṃśayaḥ ॥ 259॥

viparyasto nididhyāsetkiṃ dhyānamaviparyaye
dehātmatvaviparyāsaṃ na kadācidbhajāmyaham ॥ 260॥

ahaṃ manuṣya ityādivyavahāro vināpyamum
viparyāsaṃ cirābhyastavāsanāto'vakalpate ॥ 261॥

prārabdhakarmaṇi kṣīṇe vyavahāro nivartate
karmākṣaye tvasau naiva śāmyeddhyānasahasrataḥ ॥ 262॥

viralatvaṃ vyavahṛteriṣṭaṃ ceddhyānamastu te
abādhikāṃ vyavahṛtiṃ paśya dhyāyāmyahaṃ kutaḥ ॥ 263॥

vikṣepo nāsti yasmānme na samādhistato mama
vikṣepo vā samādhirvā manasaḥ syādvikāriṇaḥ ॥ 264॥

nityānubhavarūpasya ko me'trānubhavaḥ pṛthak
kṛtaṃ kṛtyaṃ prāpaṇīyaṃ prāptamityeva niścayaḥ ॥ 265॥

vyavahāro laukiko vā śāstrīyo'pyanyathāpi vā
mamākarturalepasya yathārabdhaṃ pravartatām ॥ 266॥

athavā kṛtakṛtyo'pi lokānugrahakāmyayā
śāstrīyeṇaiva mārgeṇa varte'haṃ kā mama kṣatiḥ ॥ 267॥

devārcanasnānaśaucabhikṣādau vartatāṃ vapuḥ
tāraṃ japatu vāktadvatpaṭhatvāmnāyamastakam ॥ 268॥

viṣṇuṃ dhyāyatu dhīryadvā brahmānande vilīyatām
sākṣyahaṃ kiṃcidapyatra na kurve nāpi kāraye ॥ 269॥

evaṃ ca kalahaḥ kutra sambhavetkarmiṇa mama
vibhinnaviṣayatvena pūrvāparasamudravat ॥ 270॥

vapurvāgdhīṣu nirbandhaḥ karmiṇo na tu sākṣiṇi
jñāninaḥ sākṣyalepatve nirbandho netaratra hi ॥ 271॥

evaṃ cānyonyavṛttāntānabhijñau badhirāviva
vivadetāṃ buddhimanto hasantyeva vilokya tau ॥ 272॥

yaṃ karmī na vijānāti sākṣiṇaṃ tasya tattvavit
brahmatvaṃ budhyatāṃ tatra karmiṇaḥ kiṃ vihīyate ॥ 273॥

dehavāgbuddhayastyaktā jñāninānṛtabuddhitaḥ
karmī pravartayavābhirjñānino hīyate'tra kim ॥ 274॥

pravṛttirnopayuktā cennivṛttiḥ kvopayujyate
bodhe heturnivṛttiścedbubhutsāyāṃ tathetarā ॥ 275॥

buddhaścenna bubhutseta nāpyasau budhyate punaḥ
abādhādanuvarteta bodho na tvanyasādhanāt ॥ 276॥

nāvidyā nāpi tatkāryaṃ bodhaṃ bādhitumarhati
puraiva tattvabodhena bādhite te ubhe yataḥ ॥ 277॥

bādhitaṃ dṛśyatāmakṣaistena bādho na śaṅkyate
jīvannākhurna mārjāraṃ hanti hanyātkathaṃ mṛtaḥ ॥ 278॥

api pāśupatāstreṇa vidvaścenna mamāra yaḥ
niṣphaleṣuvitunnāṅgo naṅkṣyatītyatra kā pramā ॥ 279॥

ādāvavidyayā citraiḥ svakāryairjṛmbhamāṇayā
yuddhvā bodho'jayatsodya sudṛḍho bādhyatāṃ katham ॥ 280॥

tiṣṭhantuvajñānatatkāryaśavābodhena māritāḥ
na hānīrbīdha samrājaḥ kīrtiḥ pratyuta tasya taiḥ ॥ 281॥

ya evamatiśūreṇa bodhena na viyujyate
nivṛttyā vā pravṛttyā vā dehādigatayāsya kim ॥ 282॥

pravṛttāvāgraho nyāyyo bodhahīnasya sarvathā
svargāya vāpavargāya yojitavyaṃ yato nṛbhiḥ ॥ 283॥

vidvāṃścettādṛśāṃ madhye tiṣṭhettadanurodhataḥ
kāyena manasā vācā karotyevākhilāḥ kriyāḥ ॥ 284॥

eṣa madhye bubhutsānāṃ yadā tiṣṭhettadā punaḥ
bodhāyaiṣāṃ kriyāḥ sarvā dūṣayaṃstyajatu svayam ॥ 285॥

avidvadanusāreṇa vṛttirbuddhasya yujyate
stanandhayānusāreṇa vartate tatpitā yataḥ ॥ 286॥

adhikṣiptastāḍito vā bālena svapitā tadā
na kliśyati na kupyecca bālaṃ pratyuta lālayet ॥ 287॥

ninditaḥ stūyamāno vā vidvānajñairna nindati
na stauti kintu teṣāṃ syādyathā bodhastathā caret ॥ 288॥

yenāyaṃ naṭanenātra budhyate kāryameva tat
ajñaprabodhānnaivānyatkāryamastyatra tadvidaḥ ॥ 289॥

kṛtakṛtyatayā tṛptaḥ prāptaprāpyatayā punaḥ
tṛpyanevaṃ svamanasā manyate'sau nirantaram ॥ 290॥

dhanyo'haṃ dhanyo'haṃ nityaṃ svātmānamañjasā vedmi
dhanyo'haṃ dhanyo'haṃ brahmānando vibhāti me spaṣṭam ॥ 291॥

dhanyo'haṃ dhanyo'haṃ duḥkhaṃ sāṃsārikaṃ na vīkṣe'dya
dhanyo'haṃ dhanyo'haṃ svasyājñānaṃ palāyitaṃ kvāpi ॥ 292॥

dhanyo'haṃ dhanyo'haṃ kartavyaṃ me na vidyate kiñcit
dhanyo'haṃ dhanyo'haṃ prāptavyaṃ sarvamadya sampannam ॥ 293॥

dhanyo'haṃ dhanyo'haṃ tṛptirme kopamā bhavelloke
dhanyo'haṃ dhanyo'haṃ dhanyo dhanyo dhanyaḥ punaḥ punaḥ ॥ 294॥

aho puṇyamaho puṇyaṃ phalitaṃ phalitaṃ dṛḍham
asya puṇyasya sampatteraho vayamaho vayam ॥ 295॥

aho śāstramaho śāstramaho gururaho guruḥ
aho jñānamaho jñānamaho sukhamaho sukham ॥ 296॥

tṛptidīpamimaṃ nityaṃ ye'nusandadhate budhāḥ
brahmānande nimajjantaste tṛpyanti nirantaram ॥ 297॥

iti tṛptidīponāma saptamaḥ paricchedaḥ ॥ 7॥

Kapitel 8 Kūṭastha-dīpa-prakaraṇa – Die Lampe des unveränderlichen Selbst

khādityadīpite kuḍye darpaṇādityadīptivat
kūṭasthabhāsito deho dhīsthajīvena bhāsyate ॥ 1॥

anekadarpaṇādityadīptīnāṃ bahusandhiṣu
itarā vyajyate tāsāmabhāve'pi prakāśate ॥ 2॥

cidābhāsaviśiṣṭānāṃ tathānekadhiyāmasau
sandhiṃ dhiyāmabhāvaṃ ca bhāsayanpravivicyatām ॥ 3॥

ghaṭaikākāradhīsthā cidghaṭamevāvabhāsayet
ghaṭasya jñātatā brahmacaitanyenāvabhāsyate ॥ 4॥

ajñātatvena jñāto'yaṃ ghaṭo buddhyudayātpurā
brahmaṇaivopariṣṭāttu jñātatvenetyasau bhidā ॥ 5॥

cidābhāsāntadhīvṛttirjñānaṃ lohāntakuntavat
jāḍyamajñānametābhyāṃ vyāptaḥ kumbho dvidhocyate ॥ 6॥

ajñāto brahmaṇā bhāsyo jñātaḥ kumbhastathā na kim
jñātatvajananenaiva cidābhāsaparikṣayaḥ ॥ 7॥

ābhāsahīnayā buddhyā jñātatvaṃ naiva janyate
tādṛgbuddherviśeṣaḥ ko mṛdādeḥ syādvikāriṇaḥ ॥ 8॥

jñāta ityucyate kumbho mṛdā lipto na kutracit
dhīmātravyāptakumbhasya jñātatvaṃ neṣyate tathā ॥ 9॥

jñātatvaṃ nāma kumbhe'taścidābhāsaphalodayaḥ
na phalaṃ brahmacaitanyaṃ manātprāgapi satvataḥ ॥ 10॥

parāgarthaprameyeṣu yā phalatvena saṃmatā saṃvitsaiveha meyo'rtho vedāntokti pramāṇataḥ
iti vārtikakāreṇa citsadṛśyaṃ vivakṣitam brahmacitphalayorbhedaḥ sāhasryāṃ viśruto yataḥ ॥ 11॥

ābhāsa uditastasmājjñātatvaṃ janayedghaṭe
tatpunaḥrbrahmaṇā bhāsyamajñātatvavadeva hi ॥ 12॥

dhīvṛttyābhāsakumbhānāṃ samūho bhāsyate citā
kumbhamātraphalatvātsa eka ābhāsataḥ sphuret ॥ 13॥

caitanyaṃ dviguṇaṃ kumbhe jñātatvena sphurettataḥ
anye'nuvyavasāyākhyamāhuretadyathoditam ॥ 14॥

ghaṭo'yamityasāvuktirābhāsasya prasādataḥ
vijñāto ghaṭa ityuktirbrahmānugrahato bhavet ॥ 15॥

ābhāsabrahmaṇī dehādbahiryadvadvivecite
tadvadābhāsakūṭasthau vivicyetāṃ vapuṣyapi ॥ 16॥

ahaṃvṛttau cidābhāsaḥ kāmakrodhādikāsu ca
saṃvyāpya vartate tapte lohe vahniryathā tathā ॥ 17॥

svamātraṃ bhāsayettaptaṃ lohaṃ nānyatkadācana
evamābhāsasahitā vṛttayaḥ svasvabhāsikāḥ ॥ 18॥

kramādvicchidya vicchidya jāyante vṛttayo'khilāḥ
sarvā api vilīyante suptimūrcchāsamādhiṣu ॥ 19॥

sandhayo'khilavṛttīnāmabhāvāścāvabhāsitāḥ
nirvikāreṇa yenāsau kūṭastha iti gīyate ॥ 20॥

ghaṭe dviguṇacaitanyaṃ yathā bāhye tathāntare
vṛttiṣvapi tatastatra vaiśadyaṃ sandhito'dhikam ॥ 21॥

jñātatājñātate na sto ghaṭavadvṛttiṣu kvacit
svasya svenāgṛhītatvāttābhiścājñānanāśanāt ॥ 22॥

dviguṇīkṛtacaitanye janmanāśānubhūtitaḥ
akūṭasthaṃ tadanyattu kūṭasthamavikāritaḥ ॥ 23॥

antaḥkaraṇatadvṛttisākṣītyādāvanekadhā
kūṭasthaḥ eva sarvatra pūrvācāryairviniścitaḥ ॥ 24॥

ātmābhāsāśrayaścaivaṃ mukhābhāsāśrayā yathā
gamyante śāstrayuktibhyāmityābhāsaśca varṇitaḥ ॥ 25॥

buddhyavacchinnakūṭastho lokāntaragamāgamau
kartuṃ śakto ghaṭākāśa ivābhāsena kiṃ vada ॥ 26॥

śṛṇvasaṅgaḥ paricchedamātrājjīvo bhavenna hi
anyathā ghaṭakuḍyādyairavacchinnasya jīvatā ॥ 27॥

na kuḍyasādṛśī buddhiḥ svacchatvāditi cettathā
astu nāma paricchede kiṃ svācchyena bhavettava ॥ 28॥

prasthena dārujanyena kāṃsyajanyena vā na hi
vikretustaṇḍulādināṃ parimāṇaṃ viśiṣyate ॥ 29॥

parimāṇaviśeṣe'pi pratibimbo viśiṣyate
kāṃsye yadi tadā buddhāvapyābhāso bhavedbalāt ॥ 30॥

īṣadbhāsanamābhāsaḥ pratibimbastathāvidhaḥ
bimbalakṣaṇahīnaḥ sanbimbavadbhāsate sa hi ॥ 31॥

sasaṅgatvavikārābhyāṃ bimbalakṣaṇahīnatā
sphūrtirūpatvametasya bimbavadbhāsanaṃ viduḥ ॥ 32॥

na hi dhībhāvabhāvitvādābhāso'sti dhiyaḥ pṛthak
iti cedalpamevoktaṃ dhīrapyevaṃ svadehataḥ ॥ 33॥

dehe mṛte'pi buddhiścecchāstrādasti tathā sati
buddheranyaścidābhāsaḥ praveśaśrutiṣu śrutaḥ ॥ 34॥

dhīyuktasya praveśaścennaitareye dhiyaḥ pṛthak
ātmā praveśaṃ saṅkalpya praviṣṭa iti gīyate ॥ 35॥

kathaṃ nvidaṃ sākṣadehaṃ madṛte syāditīraṇāt
vidārya mūrdhnaḥ sīmānaṃ praviṣṭaḥ saṃsaratyayam ॥ 36॥

kathaṃ praviṣṭo'saṅgaścetsṛṣṭirvāsya kathaṃ vada
māyikatvaṃ tayostulyaṃ vināśaśca samastayoḥ ॥ 37॥

samuptyāyaiva bhūtebhyastānyevānuvinaśyati
vispaṣṭamiti maitreyya yājñavalkya uvāca hi ॥ 38॥

avināśyayamātmeti kūṭasthaḥ pravivecitaḥ
mātrāsaṃsarga ityevamasaṅgatvasya kīrtanāt ॥ 39॥

jīvāpetaṃ vāva kila śarīraṃ mriyate na saḥ
ityatra na vimokṣo'rthaḥ kintu lokāntare gatiḥ ॥ 40॥

nāhaṃ brahmeti budhyeta sa vināśīti cenna tat
sāmānādhikaraṇyasya bādhāyāmapi sambhavāt ॥ 41॥

yo'yaṃ sthāṇuḥ pumāneṣa puṃdhiyā sthāṇudhīriva
brahmāsmīti dhiyā śeṣā hyahaṃ buddhirnivartate ॥ 42॥

naiṣkarmyasiddhāvapyevamācāryaiḥ spaṣṭamīritam
sāmānādhikaraṇyasya bādhārthatvaṃ tato'stu tat ॥ 43॥

sarvaṃ brahmeti jagatā sāmānādhikaraṇyavat
ahaṃ brahmeti jīvena sāmānādhikṛtirbhavet ॥ 44॥

sāmānādhikaraṇyasya bādhārthatvaṃ nirākṛtam
prayatnato vivaraṇe kūṭasthatvavivakṣayā ॥ 45॥

śodhitastvaṃ padārtho yaḥ kūṭastho brahmarūpatām
tasya vaktuṃ vivaraṇe tathoktamitaratra ca ॥ 46॥

dehendriyādiyuktasya jīvābhāsabhramasya yā
adhiṣṭhānacitiḥ saiṣā kūṭasthātra vivakṣitā ॥ 47॥

jagadbhramasya sarvasya yadadhiṣṭhānamīritam
trayyanteṣu tadatra syādbrahmaśabdavivakṣitam ॥ 48॥

etasminneva caitanye jagadāropyate yadā
tadā tadekadeśasya jīvābhāsasya kā kathā ॥ 49॥

jagattadekadeśākhyasamāropyasya bhedataḥ
tattvaṃpadārthau bhinnau sto vastutastvekatā citaḥ ॥ 50॥

kartṛtvādīnbuddhidharmānsphūrtyākhyāṃ cātmarūpatām
dadhadvibhāti purata ābhāso'to bhramo bhavet ॥ 51॥

kā buddhiḥ ko'yamābhāsaḥ ko vātrātmā jagatkatham
ityanirṇayato mohaḥ so'yaṃ saṃsāra iṣyate ॥ 52॥

buddhyādīnāṃ svarūpaṃ yo vivinakti sa tattvavit
sa eva mukta ityevaṃ vedānteṣu viniścayaḥ ॥ 53॥

evaṃ ca sati bandhaḥ syātkasyetyādikutarkajāḥ
viḍambanādṛḍhaṃ khaṇḍyāḥ khaṇḍanoktiprakārataḥ ॥ 54॥

vṛtteḥ sākṣitayā vṛtteḥ prāgabhāvasya ca sthitaḥ
bubhutsāyāṃ tathājño'smītyābhāsājñānavastunaḥ ॥ 55॥

asatyālambanatvena satyaḥ sarvajaḍasya tu
sādhakatvena cidrūpaḥ sadā premāspadatvataḥ ॥ 56॥

ānandarūpaḥ sarvārthasādhakatvena hetunā
sarva sambandhavattvena sampūrṇaḥ śivasaṃjñitaḥ ॥ 57॥

iti śaivapurāṇeṣu kūṭasthaḥ pravivecitaḥ
jīveśatvādirahitaḥ kevalaḥ svaprabhaḥ śivaḥ ॥ 58॥

māyābhāsena jīveśau karotīti śrutatvataḥ
māyikāveva jīveśau svacchau tau kācakumbhavat ॥ 59॥

annajanyaṃ manodehātsvacchaṃ yadvattathaiva tau
māyikāvapi sarvasmādanyasmātsvacchatāṃ gatau ॥ 60॥

cidrūpatvaṃ ca sambhāvyaṃ cittvenaiva prakāśanāt
sarvakalpanaśaktāyā māyāyā duṣkaraṃ na hi ॥ 61॥

asmannidrāpi jīveśau cetanau svapnagau sṛjet
mahāmāyā sṛjatyetāvityāścaryaṃ kimatra te ॥ 62॥

sarvajñatvādikaṃ ceśe kalpayitvā pradarśayet
dharmiṇaṃ kalpayedyāsyāḥ ko bhāro dharmakalpane ॥ 63॥

kūṭasthe'pyatiśaṅkya syāditi cenmātiśaṃkyatām
kūṭāsthamāyikatve tu pramāṇaṃ na hi vartate ॥ 64॥

vastutvaṃ ghoṣayantyasya vedāntāḥ sakalā api
sapatnarūpaṃ vastvanyanna sahante'tra kiṃcana ॥ 65॥

śrutyarthaṃ viśadīkurmo na tarkānvacmi kiṃcana
tena tārkikaśaṃkānāmatra ko'vasaro vada ॥ 66॥

tasmātkutarkaṃ santyajya mumukṣuḥ śrutimāśrayet
śrutau tu māyājīveśau karotīti pradarśitam ॥ 67॥

īkṣaṇādipraveśāntā sṛṣṭirīśakṛtā bhavet
jāgradādivimokṣantaḥ saṃsāro jīvakartṛkaḥ ॥ 68॥

asaṅga eva kūṭasthaḥ sarvadā nāsya kaścana
bhavatyatiśayastena manasyevaṃ vicāryatām ॥ 69॥

na nirodho na cotpattirna baddho na ca sādhakaḥ
na mumukṣurna vai mukta ityeṣā paramārthatā ॥ 70॥

avāṅmanasagamyaṃ taṃ śrutirbodhayituṃ sadā
jīvamīśaṃ jagadvāpi samāśrityāvabodhayet ॥ 71॥

yayā yayā bhavetpuṃsāṃ vyutpattiḥ pratyagātmani
sā saiva prakriyeha syātsādhvītyācāryabhāṣitam ॥ 72॥

śrutitātparyamakhilamabudhvā bhrāmyate jaḍaḥ
vivekī tvakhilaṃ budhvā tiṣṭhatyānandavāridhau ॥ 73॥

māyāmegho jagannīraṃ varṣatveṣa yathā tathā
cidākāśasya no hānirna vā lābha iti sthitiḥ ॥ 74॥

imaṃ kūṭasthadīpaṃ yo'nusandhatte nirantaram
svayaṃ kūṭastharūpeṇa dīpyate'sau nirantaram ॥ 76॥

iti kūṭasthadīpo nāma aṣṭamaḥ paricchedaḥ ॥ 8।

Kapitel 9 Dhyāna-dīpa-prakaraṇa – Die Lampe der Meditation

saṃvādibhramavadbrahmatattvopāstyāpi mucyate
uttare tāpaniye'taḥ śrutopāstiranekadhā ॥ 1॥

maṇipradīpaprabhayormaṇibuddhyābhidhāvatoḥ
mithyājñānāviśeṣe'pi viśeṣo'rthakriyāṃ prati ॥ 2॥

dīpopavarakasyāntarvartate tatprabhā bahiḥ
dṛśyate dvāryathānyatra tadvaddṛṣṭā maṇeḥ prabhā ॥ 3॥

dūre prabhādvayaṃ dṛṣṭvā maṇibuddhyābhidhāvatoḥ
prabhāyāṃ maṇibuddhistu mithyājñānaṃ dvayorapi ॥ 4॥

na labhyate maṇirdīpaprabhāṃ pratyabhidhāvatā
prabhāyāṃ dhāvatāvaśyaṃ labhyataiva maṇirmaṇeḥ ॥ 5॥

dīpaprabhāmaṇibhrāntirvisaṃvādibhramaḥ smṛtaḥ
maṇiprabhāmaṇibhrāntiḥ saṃvādibhrama ucyate ॥ 6॥

bāṣpaṃ dhūmatayā budhvā tatrāṅgārānumānataḥ
vahniryadṛcchayā labdhaḥ sa saṃvādibhramo mataḥ ॥ 7॥

godāvaryudakaṃ gaṅgodakaṃ matvā viśuddhaye
samprokṣya śuddhimāpnoti sa saṃvādibhramo mataḥ ॥ 8॥

jvareṇāptaḥ sannipātaṃ bhrāntyā nārāyaṇaṃ smaran
mṛtaḥ svargamavāpnoti sa saṃvādibhramo mataḥ ॥ 9॥

pratyakṣasyānumānasya tathā śāstrasya gocare
uktanyāyena saṃvādibhramāḥ santīha koṭiśaḥ ॥ 10॥

anyathā mṛttikādāruśilāḥ syurdevatāḥ katham
agnitvādidhiyopāsyāḥ kathaṃ vā yoṣidādayaḥ ॥ 11॥

ayathāvastuvijñānātphalaṃ labhyata īpsitam
kākatālīyataḥ so'yaṃ saṃvādibhrama ucyate ॥ 12॥

svayaṃ bhramo'pi saṃvādī yathā samyakphalapradaḥ
brahmatattvopāsanāpi tathā muktiphalapradā ॥ 13॥

vedāntebhyo brahmatattvamakhaṇḍaikarasātmakam
parokṣamavagamyaitadahamasmītyupāsate ॥ 14॥

pratyagvyaktimanullikhya śāstrādviṣṇvādimūrtivat
asti brahmeti sāmānyajñānamatraṃ parokṣadhīḥ ॥ 15॥

caturbhujādyavagatāvapi mūrtimanullikhan
akṣaiḥ parokṣajñānyeva na tadā viṣṇumīkṣate ॥ 16॥

parokṣatvāparādhena bhavennātattvavedanam
pramāṇenaiva śāstreṇa satyamūrtervibhāsanāt ॥ 17॥

saccidānandarūpasya śāstrādbhāne'pyanullikhan
pratyaṃcaṃ sākṣiṇaṃ tattu brahma sākṣānna vīkṣate ॥ 18॥

śāstroktenaiva mārgeṇa saccidānandanirṇayāt
parokṣamapi tajjñānaṃ tattvajñānaṃ na tu bhramaḥ ॥ 19॥

brahma yadyapi śāstreṣu pratyaktvenaiva varṇitam
mahāvākyaistathāpyetaddurbodhamavicāriṇaḥ ॥ 20॥

dehādyātmatvavibhrāntau jāgṛtyāṃ na haṭhātpumān
brahmātmatvena vijñātuṃ kṣamate mandadhītvataḥ ॥ 21॥

brahmamātraṃ suvijñeyaṃ śraddhāloḥ śāstradarśinaḥ
aparokṣadvaitabuddhiḥ parokṣadvaitabuddhyanut ॥ 22॥

aparokṣaśilābuddhirna parokṣeśatāṃ nudet
pratimādiṣu viṣṇutve ko vā vipratipadyate ॥ 23॥

aśraddhāloraviśvāsoḥ nodāharaṇamarhati
śraddhāloreva sarvatra vaidikeṣvadhikārataḥ ॥ 24॥

sakṛdāptopadeśena parokṣajñānamudbhavet
viṣṇumūrtyupadeśo hi na mīmāṃsāmapekṣate ॥ 25॥

karmopāstī vicāryete'nuṣṭheyāvinirṇayāt
bahuśākhāviprakīrṇaṃ nirṇetuṃ kaḥ prabhurnaraḥ ॥ 26॥

nirṇito'rthaḥ kalpasūtrairgrathitastāvatāstikaḥ
vicāramantareṇāpi śakto'nuṣṭhātumañjasā ॥ 27॥

upāstīnāmanuṣṭhānamārṣagrantheṣu varṇitam
vicārākṣamamartyāśca tatśrutvopāsate guroḥ ॥ 28॥

vedavākyāni nirṇetumicchanmīmāṃsatāṃ janaḥ
āptopadeśamantreṇa hyanuṣṭhānaṃ tu sambhavet ॥ 29॥

brahmasākṣātkṛtistvevaṃ vicāreṇa vinā nṛṇām
āptopadeśamātreṇa na sambhavati kutracit ॥ 30॥

parokṣajñānamaśraddhā pratibadhnāti netarat
avicāro'parokṣasya jñānasya pratibandhakaḥ ॥ 31॥

vicārāpyaparokṣeṇa brahmātmānaṃ na vetti cet
āparokṣyāvasānatvādbhūyobhūyo vicārayet ॥ 32॥

vicārayannāmaraṇaṃ naivātmānaṃ labheta cet
janmāntare labhetaiva pratibandhakṣaye sati ॥ 33॥

iha vāmutra vā vidyetyevaṃ sūtrakṛtoditam
śṛṇvanto'pyatra bahavo yanna vidyuriti śrutiḥ ॥ 34॥

garbha eva śayānaḥ sanvāmadevo'vabuddhavān
pūrvābhyastavicāreṇa yadvadadhyayanādiṣu ॥ 35॥

bahuvāramadhīte'pi tadā nāyāti cetpunaḥ
dināntare'nadhītyaiva pūrvādhītaṃ smaretpumān ॥ 36॥

kālena paripacyante kṛṣidarbhādayo yathā
tadvadātmavicāro'pi śanaiḥ kālena pacyate ॥ 37॥

punaḥpunarvicāro'pi trividhapratibandhataḥ
na vetti tattvamityetadvārtike samyagīritam ॥ 38॥

kutastajjñānamiti cettaddhi bandhaparikṣayāt
asāvapi ca bhūto vā bhāvī vā vartate tathā ॥ 39॥

adhītavedavedārtho'pyata eva na mucyate
hiraṇyanidhidṛṣṭāntādidameva hi darśitam ॥ 40॥

atītenāpi mahiṣīsnehena pratibandhataḥ
bhikṣustattvaṃ na vedeti gāthā loke pragīyate ॥ 41॥

anusṛtya guruḥ snehaṃ mahiṣyāṃ tattvamuktavān
tato yathāvadvedaiṣa pratibandhasya saṃkṣayāt ॥ 42॥

pratibandho vartamāno viṣayāsaktilakṣaṇaḥ
prajñāmāndyaṃ kutarkaśca viparyayadurāgrahaḥ ॥ 43॥

śamādyaiḥ śravaṇādyaiśca tatra tatrocitaiḥ kṣayam
nīte'sminpratibandhe'taḥ svasya brahmatvamaśnute ॥ 44॥

āgāmipratibandhaśca vāmadeve samīritaḥ
ekena janmanā kṣīṇo bharatasya trijanmabhiḥ ॥ 45॥

yogabhraṣṭasya gītāyāmatīte bahujanmani
pratibandhakṣayaḥ prokto na vicāro'pyanarthakaḥ ॥ 46॥

prāpya puṇyakṛtāṃ lokānātmatattvavicārataḥ
śucīnāṃ śrīmatāṃ gehe yogabhraṣṭo'bhijāyate ॥ 47॥

athavā yogināmeva kule bhavati dhīmatām
nispṛhaḥ brahmatattvasya vicārāttaddhi durlabham ॥ 48॥

tatra taṃ buddhisaṃyogaṃ labhate paurvadehikam
yatate ca tato bhūyastasmādetaddhi durlabham ॥ 49॥

pūrvābhyāsena tenaiva hriyate hyavaśo'pi saḥ
anekajanmasaṃsiddhastato yāti parāṃ gatim ॥ 50॥

brahmalokābhivāñchāyāṃ samyaksatyāṃ nirudhyatām
vicārayedya ātmānaṃ na tu sākṣātkarotyayam ॥ 51॥

vedāntavijñānasuniścitārthāḥ iti śāstrataḥ
brahmaloke sakalpānte brahmaṇā saha mucyate ॥ 52॥

keṣāṃcitsa vicāro'pi karmaṇā pratibaddhyate
śravaṇāyāpi bahubhiryo na labhya iti śruteḥ ॥ 53॥

atyantabuddhimāndyādvā sāmagryā vāpyasambhavāt
yo vicāraṃ na labhate brahmopāsīta so'niśam ॥ 54॥

nirguṇabrahmatattvasya na hyupāsterasambhavaḥ
saguṇabrahmaṇīvātra pratyayāvṛttisambhavāt ॥ 55॥

avāṅmanasagamyaṃ tannopāsyamiti cettadā
avāṅmanasagamyasya vedanaṃ ca na sambhavet ॥ 56॥

vāgādyagocarākāramityevaṃ yadi vettyasau
vāgādyagocarākāramityupāsita no kutaḥ ॥ 57॥

saguṇatvamupāsyatvādyadi vedyatvato'pi tat
vedyaṃ cellakṣaṇāvṛttyā lakṣitaṃ samupāsyatām ॥ 58॥

brahma viddhi tadeva tvaṃ natvidaṃ yadupāsate
iti śruterupāsyatvaṃ niṣiddhaṃ brahmaṇo yadi ॥ 59॥

viditādanyadeveti śrutervedyatvamasya na
yathā śrutyaiva vedyaṃ tattathā śrutyāpyupāsyatām ॥ 60॥

avāstavī vedyatā cedupāsyatvaṃ tathā na kim
vṛttivyāptirvedyatā cedupāsyatve'pi tatsamam ॥ 61॥

kā te bhaktirupāstau cetkaste dveṣastadīraya
mānābhāvo na vācyo'syāṃ bahuśrutiṣu darśanāt ॥ 62॥

uttarasmiṃstāpanīye śaibyapraśne'tha kāṭhake
māṇḍukyādau ca sarvatra nirguṇopāstirīritā ॥ 63॥

anuṣṭhānaprakāro'syāḥ pañcīkaraṇa īritaḥ
jñānasādhanametaccenneti kenātra varṇitam ॥ 64॥

nānutiṣṭhati ko'pyetaditi cennānutiṣṭhatu
puruṣasyāparādhena kimupāstiḥ praduṣyati ॥ 65॥

ito'pyatiśayaṃ matvā mantrānvaśyādikāriṇaḥ
mūḍhā japantu tebhyo'timūḍhāḥ kṛṣimupāsatām ॥ 66॥

tiṣṭhantu mūḍhāḥ prakṛtā nirguṇopāstirīryate
vidyaikyātsarvaśākhāsthānguṇānatropasaṃharet ॥ 67॥

ānandādervidheyasya guṇasaṅghasya saṃhṛtiḥ
ānandādaya ityasminsūtre vyāsena varṇitā ॥ 68॥

asthūlāderniṣedhyasya guṇasaṅghasya saṃhṛtiḥ
tathā vyāsena sūtre'sminuktākṣaradhiyāntviti ॥ 69॥

nirguṇabrahmatattvasya vidyāyāṃ guṇasaṃhṛtiḥ
na yujyetetyupālambho vyāsaṃ pratyeva māṃ tu na ॥ 70॥

hiraṇyasmaśrusūryādimūrtīnāmanudāhṛteḥ
aviruddhaṃ nirguṇatvamiti cettuṣyatāṃ tvayā ॥ 71॥

guṇānāṃ lakṣakatvena na tattve'ntaḥpraveśanam
iti cedastvevameva brahmatattvamupāsyatām ॥ 72॥

ānandādibhirasthūlādibhiḥsvātmātra lakṣitaḥ
akhaṇḍaikarasaḥ so'hamasmītyevamupāsate ॥ 73॥

bodhopāstyorviśeṣaḥ ka iti ceducyate śṛṇu
vastutatntro bhavedbodhaḥ kartṛtantramupāsanam ॥ 74॥

vicārājjāyate bodho'nicchā yaṃ na nivartayet
svotpattimātrātsaṃsāre dahatyakhilasatyatām ॥ 75॥

tāvatā kṛtakṛtyaḥ sannityatṛptimupāgataḥ
jīvanmuktimanuprāpya prārabdhakṣayamīkṣate ॥ 76॥

āptopadeśaṃ viśvasya śraddhāluravicārayan
cintayetpratyayairanyairanantaritavṛttibhiḥ ॥ 77॥

yāvaccintyasvarūpatvābhimānaḥ svasya jāyate
tāvadvicintya paścācca tathaivāmṛti dhārayet ॥ 78॥

brahmacārī bhikṣamāṇo yutaḥ saṃvargavidyayā
saṃvargarūpatāṃ citte dhārayitvā hyabhikṣatā ॥ 79॥

puruṣasvecchayā kartumakartuṃ kartumanyathā
śakyopāstirato nityaṃ kuryātpratyayasantatim ॥ 80॥

vedādhyāyī hyapramatto'dhīte svapne'pi vāsitaḥ
japitā tu japatyeva tathā dhyātāpi vāsayet ॥ 81॥

virodhipratyayaṃ tyaktvā nairantaryeṇa bhāvayan
labhate vāsanāveśātsvapnādāvapi bhāvanām ॥ 82॥

bhuñjāno'pi nija ārabdhamāsthātiśayato'niśam
dhyātuṃ śakto na sandeho viṣayavyasanī yathā ॥ 83॥

paravyasaninī nārī vyagrāpi gṛhakarmaṇi
tadevāsvādayatyantaḥ parasaṅgarasāyanam ॥ 84॥

parasaṅgaṃ svādayantyā api no gṛhakarma tat
kuṇṭhī bhavedapi tvetadāpātenaiva vartate ॥ 85॥

gṛhakṛtyavyasaninī yathā samyakkaroti tat
paravyasaninī tadvanna karotyeva sarvathā ॥ 86॥

evaṃ dhyānaikaniṣṭho'pi leśāllaukikamācaret
tattvavittvavirodhitvāllaukikaṃ samyagācaret ॥ 87॥

māyāmayaḥ prapañco'yamātmā caitanyarūpadhṛk
iti bodhe virodhaḥ ko laukikavyavahāriṇaḥ ॥ 88॥

apekṣate vyavahṛtirna prapañcasya vastutām
nāpyātmajāḍyaṃ kiṃtveṣā sādhanānyeva kāṅkṣati ॥ 89॥

manovākkāyatadbāhyapadārthāḥ sādhanāni tān
tattvavinnopamṛdnāti vyavahāro'sya no kutaḥ ॥ 90॥

upamṛdnāti cittaṃ ceddhyātāsau na tu tattvavit
na buddhiṃ marddayandṛṣṭo ghaṭatattvasya veditā ॥ 91॥

sakṛtpratyayamātreṇa ghaṭaścedbhāsate tadā
svaprakāśo'yamātmā kiṃ ghaṭavacca na bhāsate ॥ 92॥

svaprakāśatayā kiṃ te tadbuddhistattvavedanam
buddhiśca kṣaṇanāśyeti codyaṃ tulyaṃ ghaṭādiṣu ॥ 93॥

ghaṭādau niścite buddhirnaśyatyeva yadā ghaṭaḥ
iṣṭo netuṃ tadā śakya iti cetsamamātmani ॥ 94॥

niścitya sakṛdātmānaṃ yadāpekṣā tadaiva tat
vaktuṃ mantuṃ tathā dhyātuṃ śaknotyeva hi tattvavit ॥ 95॥

upāsaka iva dhyāyaṃ laukikaṃ vismaret yadi
vismaratyeva sā dhyānādvismṛtirna tu vedanāt ॥ 96॥

dhyānaṃ tvaicchikametasya vedanānmuktisiddhitaḥ
jñānādeva tu kaivalyamiti śāstreṣu ḍiṇḍimaḥ ॥ 97॥

tattvavidyadi na dhyāyetpravarteta tadā bahiḥ
pravartatāṃ sukhenāyaṃ ko bādho'sya pravartane ॥ 98॥

atiprasaṅga iti cetprasaṅgaṃ tāvadīraya
prasaṅgo vidhiśāstraṃ cenna tattattvavidaṃ prati ॥ 99॥

varṇāśramavayovasthābhimāno yasya vidyate
tasyaiva hi niṣedhāśca vidhayaḥ sakalā api ॥ 100॥

varṇāśramādayo dehe māyayā parikalpitāḥ
nātmano bodharūpasyetyevaṃ tasya viniścayaḥ ॥ 101॥

samādhimatha karmāṇi mā karotu karotu vā
hṛdayenāstasarvāstho mukta evottamāśayaḥ ॥ 102॥

naiṣkarmyeṇa na tasyārthastasyārtho'sti na karmabhiḥ
na samādhānajapyābhyāṃ yasya nirvāsanaṃ manaḥ ॥ 103॥

ātmāsaṅgastato'nyatsyādindrajālaṃ hi māyikam
ityacañcalanirṇite kuto manasi vāsanā ॥ 104॥

evaṃ nāsti prasaṅgo'pi kuto'syātiprasañjanam
prasaṅgo yasya tasyaiva śaṅkyetātiprasañjanam ॥ 105॥

vidhyabhāvānna bālasya dṛśyate'tiprasañjanam
syātkuto'tiprasaṅgo'sya vidhyabhāve same sati ॥ 106॥

na kiṃcidvetti bālaścetsarvaṃ vettyeva tattvavit
alpajñasyaiva vidhayaḥ sarve syurnānyayordvayoḥ ॥ 107॥

śāpānugrahasāmarthyaṃ yasyāsau tattvavidyadi
na tat śāpādisāmarthyaṃ phalaṃ syāttapaso yataḥ ॥ 108॥

vyāsāderapi sāmarthyaṃ dṛśyate tapaso balāt
śāpādikāraṇādanyattapojñānasya kāraṇam ॥। 109॥

dvayaṃ yasyāsti tasyaiva sāmarthyajñānayorjaniḥ
ekaikaṃ tu tapaḥ kurvannekaikaṃ labhate phalam ॥ 110॥

sāmarthyahīno nindyaścedyatibhirvidhivarjitaḥ
nindyante yatayo'pyanyairaniśaṃ bhogalaṃpaṭaiḥ ॥ 111॥

bhikṣāvastrādi rakṣeyuryadyete bhogatuṣṭaye
aho yatitvameteṣāṃ vairāgyabharamantharam ॥ 112॥

varṇāśramaparānmūrkhā nindantvityucyate yadi
dehātmamatayo buddhaṃ nindantvāśramamāninaḥ ॥ 113॥

taditthaṃ tattvavijñāne sādhanānupamardanāt
jñāninācarituṃ śakyaṃ samyagrājyādi laukikam ॥ 114॥

mithyātvabuddhyā tatrecchā nāsti cettarhi māstu tat
dhyāyanvātha vyavaharanyathārabdhaṃ vasatvayam ॥ 115॥

upāsakastu satataṃ dhyāyanneva vasediti
dhyānenaiva kṛtaṃ tasya brahmatvaṃ viṣṇutādivat ॥ 116॥

dhyānopādānakaṃ yattaddhyānābhāve vilīyate
vāstavī brahmatā naiva jñānābhāve vilīyate ॥ 117॥

tato'bhijñāpakaṃ jñānaṃ na nityaṃ janayatyadaḥ
jñāpakābhāvamātreṇa na hi satyaṃ vilīyate ॥ 118॥

astyeva upāsakasyāpi vāstavī brahmateti cet
pāmarāṇāṃ tiraścāṃ ca vāstavī brahmatā na kim ॥ 119॥

ajñānādapumarthatvamubhayatrāpi tatsamam
upavāsādyathā bhikṣā varaṃ dhyānaṃ tathānyathaḥ ॥ 120॥

pāmarāṇāṃ vyavahṛtervaraṃ karmādyanuṣṭhitiḥ
tato'pi saguṇopāstirnirguṇopāsanaṃ tataḥ ॥ 121॥

yāvadvijñānasāmīpyaṃ tāvacchraiṣṭhyaṃ vivardhate
brahmajñānāya te sākṣānnirguṇopāsanaṃ śanaiḥ ॥ 122॥

yathā saṃvādivibhrāntiḥ phalakāle pramāyate
vidyāyate tathopāstirmuktikāle'tipākataḥ ॥ 123॥

saṃvādibhramataḥ puṃsaḥ pravṛttasyānyamānataḥ
prameti cettathopāstirmāntare kāraṇāyatām ॥ 124॥

mūrtidhyānasya mantrāderapi kāraṇatā yadi
astu nāma tathāpyatra pratyāsattirviśiṣyate ॥ 125॥

nirguṇopāsanaṃ pakvaṃ samādhiḥ syācchanaistataḥ
yaḥ samādhirnirodhākhyaḥ so'nāyāsena labhyate ॥ 126॥

nirodhalābhe puṃso'ntarasaṅgaṃ vastu śiṣyate
punaḥ punarvāsite'sminvākyājjāyeta tattvadhīḥ ॥ 127॥

nirvikārāsaṅganityasvaprakāśaikapūrṇatāḥ
buddhau jhaṭiti śāstroktā ārohantyavivādataḥ ॥ 128॥

yogābhyāsastvetadartho'mṛtabindvādiṣu śrutaḥ
evaṃ ca dṛṣṭadvārāpi hetutvādanyato varam ॥ 129॥

upekṣya tattīrthayātrāṃ japādīneva kurvatām
piṇḍaṃ samutsṛjya karaṃ leḍhīti nyāya āpatet ॥ 130॥

upāsakānāmapyevaṃ vicāratyāgato yadi
bādhaṃ tasmādvicārasyāsambhave yoga īritaḥ ॥ 131॥

bahuvyākulacittānāṃ vicārāttattvadhīrna hi
yogo mukhyastatasteṣāṃ dhīdarpastena naśyati ॥ 132॥

avyākuladhiyāṃ mohamātreṇācchāditātmanām
sāṅkhyanāmā vicārāḥ syānmukhyo jhaṭiti siddhitaḥ ॥ 133॥

yatsāṅkhyaiḥ prāpyate sthānaṃ tadyogairapi gamyate
ekaṃ sāṅkhyaṃ ca yogaṃ ca yaḥ paśyati sa paśyati ॥ 134॥

tatkāraṇaṃ sāṅkhyayogādhigamyamiti hi śrutiḥ
yastu śruterviruddhaḥ sa ābhāsaḥ sāṅkhyayogayoḥ ॥ 135॥

upāsanaṃ nātipakvamiha yasya paratra saḥ
maraṇe brahmaloke vā tattvaṃ vijñāya mucyate ॥ 136॥

yaṃ yaṃ cāpi smaranbhāvaṃ tyajatyante kalevaram
taṃ tevaiti yaccittastena yātīti śāstrataḥ ॥ 137॥

antyapratyayato nūnaṃ bhāvijanma tathā sati
nirguṇapratyayo'pi syātsaguṇopāsane yathā ॥ 138॥

nityaṃ nirguṇarūpaṃ tannāmamātreṇa gīyatām
arthatomokṣa evaiṣa saṃvādi bhramavanmataḥ ॥ 139॥

tatsāmarthyājjāyate dhīrmūlāvidyānivartikā
avimuktopāsanena tārakabrahma buddhivat ॥ 140॥

sakāmo niṣkāma iti hyaśarīro nirindriyaḥ
abhayaṃ hīti muktatvaṃ tāpanīye phalaṃ śrutam ॥ 141॥

upāsanasya sāmarthyādvidyotpattirbhavettataḥ
nānyaḥ panthā iti hyetacchāstraṃ naiva virudhyate ॥ 142॥

niṣkāmopāsanānmuktistāpanīye samīritā
brahmalokaḥ sakāmasya śaibyapraśne samīritaḥ ॥ 143॥

ya upāste trimātreṇa brahmaloke sa nīyate
sa etasmājjīvaghanātparaṃ puruṣamīkṣate ॥ 144॥

apratīkādhikaraṇe tatkraturnyāya īritaḥ
brahmalokaphalaṃ tasmātsakāmasyeti varṇitam ॥ 145॥

nirguṇopāstisāmarthyāttatra tattvamavekṣaṇat
punarāvartate nāyaṃ kalpānte tu vimucyate ॥ 146॥

praṇavopāstayaḥ prāyo nirguṇā eva vedagāḥ
kvacitsaguṇatā proktā praṇavopāsanasya hi ॥ 147॥

parāparabrahmarūpa oṅkāra upavarṇitaḥ
pippalādena muninā satyakāmāya pṛcchate ॥ 148॥

etadālambanaṃ jñātvā yo yadicchati tasya tat
iti proktaṃ yamenāpi pṛcchate naciketase ॥ 149॥

iha vā maraṇe vāsya brahmaloke'thavā bhavet
brahmasākṣātkṛtiḥ samyagupāsīnasya nirguṇam ॥ 150॥

artho'yamātmagītāyāmapi spaṣṭamudīritaḥ
vicārākṣama ātmānamupāsīteti santatam ॥ 151॥

sākṣātkartumaśakto'pi cintayenmāmaśaṅkitaḥ
kālenānubhavārūḍho bhaveyaṃ phalato dhruvam ॥ 152॥

yathāgādhanidheḥlabdhau nopāyaḥ khananaṃ vinā
mallabhe'pi tathā svātmacintāṃ muktā na cāparaḥ ॥ 153॥

dehopalamapākṛtya buddhikuddalakātpunaḥ
khātvā manobhuvaṃ bhūyo gṛhṇīyānmāṃ nidhiṃ pumān ॥ 154॥

anubhūterabhāve'pi brahmāsmītyeva cintyatām
apyasat prāpyate dhyānānnityāptaṃ brahma kiṃ punaḥ ॥ 155॥

anātmabuddhiśaithilyaṃ phalaṃ dhyānāddine dine
paśyannapi na ceddhyāyetko'paro'smāt paśurvada ॥ 156॥

dehābhimānaṃ vidhvasya dhyānādātmānamadvayam
paśyanmartyo mṛto bhūtvā hyatra brahma samaśnute ॥ 157॥

dhyānadīpamimaṃ samyakparāmṛṣati yo naraḥ
muktasaṃśaya evāyaṃ dhyāyati brahma santatam ॥ 158॥

iti dhyānadīpo nāma navamaḥ paricchedaḥ ॥ 9॥

Kapitel 10 Nāṭaka-dīpa-prakaraṇa – Die Lampe des Welttheaters

paramātmādvayānandapūrṇaḥ pūrvaṃ svamāyayā
svayameva jagadbhūtvā prāviśajjīvarūpataḥ ॥ 1॥

devādyuttamadeheṣu praviṣṭo devatābhavat
martyādyadhamadeheṣu sthito bhajati devatām ॥ 2॥

anekajanmabhajanātsvavicāraṃ cikīrṣati
vicāreṇa vinaṣṭāyāṃ māyāyāṃ śiṣyate svayam ॥ 3॥

advayānandarūpasya sadvayatvaṃ ca duḥkhitā
bandhaḥ proktaḥ svarūpeṇa sthitirmuktiritīryate ॥ 4॥

avicārakṛto bandho vicāreṇa nivartate
tasmājjīvaparātmānau sarvadaiva vicārayet ॥ 5॥

ahamityabhimantā yaḥ kartāsau tasya sādhanam
manastasya kriye antarbahirvṛtti kramotthite ॥ 6॥

antarmukhāhamityeṣā vṛttiḥ kartāramullikhet
bahirmukhedamityeṣā bāhyaṃ vastvidamullikhet ॥ 7॥

idamo ye viśeṣāḥ syurgandharūparasādayaḥ
asāṅkaryeṇa tānbhidyādghrāṇādīndriyapañcakam ॥ 8॥

kartāraṃ ca kriyāṃ tadvadvyāvṛttaviṣayānapi
sphorayedekayatnena yo'sau sākṣyatra cidvapuḥ ॥ 9॥

īkṣe śṛṇomi jighrāmi svādayāmi spṛśāmyaham
iti bhāsayate sarvaṃ nṛtyaśālāsthadīpavat ॥ 10॥

nṛtyaśālāsthito dīpaḥ prabhuṃ sabhyāṃśca nartakīm
dīpayedaviśeṣeṇa tadabhāve'pi dīpyate ॥ 11॥

ahaṅkāraṃ dhiyaṃ sākṣī viṣayānapi bhāsayet
ahaṅkārādyabhāve'pi svayaṃ bhātyeva pūrvavat ॥ 12॥

nirantaraṃ bhāsamāne kūṭasthe jñaptirūpataḥ
tadbhāsā bhāsyamāneyaṃ buddhirnṛtyatyanekadhā ॥ 13॥

ahaṅkāraḥ prabhuḥ sabhyā viṣayā nartakī matiḥ
tālādidhāriṇyakṣāṇi dīpaḥ sākṣyavabhāsakaḥ ॥ 14॥

svasthānasaṃsthito dīpaḥ sarvato bhāsayedyathā
sthirasthāyī tathā sākṣī bahirantaḥ prakāśayet ॥ 15॥

bahirantarvibhāgo'yaṃ dehāpekṣo na sākṣiṇi
viṣayā bāhyadeśasthā dehasyāntarahaṅkṛtiḥ ॥ 16॥

antasthā dhīḥ sahaivākṣairbahiryāti punaḥ punaḥ
bhāsyabuddhisthacāñcalyaṃ sākṣiṇyāropyate vṛthā ॥ 17॥

gṛhāntaragataḥ svalpo gavākṣādātapo'calaḥ
tatra haste nartyamāne nṛtyatīvātapo yathā ॥ 18॥

nijasthānasthitaḥ sākṣī bahirantargamāgamau
akurvanbuddhicāñcalyātkarotīva tathā tathā ॥ 19॥

na bāhyo nāntaraḥ sākṣī buddherdeśau hi tāvubhau
buddhyādyaśeṣasaṃśāntau yatra bhātyasti tatra saḥ ॥ 20॥

deśaḥ ko'pi na bhāseta yadi tarhyastvadeśabhāk
sarvadeśapraklṛptyaiva sarvagatvaṃ na tu svataḥ ॥ 21॥

antarbahirvā sarvaṃ vā yaṃ deśaṃ parikalpayet
buddhistaddeśagaḥ sākṣī tathā vastuṣu yojayet ॥ 22॥

yadyadrūpa ādi kalpyeta buddhyā tattatprakāśayan
tasya tasya bhavetsākṣī svato vāgbuddhyagocaraḥ ॥ 23॥

kathaṃ tādṛṅmayā grāhyamiti cenmaiva gṛhyatām
sarvagrahopasaṃśāntau svayamevāvaśiṣyate ॥ 24॥

na tatra mānāpekṣāsti svaprakāśasvarūpataḥ
tādṛgvyutpattyapekṣā cecchrutiṃ paṭha gurormukhāt ॥ 25॥

yadi sarvagṛhatyāgo'śakyastarhi dhiyaṃ vraja
śaraṇaṃ tadadhīno'ntarbahirvaiṣo'nubhūyatām ॥ 26॥

iti nāṭakadīponāma daśamaḥ paricchedaḥ ॥ 10॥

Ānanda-pañcaka – Die fünf Kapitel über Glückseligkeit

Kapitel 11 Brahmānanda-yogānanda-prakaraṇa – Brahman-Glückseligkeit & Yoga-Freude

brahmānandaṃ pravakṣyāmi jñāte tasminnaśeṣataḥ
aihikāmuṣmikānarthavrātaṃ hitvā sukhāyate ॥ 1॥

brahmavitparamāpnoti śokaṃ tarati cātmavit
raso brahmarasaṃ labdhvānandī bhavati nānyathā ॥ 2॥

pratiṣṭhāṃ vindate svasminyadā syādatha so'bhayaḥ
kurute'sminnantaraṃ cedatha tasya bhayaṃ bhavet ॥ 3॥

vāyuḥ sūryo vahnirindro mṛtyurjanmāntare'ntaram
kṛtvā dharmaṃ vijānanto'pyasmādbhītyā caranti hi ॥ 4॥

ānandaṃ brahmaṇo vidvānna bibheti kutaścana
etameva tapennaiṣā cintā karmāgnisambhṛtā ॥ 5॥

evaṃ vidvānkarmaṇi dve hitvātmānaṃ smaretsadā
kṛte ca karmaṇi svātmarūpeṇaivaiṣa paśyati ॥ 6॥

bhidyate hṛdayagranthiścchidyante sarvasaṃśayāḥ
kṣīyante cāsya karmāṇi tasmindṛṣṭe parāvare ॥ 7॥

tameva vidvānatyeti mṛtyuṃ panthā na cetaraḥ
jñātvā devaṃ pāśahāniḥ kṣīṇaiḥ kleśairna janmabhāk ॥ 8॥

devaṃ matvā harṣaśokau jahātyatraiva dhairyavān
nainaṃ kṛtākṛte puṇyapāpe tāpayataḥ kvacit ॥ 9॥

ityādiśrutayo bahvyaḥ purāṇaiḥ smṛtibhiḥ saha
brahmajñāne'narthahānimānandaṃ cāpyaghoṣayan ॥ 10॥

ānandastrividho brahmānando vidyāsukhaṃ tathā
viṣayānanda ityādau brahmānando vivicyate ॥ 11॥

bhṛguḥ putraḥ pituḥ śrutvā varuṇādbrahmalakṣaṇam
annaprāṇamanobuddhistyaktvānandaṃ vijajñīvān ॥ 12॥

ānandādeva bhūtāni jāyante tena jīvanam
teṣāṃ layaśca tatrāto brahmānando na saṃśayaḥ ॥ 13॥

bhūtotpatteḥ purā bhūmā tripuṭīdvaitavarjanāt
jñātṛjñānajñeyarūpā tripuṭī pralaye hi na ॥ 14॥

vijñānamaya utpanno jñātā jñānaṃ manomayaḥ
jñeyāḥ śabdādayo naitattrayamutpattitaḥ purā ॥ 15॥

trayābhāve tu nirdvaitaḥ pūrṇa evānubhūyate
samādhisuptimūrcchāsu pūrṇaḥ sṛṣṭeḥ purā tathā ॥ 16॥

yo bhūmā tatsukhaṃ nālpe sukhaṃ tredhā vibhedini
sanatkumāraḥ prāhaivaṃ nāradāyātiśokine ॥ 17॥

sapurāṇānpañca vedān śāstrāṇi vividhāni ca
jñātvāpyanātmavittvena nārado'tiśuśoca ha ॥ 18॥

vedābhyāsātpurā tāpatrayamātreṇa śokitā
paścāttvabhyāsavismārabhaṅgagarvaiśca śokitā ॥ 19॥

so'haṃ vidvānpraśocāmi śokapāraṃ nayasva mām
ityuktaḥ sukhamevāsya pāramityabhyadhādṛṣiḥ ॥ 20॥

sukhaṃ vaiṣayikaṃ śokasahasreṇāvṛtatvataḥ
duḥkhameveti matvāha nālpe'sti sukhamityasau ॥ 21॥

nanu dvaite sukhaṃ mābhūdadvaite'pyasti no sukham
asti cedupalabhyeta tathā ca tripuṭī bhavet ॥ 22॥

māstvadvaite sukhaṃ kintu sukhamadvaitameva hi
kiṃ mānamiti cennāsti mānākāṅkṣā svayaṃ prabhe ॥ 23॥

svaprabhatve bhavadvākyaṃ mānaṃ yasmādbhavānidam
advaitamabhyupetyāsminsukhaṃ nāstīti bhāṣate ॥ 24॥

nābhyupaimyahamadvaitaṃ tvadvaco'nūdya dūṣaṇam
vacmīti cettadā brūhi kimāsīddvaitataḥ purā ॥ 25॥

kimadvaitamuta dvaitamanyo vā koṭirantimaḥ
aprasiddho na dvitīyo'nutpatteḥ śiṣyate'grimaḥ ॥ 26॥

advaitasiddhiryuktyaiva nānubhūtyeti cedvada
nirdṛṣṭāntā sadṛṣṭāntā vā koṭyantaramatra no ॥ 27। nānubhūtiḥrna dṛṣṭānta iti yuktistu śobhate
sadṛṣṭāntatvapakṣe tu dṛṣṭāntaṃ vada me matam ॥ 28॥

advaitaḥ pralayo dvaitānupalambhena suptivat
iti cetsuptiradvaitetyatra dṛṣṭāntamīraya ॥ 29॥

dṛṣṭāntaḥ parasuptiścedaho te kauśalaṃ mahat
yaḥ svasuptiṃ na vettyasya parasuptau tu kā kathā ॥ 30॥

niśceṣṭatvātparaḥ supto yathāhamiti cettadā
udāhartuḥ suṣupteste svaprabhatvaṃ balādbhavet ॥ 31॥

nendriyāṇi na dṛṣṭāntastathāpyaṅgīkaroṣi tām
idameva svaprabhatvaṃ yadbhānaṃ sādhanairvinā ॥ 32॥

stāmadvaitasvaprabhatve vada suptau sukhaṃ katham
śṛṇu duḥkhaṃ tadā nāsti tataste śiṣyate sukham ॥ 33॥

andhaḥ sannapyanandhaḥ syādviddho'viddho'tha rogyapi
arogīti śrutiḥ prāha tacca sarve janā viduḥ ॥ 34॥

na duḥkhābhāvamātreṇa sukhaṃ loṣṭaśilādiṣu
dvayābhāvasya dṛṣṭatvāditi cedviṣamaṃ vacaḥ ॥ 35॥

mukhadainyaprakāśābhyāṃ paraduḥkhasukhohanam
dainyādyabhāvato loṣṭe duḥkhādyūho na sambhavet ॥ 36॥

svakīyasukhaduḥkhe tu nohanīye tatastayoḥ
bhāvo vedyo'nubhūtyaiva tadabhāvo'pi nānyataḥ ॥ 37॥

tathā sati suṣuptau ca duḥkhābhāvo'nubhūtitaḥ
virodhiduḥkharāhityātsukhaṃ nirvighnamiṣyatām ॥ 38॥

mahattaraprayāsena mṛduśayyādisādhanam
kutaḥ sampādyate suptau sukhaṃ cettatra no bhavet ॥ 39॥

duḥkhanāśārthamevaitaditi cedrogiṇastathā
bhavatvarogiṇaste tatsukhāyaiveti niścinu ॥ 40॥

tarhi sādhanajanyatvātsukhaṃ vaiṣayikaṃ bhavet
bhavatyevātra nidrāyāḥ pūrvaṃ śayyāsanādijam ॥ 41॥

nidrāyāṃ tu sukhaṃ yattajjanyate kena hetunā
sukhābhimukhadhīrādau paścānmajjetpare sukhe ॥ 42॥

jāgradvyāpṛtibhiḥ śrānto viśramyātha virodhini
apanīte svasthacito'nubhavedviṣaye sukham ॥ 43॥

ātmābhimukhadhīvṛttau svānandaḥ pratibimbati
anubhūyainamatrāpi tripuṭyā śrāntimāpnuyāt ॥ 44॥

tatśramasyāpanutyarthaṃ jīvo dhāvetparātmani
tenaikyaṃ prāpya tatratyo brahmānandaḥ svayaṃ bhavet ॥ 45॥

dṛṣṭāntāḥ śakuniḥ śyenaḥ kumāraśca mahānṛpaḥ
mahābrāhmaṇa ityete suptyānande śrutīritāḥ ॥ 46॥

śakuniḥ sūtrabaddhaḥ sandikṣu vyāpṛtya viśramam
alabdhvā bandhanasthānaṃ hastastambhādyupāśrayet ॥ 47॥

jīvopādhirmanastadvaddharmādharmaphalāptaye
svapne jāgrati ca bhrāntvā kṣīṇe karmaṇi līyate ॥ 48॥

śyeno vegena nīḍaikalampaṭaḥ śayituṃ vrajet
jīvaḥ suptyai tathā dhāvedbrahmānandaikalampaṭaḥ ॥ 49॥

atibālastanaṃ pītvā mṛduśayyāgato hasan
rāgadveṣādyanutpatterānandaikasvabhāvabhāk ॥ 50॥

mahārājaḥ sārvabhaumaḥ sutṛptaḥ sarvabhogataḥ
mānuṣānandasīmānaṃ prāpyānandaikamūrtibhāk ॥ 51॥

mahāvipro brahmavedī kṛtakṛtyatvalakṣaṇām
vidyānandasya paramāṃ kāṣṭhāṃ prāpyāvatiṣṭhate ॥ 52॥

mugdhabuddhātibuddhānāṃ loke siddhā sukhātmatā
udāhṛtānāmanye tu duḥkhino na sukhātmakāḥ ॥ 53॥

kumārādivadevāyaṃ brahmānandaikatatparaḥ
strīpariṣvaktavadveda na bāhyaṃ nāpi cāntaram ॥ 54॥

bāhyaṃ rathyādikaṃ vṛttaṃ gṛhakṛtyaṃ yathāntaram
tathā jāgaraṇaṃ bāhyaṃ nāḍīsthaḥ svapna āntaraḥ ॥ 55॥

pitāpi suptāvapitetyādau jīvatvavāraṇāt
suptau brahmaiva no jīva saṃsāritvāsamīkṣaṇāt ॥ 56॥

pitṛtvādyabhimāno yaḥ sukhaduḥkhākaraḥ sa hi
tasminnapagate tīrṇaḥ sarvān śokānbhavatyayam ॥ 57॥

suṣuptikāle sakale vilīne tamasāvṛtaḥ
sukharūpamupaitīti brūte hyātharvaṇī śrutiḥ ॥ 58॥

sukhamasvāpsamatrāhaṃ naiva kiṃcidavediṣam
iti dve tu sukhājñāne parāmṛśati cottitaḥ ॥ 59॥

parāmarśo'nubhūte'stītyāsīdanubhavastadā
cidātmatvatsvato bhāti sukhamajñānadhīstataḥ ॥ 60॥

brahmavijñānamānandamiti vājasaneyinaḥ
paṭhantyataḥ svaprakāśaṃ sukhaṃ brahmaiva netarat ॥ 61॥

yadajñānaṃ tatra līnau tau vijñānamanomayau
tayorhi vilayāvasthā nidrājñānaṃ ca saiva hi ॥ 62॥

vilīnaghṛtavatpaścātsyādvijñānamayo ghanaḥ
vilīnāvastha ānandamayaśabdena kathyate ॥ 63॥

suptipūrvakṣaṇe buddhivṛttiryā sukhabimbitā
saiva tadbimbasahitā līnānandamayastataḥ ॥ 64॥

antarmukho'yamānandamayo brahmasukhaṃ tadā
bhuṅkte cidbimbayuktābhirajñānotpannavṛttibhiḥ ॥ 65॥

ajñānavṛttayaḥ sūkṣmā vispaṣṭā buddhivṛttayaḥ
iti vedāntasiddhāntapāragāḥ pravadanti hi ॥ 66॥

māṇḍukyatāpanīyādiśrutiṣvetadatisphuṭam
ānandamayabhoktṛtvaṃ brahmānande ca bhogyatā ॥ 67॥

ekībhūtaḥ suṣuptasthaḥ prajñānaghanatāṃ gataḥ
ānandamaya ānandabhukcetomayavṛttibhiḥ ॥ 68॥

vijñānamayamukhyairyo rūpairyuktaḥ purādhunā
sa layenaikatāṃ prāpto bahutaṇḍulapiṣṭavat ॥ 69॥

prajñānāni purā buddhivṛttayo'tha ghano'bhavat
ghanatvaṃ himabindūnāmudagdeśe yathā tathā ॥ 70॥

tadghanatvaṃ sākṣibhāvaṃ duḥkhābhāvaṃ pracakṣate
laukikāstārkikā yāvadduḥkhavṛttivilopanāt ॥ 71॥

ajñānabimbitā citsyānmukhamānandabhojane
bhuktaṃ brahmasukhaṃ tyaktvā bahiryātyatha karmaṇā ॥ 72॥

karma janmāntare'bhūdyattadyogādbuddhyate punaḥ
iti kaivalyaśākhāyāṃ karmajo bodha īritaḥ ॥ 73॥

kaṃcitkālaṃ prabuddhasya brahmānandasya vāsanā
anugacchedyatastūṣṇīmāste nirviṣayaḥ sukhī ॥ 74॥

karmabhiḥ preritaḥ paścānnānā duḥkhāni bhāvayan
śanairvismarati brahmānandameṣo'khilo janaḥ ॥ 75॥

prāgūrdhvamapi nidrāyāḥ pakṣapāto dine dine
brahmānande nṛṇāṃ tena prājño'sminvivadeta kaḥ ॥ 76॥

nanu tūṣṇīṃ sthitau brahmānandaścedbhāti laukikāḥ
alasāścaritārthāḥ syuḥ śāstreṇa guruṇātra kim ॥ 77॥

bāḍhaṃ brahmeti vidyuścetkṛtārthāstāvataiva te
guruśāstre vinātyantaṃ gambhīraṃ brahma vetti kaḥ ॥ 78॥

jānāmyahaṃ tvaduktyādya kuto me na kṛtārthatā
śṛṇvatra tvādṛśaṃ vṛttaṃ prājñaṃ manyasya kasyacit ॥ 79॥

caturvedavide deyamiti śṛṇvannavocata
vedāścatvāra ityevaṃ vedmi me dīyatāṃ dhanam ॥ 80॥

sāṅkhyamevaiṣa jānāti na tu vedānaśeṣataḥ
yadi tarhi tamapyevaṃ nāśeṣaṃ brahma vetsi hi ॥ 81॥

akhaṇḍaikarasānande māyātatkāryavarjite
aśeṣatvasaśeṣatvavārtāvasara eva kaḥ ॥ 82॥

śabdāneva paṭhasyāho teṣāmarthaṃ ca paśyasi
śabdapāṭhe'rthabodhaste sampādyatvena śiṣyate ॥ 83॥

arthe vyākaraṇādbuddhe sākṣātkāro'vaśiṣyate
syātkṛtārthatvadhīryāvattāvadgurumupāsva bhoḥ ॥ 84॥

āstāmetadyatra yatra sukhaṃ syādviṣayairvinā
tatra sarvatra viddhyetāṃ brahmānandasya vāsanām ॥ 85॥

viṣayeṣvapi labdheṣu tadicchoparame sati
antarmukhamanovṛttāvānandaḥ pratibimbati ॥ 86॥

brahmānando vāsanā ca pratibimba iti trayam
antareṇa jagatyasminnānando nāsti kaścana ॥ 87॥

tathā ca viṣayānando vāsanānanda ityamū
ānandau janayannāste brahmānandaḥ svayaṃprabhaḥ ॥ 88॥

śrutiyuktyanubhūtibhyaḥ svaprakāśacidātmake
brahmānande suptikāle siddhe satyanyadā śṛṇu ॥ 89॥

ya ānandamayaḥ suptau sa vijñānamayātmatām
gatvā svapnaṃ prabodhaṃ vā prāpnoti sthānabhedataḥ ॥ 90॥

netre jāgaraṇaṃ kaṇṭhe svapnaḥ suptirhṛdambuje
āpādamastakaṃ dehaṃ vyāpya jāgarti cetanaḥ ॥ 91॥

dehatādātmyamāpannastaptāyaḥ piṇḍavattataḥ
ahaṃ manuṣya ityevaṃ niścityaivāvatiṣṭhate ॥ 92॥

udāsīnaḥ sukhī duḥkhītyavasthātrayametyasau
sukhaduḥkhe karmakārye tvaudāsīnyaṃ svabhāvataḥ ॥ 93॥

bāhyabhogānmanorājyātsukhaduḥkhe dvidhā mate
sukhaduḥkhāntarāleṣu bhavettūṣṇīmavasthitiḥ ॥ 94॥

na kāpi cintā me'styadya sukhamāsa iti bruvan
audāsīnye nijānandabhānaṃ vaktyakhilaḥ janaḥ ॥ 95॥

ahamasmītyahaṅkārasāmānyenāvṛtatvataḥ
nijānando na mukhyo'yaṃ kintvasau tasya vāsanā ॥ 96॥

nīrapūritabhāṇḍasya bāhye śaityaṃ na tajjalam
kintu nīraguṇastena nīrasattānumīyate ॥ 97॥

yāvadyāvadahaṅkāro vismṛto'bhyāsayogataḥ
tāvattāvatsūkṣmadṛṣṭernijānando'numīyate ॥ 98॥

sarvātmanā vismṛtaḥ sansūkṣmatāṃ paramāṃ vrajet
alīnatvānna nidraiṣā tato deho'pi no patet ॥ 99॥

na dvaitaṃ bhāsate nāpi nidrā tatrāsti yatsukham
sa brahmānanda ityāha bhagavānarjunaṃ prati ॥ 100॥

śanaiḥ śanairuparamedbuddhyā dhṛtigṛhītayā
ātmasaṃsthaṃ manaḥ kṛtvā na kiṃcidapi cintayet ॥ 101॥

yato yato niścarati manaścañcalamasthiram
tatastato niyamyaitadātmanyeva vaśaṃ nayet ॥ 102॥

praśāntamanasaṃ hyenaṃ yoginaṃ sukhamuttamam
upaiti śāntarajasaṃ brahmabhūtamakalmaṣam ॥ 103॥

yatroparamate cittaṃ niruddhaṃ yogasevayā
yatra caivātmanātmānaṃ paśyannātmani tuṣyati ॥ 104॥

sukhamātyantikaṃ yattadbuddhigrāhyamatīndriyam
vetti yatra na caivāyaṃ sthitaścalati tattvataḥ ॥ 105॥

yaṃ labdhvā cāparaṃ lābhaṃ manyate nādhikaṃ tataḥ
yasmin sthito na duḥkhena guruṇāpi vicālyate ॥ 106॥

taṃ vidyādduḥkhasaṃyogaviyogaṃ yogasaṃjñitam
sa niścayena yoktavyo yogo'nirviṇṇacetasā ॥ 107॥

yuñjannevaṃ sadātmānaṃ yogi vigatakalmaṣaḥ
sukhena brahmasaṃsparśamatyantaṃ sukhamaśnute ॥ 108॥

utseka udadheryadvatkuśāgreṇaikabindunā
manaso nigrahastadvadbhavedaparikhedataḥ ॥ 109॥

bṛhadrathasya rājarṣeḥ śākāyanyo muniḥ sukham
prāha maitrākhyaśākhāyāṃ samādhyuktipuraḥsaram ॥ 110॥

yathā nirindhano vahniḥ svayonāvupaśāmyati
tathā vṛttikṣayāccittaṃ svayonāvupaśāmyati ॥ 111॥

svayonāvupaśāntasya manasaḥ satyakāminaḥ
indriyārthavimūḍhasyānṛtāḥ karmavaśānugāḥ ॥ 112॥

cittameva hi saṃsārastatprayatnena śodhayet
yaccittastanmayo martyo guhyametatsanātanam ॥ 113॥

cittasya hi prasādena hanti karma śubhāśubham
prasannātmātmani sthitvā sukhamakṣayamaśnute ॥ 114॥

samāsaktaṃ yathā cittaṃ jantorviṣayagocare
yadyevaṃ brahmaṇi syāttatko na mucyeta bandhanāt ॥ 115॥

mano hi dvividhaṃ proktaṃ śuddhaṃ cāśuddhameva ca
aśuddhaṃ kāmasamparkācchuddhaṃ kāmavivarjitam ॥ 116॥

mana eva manuṣyāṇāṃ kāraṇaṃ bandhamokṣayoḥ
bandhāya viṣayāsaktaṃ muktyai nirviṣayaṃ smṛtam ॥ 117॥

samādhinirdhūtamalasya cetaso niveśitasyātmani yatsukhaṃ bhavet
na śakyate varṇayituṃ girā tadā svayaṃ tadantaḥkaraṇena gṛhyate ॥ 118॥

yadyapyasau ciraṃ kālaṃ samādhirdurlabho nṛṇām
tathāpi kṣaṇiko brahmānandaṃ niścāyayatyasau ॥ 119॥

śraddhālurvyasanī yo'tra niścinotyeva sarvathā
niścite tu sakṛttasminviśvasityanyadāpyayam ॥ 120॥

tādṛkpumānudāsīnakāle'pyānandavāsanām
upekṣya mukhyamānandaṃ bhāvayatyeva tatparaḥ ॥ 121॥

paravyasaninī nārī vyagrāpi gṛhakarmaṇi
tadevāsvādayatyantaḥ parasaṅgarasāyanam ॥ 122॥

evaṃ tattve pare śuddhe dhīro viśrāntimāgataḥ
tadevāsvādayatyantarbahirvyavahārannapi ॥ 123॥

dhīratvamakṣaprābalye'pyānandāsvādavāñchayā
tiraskṛtyākhilākṣāṇi taccintāyāṃ pravartanam ॥ 124॥

bhāravāhī śirobhāraṃ muktvāste viśramaṃ gataḥ
saṃsāravyāpṛtityāge tādṛgbuddhistu viśramaḥ ॥ 125॥

viśrāntimṃ paramāṃ prāptastvaudāsīnye yathā tathā
sukhaduḥkhadaśāyāṃ ca tadānandaikatatparaḥ ॥ 126॥

agnipraveśahetau dhīḥ śṛṅgāre yādṛśī tathā
dhīrasyodeti viṣaye'nusandhānavirodhinī ॥ 127॥

avirodhisukhe buddhiḥ svānande ca gamāgamau
kurvantyāste kramādeṣā kākākṣivaditastataḥ ॥ 128॥

ekaiva dṛṣṭiḥ kākasya vāmadakṣiṇanetrayoḥ
yātyāyātyevamānandadvaye tattvavido matiḥ ॥ 129॥

bhuñjāno viṣayānandaṃ brahmānandaṃ ca tattvavit
dvibhāṣābhijñavadvidyādubhau laukikavaidikau ॥ 130॥

duḥkhaprāptau na codvego yathā pūrvaṃ yato dvidṛk
gaṅgāmagnārdhakāyasya puṃsaḥ śītoṣṇadhīryathā ॥ 131॥

itthaṃ jāgaraṇe tattvavido brahmasukhaṃ sadā
bhāti tadvāsanājanye svapne tadbhāsate tathā ॥ 132॥

avidyāvāsanāpyastītyatastadvāsanotthite
svapne pūrvavadevaiṣa sukhaṃ duḥkhaṃ ca vīkṣate ॥ 133॥

brahmānandābhidhe granthe brahmānandaprakāśakam
yogipratyakṣamadhyāye prathame'sminnudīritam ॥ 134॥

iti brahmānande yogānandaḥ samāptaḥ ॥ 11॥

Kapitel 12 Brahmānanda-ātmānanda-prakaraṇa – Brahman-Glückseligkeit & Selbst-Freude

nanvevaṃ vāsanānandādbrahmānandādapītaram
vettu yogī nijānandaṃ mūḍhasyātrāsti kā gatiḥ ॥ 1॥

dharmādharmavaśādeṣa jāyatāṃ mriyatāmapi
punaḥ punardehalakṣaiḥ kiṃ no dākṣiṇyato vada ॥ 2॥

asti vo'nujighṛkṣuvāddākṣiṇyena prayojanam
tarhi brūhi sa mūḍhaḥ kiṃ jijñāsurvā parāṅmukhaḥ ॥ 3॥

upāstiṃ karma vā brūyādvimukhāya yathocitam
mandaprajñaṃ tu jijñāsumātmānandena bodhayet ॥ 4॥

bodhayāmāsa maitreyīṃ yājñavalkyo nijapriyām
na vā are patyurarthe patiḥ priya itīrayan ॥ 5॥

patirjāyā putravitte paśubrāhmaṇabāhujāḥ
lokā devā vedabhūte sarvaṃ cātmārthataḥ priyam ॥ 6॥

patyāvicchā yadā patnyāstadā prītiṃ karoti sā
kṣudanuṣṭhānarogādyaistadā necchati tatpatiḥ ॥ 7॥

na patyurarthe sā prītiḥ svārtha eva karoti tām
patiścātmana evārthe na jāyārthe kadācana
anyo'nyapreraṇe'pyevaṃ svecchayaiva pravartanam ॥ 8॥

śmaśrukaṇṭakavedhena bālo rudati tatpitā
cumbatyeva na sā prītirbālārthe svārtha eva sā ॥ 9॥

niricchamapi ratnādi vittaṃ yatnena pālayan
prītiṃ karoti sā svārthe vittārthatvaṃ na śaṅkitam ॥ 10॥

anicchati balīvarde vivāhayiṣate balāt
prītiḥ sā vaṇigarthaiva balīvardārthatā kutaḥ ॥ 11॥

brāhmaṇyaṃ me'sti pūjyo'hamiti tuṣyati pūjayā
acetanāyā jāterno santuṣṭiḥ puṃsa eva sā ॥ 12॥

kṣatriyo'haṃ tena rājyaṃ karomītyatra rājatā
na jātervaiśyajātyādau yojanāyedamīritam ॥ 13॥

svargalokabrahmalokau stāṃ mametyabhivāñchanam
lokayornopakārāya svabhogāyaiva kevalam ॥ 14॥

īśaviṣṇvādayo devāḥ pūjyante pāpanaṣṭaye
na tanniṣpāpadevārthaṃ svārthaṃ tattūpayujyate ॥ 15॥

ṛgādayo hyadhīyante durbrāhmaṇyānavāptaye
na tat prasaktaṃ vedeṣu manuṣyeṣu prasajyate ॥ 16॥

bhūmyādipañcabhūtāni sthānatṛṭpākaśoṣaṇaiḥ
hetubhiścāvakāśena vāñchantyeṣāṃ na hetave ॥ 17॥

svāmibhṛtyādikaṃ sarvaṃ svopakārāyā vāñchati
tattatkṛtopakārastu tasya tasya na vidyate ॥ 18॥

sarvavyavahṛtiṣvevamanusandhātumīdṛśam
udāharaṇabāhulyaṃ tena svāṃ vāsayenmatim ॥ 19॥

atha keyaṃ bhavetprītiḥ śrūyate yā nijātmani
rāgo vadhvādi viṣaye śraddhā yāgādi karmaṇi
bhaktiḥ syādgurudevādāvicchā tvaprāptavastuni ॥ 20॥

tarhyastu sātvikī vṛttiḥ sukhamātrānuvartinī
prāpte naṣṭe'pi sadbhāvādicchato vyatiricyate ॥ 21॥

sukhasādhanatopādherannapānādayaḥ priyāḥ
ātmānukulyādannādisamaścedamunātra kaḥ
anukulayitavyaḥ syānnaikasminkarmakartṛtā ॥ 22॥

sukhe vaiṣayike prītimātramātmā tvatipriyaḥ
sukhe vyabhicaratyeṣā nātmani vyabhicāriṇī ॥ 23॥

ekaṃ tyaktvānyadādatte sukhaṃ vaiṣayikaṃ sadā
nātmā tyājyo na cādeyastasminvyabhicaretkatham ॥ 24॥

hānādānavihīno'sminnupekṣā cettṛṇādivat
upekṣituḥ svarūpatvānnopekṣyatvaṃ nijātmanaḥ ॥ 25॥

rogakrodhābhibhūtānāṃ mumūrṣā vīkṣyate kvacit
tato dveṣādbhavettyājya ātmeti yadi tanna hi
tyaktuṃ yogyasya dehasya nātmatā tyaktureva sā
na tyaktaryasti sa dveṣastyājye dveṣe tu kā kṣatiḥ ॥ 26॥

ātmārthatvena sarvasya prīteścātmā hyatipriyaḥ
yathā pituḥ putramitrātputraḥ priyatarastathā ॥ 27॥

mā na bhūvamahaṃ kintu bhūyāsaṃ sarvadetyasau
āśīḥ sarvasya dṛsteti pratyakṣā prītirātmani ॥ 28॥

ityādibhistribhiḥ prītau siddhāyāmevamātmani
putrabhāryādiśeṣatvamātmanaḥ kaiścidirritam ॥ 29॥

etadvivakṣayā putre mukhyātmatvaṃ śrutīritam
ātmā vai putranāmeti taccopaniṣadi sphuṭam ॥ 30॥

so'syāyamātmā puṇyebhyaḥ karmebhyaḥ pratidhīyate
athāsyetara ātmāyaṃ kṛtakṛtyaḥ pramīyate ॥ 31॥

satyapyātmani loko'sti nāputrasyāta eva hi
anuśiṣṭaṃ putrameva lokyamāhurmanīṣiṇaḥ ॥ 32॥

manuṣyaloko jayyaḥ syātputreṇaivetareṇa no
mumūrṣurmantrayetputraṃ tvaṃ brahmetyādimantrakaiḥ ॥ 33॥

ityādiśrutayaḥ prāhuḥ putrabhāryādiśeṣatām
laukikā api putrasya prādhānyamanumanyate ॥ 34॥

svasminmṛte'pi putrādirjīvedvittādinā yathā
tathaiva yatnaṃ kurute mukhyāḥ putrādayastataḥ ॥ 35॥

bādhametāvatā nātmā śeṣo bhavati kasya cit
gauṇamithyāmukhyabhedairātmāyaṃ bhavati tridhā ॥ 36॥

devadattastu siṃho'yamityaikyaṃ gauṇametayoḥ
bhedasya bhāsamānatvātputrāderātmatā tathā ॥ 37॥

bhedo'sti pañcakoṣeṣu sākṣiṇo na tu bhātyasau
mithyātmatātaḥ koṣāṇāṃ sthāṇorcaurātmatā yathā ॥ 38॥

na bhāti bhedo nāpyasti sākṣiṇo'pratiyoginaḥ
sarvāntaratvāt tasyaiva mukhyamātmatvamiṣyate ॥ 39॥

satyevaṃ vyavahāreṣu yeṣu yasyātmatocitā
teṣu tasyaiva śeṣitvaṃ sarvasyānyasya śeṣatā ॥ 40॥

mumūrṣorgṛharakṣādau gauṇātmaivopayujyate
na mukhyātmā na mithyātmā putraḥ śeṣī bhavatyataḥ ॥ 41॥

adhyetā vahnirityatra sannapyagnirna gṛhyate
ayogyatvena yogyatvādbaṭurevātra gṛhyate ॥ 42॥

kṛśo'haṃ puṣṭimāpsyāmītyādau dehātmatocitā
na putraṃ viniyuṅkte'tra puṣṭihetvannabhakṣaṇe ॥ 43॥

tapasā svargameṣyāmītyādau kartrātmatocitā
anapekṣya vapurbhogaṃ caretkṛcchrādikaṃ tataḥ ॥ 44॥

mokṣye'hamityatra yuktaṃ cidātmatvaṃ tadā pumān
tadvetti guruśāstrābhyāṃ na tu kiṃciccikīrṣati ॥ 45॥

viprakṣatrādayo yadvadbṛhaspatisavādiṣu
vyavasthitāstathā gauṇamithyāmukhyā yathocitam ॥ 46॥

tatra tatrocite prītirātmanyevātiśāyinī
anātmani tu taccheṣe prītiranyatra nobhayam ॥ 47॥

upekṣyaṃ dveṣyamityanyat dvedhā mārgatṛṇādikam
upekṣyaṃ vyāghrasarpādi dveṣyamevaṃ caturvidham ॥ 48॥

ātmā śeṣa upekṣyaṃ ca dveṣyaṃ ceti caturṣvapi
na vyaktiniyamaḥ kintu tattatkāryāttathā tathā ॥ 49॥

syādvyāghraḥ saṃmukho dveṣyo hyupekṣyastu parāṅmukhaḥ
lālanādanukūlaścedvinodāyeti śeṣatām ॥ 50॥

vyaktīnāṃ niyamo mā bhūllakṣaṇāttuvyavasthitiḥ
ānukūlyaṃ prātikūlyaṃ dvayābhāvaśca lakṣaṇam ॥ 51॥

ātmā preyānpriyaḥ śeṣo dveṣyopekṣye tadanyayoḥ
iti vyavasthito loko yājñavalkyamataṃ ca tat ॥ 52॥

anyatrāpi śrutiḥ prāha putrādvittāttathānyataḥ
sarvasmādāntaraṃ tattvaṃ tadetatpreya īkṣatām ॥ 53॥

śrautyā vicāradṛṣṭyāyaṃ sākṣyevātmā na cetaraḥ
koṣānpañca vivicyāntarvastudṛṣṭirvicāraṇā ॥ 54॥

jāgarasvapnasuptīnāmāgamāpāyabhāsanam
yato bhavatyasāvātmā svaprakāśacidātmakaḥ ॥ 55॥

śeṣāḥ prāṇādivittāntā āsannāstāratamyataḥ
prītistathā tāratamyātteṣu sarveṣu vīkṣyate ॥ 56॥

vittātputraḥ priyaḥ putrātpiṇḍaḥ piṇḍāttathendriyam
indriyācca priyaḥ prāṇaḥ prāṇādātmā paraḥ priyaḥ ॥ 57॥

evaṃ sthite vivādo'tra pratibuddhavimūḍhayoḥ
śrutyodāhāri tatrātmā preyānityeva nirṇayaḥ ॥ 58॥

sākṣyeva dṛśyādanyasmātpreyānityāha tattvavit
preyānputrādirevemaṃ bhoktuṃ sākṣīti mūḍhadhīḥ ॥ 59॥

ātmano'nyaṃ priyaṃ brūte śiṣyaśca prativādyapi
tasyottaraṃ vāco bodhaśāpau kuryāttayoḥ kramāt ॥ 60॥

priyaṃ tvāṃ rotsyatītyevamuttaraṃ vakti tattvavit
svoktapriyasya duṣṭatvaṃ śiṣyo vetti vivekataḥ ॥ 61॥

alabhyamānastanayaḥ pitarau kleśayecciram
labdho'pi garbhapātena prasavena ca bādhate ॥ 62॥

jātasya graharogādi kumārasya ca mūkatā
upanīte'pyavidyatvamanudvāhaśca paṇḍite ॥ 63॥

punaśca paradārādi dāridryaṃ ca kuṭumbinaḥ
pitroḥ duḥkhasya na astyanato dhanī cenmriyate tadā ॥ 64॥

evaṃ vivicya putrādau prītiṃ tyaktvā nijātmani
niścitya paramāṃ prītiṃ vīkṣate tamaharniśam ॥ 65॥

āgrahādbrahmaviddveṣādapi pakṣamamuñcataḥ
vādino narakaḥ prokto doṣaśca bahuyoniṣu ॥ 66॥

brahmavidbrahmarūpatvādīśvarastena varṇitam
yadyattattattathaiva syāttacchiṣyaprativādinoḥ ॥ 67॥

yastu sākṣiṇamātmānaṃ sevate priyamuttamam
tasya preyānasāvātmā na naśyati kadācana ॥ 68॥

parapremāspadatvena paramānandarūpatā
sukhavṛddhiḥ prītivṛddhau sārvabhaumādiṣu śrutā ॥ 69॥

caitanyavatsukhaṃ cāsya svabhāvaśceccidātmanaḥ
dhīvṛttiṣvanuvarteta sarvāsvapi citiryathā ॥ 70॥

maivamuṣṇaprakāśātmā dīpastasya prabhā gṛhe
vyāpnoti noṣṇatā tadvacciterevānuvartanam ॥ 71॥

gandharūparasasparśeṣvapi satsu yathā pṛthak
ekākṣeṇaika evārtho gṛhyate netarastathā ॥ 72॥

cidānandau naiva bhinnau gandhādyāstu vilakṣaṇāḥ
iti cet tadabhedo'pi sākṣiṇyanyatra vā vada ॥ 73॥

ādye gandhādayo'pyevamabhinnāḥ puṣpavartinaḥ
akṣabhedena tadbhede vṛttibhedāttayorbhidā ॥ 74॥

satvavṛttau citsukhaikyaṃ tadvṛtternirmalatvataḥ
rajovṛttestu mālinyātsukhāṃśo'tra tiraskṛtaḥ ॥ 75॥

tintiṇīphalamatyamlaṃ lavaṇena yutaṃ yadā
tadāmlasya tiraskārādīṣadagnaṃ yathā tathā ॥ 76॥

nanu priyatamatvena paramānandatātmani
vivektuṃ śakyatāmevaṃ vinā yogena kiṃ bhavet ॥ 77॥

yadyogena tadevaiti vadāmo jñānasiddhaye
yogaḥ prokto vivekena jñānaṃ kiṃ nopajāyate ॥ 78॥

yat sāṅkhyaiḥ prāpyate sthānaṃ tadyogairapi gamyate
iti smṛtaṃ phalaikatvaṃ yogināṃ ca vivekinām ॥ 79॥

asādhyaḥ kasyacidyogaḥ kasyacijjñānaniścayaḥ
itthaṃ vicāryamārgau dvau jagāda parameśvaraḥ ॥ 80॥

yoge ko'tiśayaste'tra jñānamuktaṃ samaṃ dvayoḥ
rāgadveṣādyabhāvaśca tulyo yogivivekinoḥ ॥ 81॥

na prītirviṣayeṣvasti preyānātmeti jānataḥ
kuto rāgaḥ kuto dveṣaḥ prātikūlyamapaśyataḥ ॥ 82॥

dehādeḥ pratikūleṣu dveṣastulyodvayorapi
dveṣaṃ kurvanna yogī cedavivekyapi tādṛśaḥ ॥ 83॥

dvaitasya pratibhānaṃ tu vyavahāre dvayoḥ samam
samādhau neti cettadvannādvaitatvavivekinaḥ ॥ 84॥

vivakṣyate tadasmābhiradvaitānandanāmake
adhyāye hi tṛtīye tatsarvamapyatimaṅgalam ॥ 85॥

sadā paśyannijānandamapaśyannakhilaṃ jagat
arthādyogīti cettarhi santuṣṭo vardhatāṃ bhavān ॥ 86॥

brahmānandabhidhe granthe mandānugrahasiddhaye
dvitīye'dhyāya etasminnātmānando vivecitaḥ ॥ 87॥

iti brahmānande ātmānandaḥ samāptaḥ ॥ 12॥

Brahmānanda-advaitānanda-prakaraṇa – Brahman-Glückseligkeit & Nicht-Dualitäts-Freude

yogānandaḥ purokto yaḥ sa ātmānanda iṣyatām
kathaṃ brahmatvametasya sadvayasyeti cecchṛṇu ॥ 1॥

ākāśādi svadehāntaṃ taittirīyaśrutīritam
jagannāstyanyadānandātdadvaitabrahmatā tataḥ ॥ 2॥

ānandāddhyeva tajjātaṃ tiṣṭhatyānanda eva tat
ānanda eva līnaṃ cetyuktānandātkathaṃ pṛthak ॥ 3॥

kulālādghaṭa utpanno bhinnaśceti na śaṅkyatām
mṛdvadeṣaḥ upādānaṃ na nimittaṃ kulālavat ॥ 4॥

sthitirlayaśca kumbhasya kulāle sto na hi kvacit
dṛṣṭau tau mṛdi tadvatsyādupādānaṃ tayoḥ śruteḥ ॥ 5॥

upādānaṃ tridhā bhinnaṃ vivarti pariṇāmi ca
ārambhakaṃ ca tatrāntyau na niraṃśe'vakāśinau ॥ 6॥

ārambhavādino'nyasmādanyasyotpattimūcire
tantoḥ paṭasya niṣpatterbhinnau tantupaṭau khalu ॥ 7॥

avasthāntaratāpattirekasya pariṇāmitā
syāt kṣīraṃ dadhi mṛtkumbhaḥ suvarṇaṃ kuṇḍalaṃ yathā ॥ 8॥

avasthāntarabhānaṃ tu vivarto rajjusarpavat
niraṃśe'pyastyasau vyomni talamālinyakalpanāt ॥ 9॥

tato niraṃśa ānande vivarto jagadiṣyatām
māyāśaktiḥ kalpikā syādaindra jālikaśaktivat ॥ 10॥

śaktiḥ śaktātpṛthaṅnāsti tadvaddṛṣṭerna cābhidā
pratibandhasya dṛṣṭatvācchaktyabhāve tu kasya saḥ ॥ 11॥

śakteḥ kāryānumeyatvādakārye pratibandhanam
jvalato'gneradāhe syānmantrādi pratibandhatā ॥ 12॥

devātmaśaktiṃ svaguṇairnigūḍhāṃ munayo'vidan
parāsya śaktirvividhā kriyājñānabalātmikā ॥ 13॥

iti vedavacaḥ prāha vasiṣṭhaśca tathābravīt
sarvaśaktiparaṃ brahma nityamāpūrṇamadvayam ॥ 14॥

yathollasati śaktyāsau prakāśamadhigacchati
cicchaktirbrahmaṇo rāma! śarīreṣūpalabhyate ॥ 15॥

spandaśaktiśca vāteṣu dārḍhyaśaktistathopale
dravaśaktistathāmbhaḥsu dāhaśaktistathānale
śūnyaśaktistathākāśe nāśaśaktirvināśini ॥ 16॥

yathāṇḍāntarmahāsarpo jagadasti tathātmani
phalapatralatāpuṣpaśākhāviṭapamūlavān
vṛkṣabīje yathā vṛkṣastathedaṃ brahmaṇi sthitam ॥ 17॥

kvacitkaścitkadācicca tasmādudyanti śaktayaḥ
deśakālavicitratvātkṣmātalādiva śālayaḥ ॥ 18॥

sa ātmā sarvago rāma! nityoditamahāvapuḥ
yanmanāṅmananīṃ śaktiṃ dhatte tanmana ucyate ॥ 19॥

ādau manastadanubandhavimokṣadṛṣṭī paścātprapañcaracanā bhuvanābhidhānā
ityādikā sthitiriyaṃ hi gatā pratiṣṭhā̱- mākhyāyikā subhagabālajanoditeva ॥ 20॥

bālasya hi vinodāya dhātrī śakti śubhāṃ kathām
kvacitsanti mahābāho! rājaputrāstrayaḥ śubhāḥ ॥ 21॥

dvau na jātau tathaikastu garbha eva hi na sthitaḥ
vasanti te dharmayutā atyantāsati pattane ॥ 22॥

svakīyācchūnyanagarānnirgatya vimalāśayāḥ
gacchanto gagane vṛkṣāndadṛśuḥ phalaśālinaḥ ॥ 23॥

bhaviṣyannagare tatra rājaputrāstrayo'pi te
sukhamadya sthitā putra! mṛgayāvyavahāriṇaḥ ॥ 24॥

dhātryaivaṃ kathitā rāma! bālakākhyāyikā śubhā
niścayaṃ sa yayau bālo nirvicāraṇayā dhiyā ॥ 25॥

iyaṃ saṃsāra racanā vicārojjhitacetasām
bālakākhyāyikevetthamavasthitimupāgatā ॥ 26॥

ityādibhirupākhyānairmāyāśaktestu vistaram
vasiṣṭhaḥ kathayāmāsa saiva śaktirnirūpyate ॥ 27॥

kāryādāśrayataḥ saiṣā bhavecchaktirvilakṣaṇā
sphoṭāṅgārau dṛśyamānau śaktistatrānumīyate ॥ 28॥

pṛthubudhnodarākāro ghaṭaḥ kāryo'tra mṛttikā
śabdādibhiḥ pañcaguṇairyuktā śaktistvatadvidhā ॥ 29॥

na pṛthvādirna śabdādiḥ śaktāvastu yathā tathā
ata eva hyacintyaiṣā na nirvacanamarhati ॥ 30॥

kāryotpatteḥ purā śaktirnigūḍhā mṛdyavasthitā
kulālādisahāyena vikārākāratāṃ vrajet ॥ 31॥

pṛthvyādi vikārāntaṃ sparśādiguṇamṛttikām
ekīkṛtya ghaṭaṃ prāhurvicāravikalā janāḥ ॥ 32॥

kulālavyāpṛteḥ pūrvo yāvānaṃśa sa no ghaṭaḥ
paścāttu pṛthubudhnādimattve yuktā hi kumbhatā ॥ 33॥

sa ghaṭo na mṛdo bhinno viyoge satyanīkṣaṇāt
nāpyabhinnaḥ purā piṇḍadaśāyāmanavekṣaṇāt ॥ 34॥

ato'nirvacanīyo'yaṃ śaktivattena śaktijaḥ
avyaktavye śaktiruktā vyaktatye ghaṭanāmabhṛt ॥ 35॥

aindrajālikaniṣṭhāpi māyā na vyajyate purā
paścādgandharvasenādirūpeṇa vyaktimāpnuyāt ॥ 36॥

evaṃ māyāmayatvena vikārasyānṛtātmatām
vikārādhāramṛdvastusatyatvaṃ cābravīcchrutiḥ ॥ 37॥

vāṅniṣpādyaṃ nāmamātraṃ vikāro nāsya satyatā
sparśādi guṇayuktā tu satyā kevalamṛttikā ॥ 38॥

vyaktāvyakte tadādhāra iti triṣvādyayordvayoḥ
paryāyaḥ kālabhedena tṛtīyastvanugacchati ॥ 39॥

nistattvaṃ bhāsamānaṃ ca vyaktamutpattināśabhāk
tadutpattau tasya nāma vācā niṣpādyate nṛbhiḥ ॥ 40॥

vyakte naṣṭe'pi nāmaitannṛvaktreṣvanuvartate
tena nāmnā nirūpyatvādvyaktaṃ tadrūpamucyate ॥ 41॥

nistattvatvādvināśitvādvācārambhaṇanāmataḥ
vyaktasya na tu tadrūpaṃ satyaṃ kiñcinmṛdādivat ॥ 42॥

vyaktakāle tataḥ pūrvamūrdhvamapyekarūpabhāk
satattvamavināśaṃ ca satyaṃ mṛdvastu kathyate ॥ 43॥

vyaktaṃ ghaṭo vikāraścetyetairnāmabhirīritaḥ
arthaścedanṛtaḥ kasmānna mṛdbodhe nivartate ॥ 44॥

nivṛtta eva yasmātte tatsatyatvamatirgatā
īdṛṅnivṛttirevātra bodhajā na tvabhāsanam ॥ 45॥

pumānadhomukhaḥ nīre bhāto'pyasti na vastutaḥ
taṭasthamartyavattasminnaivāsthā kasyacitkvacit
īdṛgbodhe pumarthatvaṃ matamadvaitavādinām ॥ 46 mṛdrūpasyāparityāgādvivartatvaṃ ghaṭe sthitam
pariṇāme pūrvarūpaṃ tyajettatkṣīrarūpavat
mṛtsuvarṇe nivartete ghaṭakuṇḍalayorna hi ॥ 47॥

ghaṭe naṣṭe na mṛdbhāvaḥ kapālānāmavekṣaṇāt
maivaṃ cūrṇe'sti mṛdrūpaṃ svarṇarūpaṃ tvatisphuṭam ॥ 48॥

kṣīrādau pariṇāmo'stu punastadbhāvavarjanāt
etāvatā mṛdādīnāṃ dṛṣṭāntatvaṃ na hīyate ॥ 49॥

ārambhavādinaḥ kārye mṛdo dvaiguṇyamāpatet
rūpasparśādayaḥ proktāḥ kārya kāraṇayoḥ pṛthak ॥ 50॥

mṛtsuvarṇamayaśceti dṛṣṭāntatrayamārūṇiḥ
prāhāto vāsayetkāryānṛtatvaṃ sarvavastuṣu ॥ 51॥

kāraṇajñānataḥ kāryavijñānaṃ cāpi so'vadat
satyajñāne'nṛtajñāṃ kathamatropapadyate ॥ 52॥

samṛtkasya vikārasya kāryatā lokadṛṣṭitaḥ
vāstavo'tra mṛdaṃśo'sya bodhaḥ kāraṇabodhataḥ ॥ 53॥

anṛtāṃśo na boddhavyastadbodhānupayogataḥ
tattvajñānaṃ pumarthaṃ syānnānṛta aṃśāvabodhanam ॥ 54॥

tarhi kāraṇavijñānātkaryajñāmitīrite
mṛdbodhānmṛttikā buddhetyuktaṃ syātko'tra vismayaḥ ॥ 55॥

satyaṃ kāryeṣu vastvaṃśaḥ kāraṇātmeti jānataḥ
vismayo māstvihājñasya vismayaḥ kena vāryate ॥ 56॥

ārambhī pariṇāmī ca laukikaścaikakāraṇe
jñāte sarvamataṃ śrutvā prāpnuvantyeva vismayam ॥ 57॥

advaite'bhimukhīkartumevātraikasya bodhataḥ
sarvabodhaḥ śrutau naiva nānātvasya vivakṣayā ॥ 58॥

ekamṛtpiṇḍavijñānātsarvamṛṇmayadhīryathā
tathaikabrahmabodhena jagadbuddhirvibhāvyatām ॥ 59॥

saccitsukhātmakaṃ brahma nāmarūpātmakaṃ jagat
tāpanīye śrutaṃ brahma saccidānandalakṣaṇam ॥ 60॥

sadrūpamāruṇiḥ prāha prajñānaṃ brahma bahvṛcāḥ
sanatkumāra ānandamevamanyatra gamyatām ॥ 61॥

vicintya sarvarūpāṇi kṛtvā nāmāni tiṣṭhati
ahaṃ vyākaravāṇīme nāmarūpe iti śrutiḥ ॥ 62॥

avyākṛtaṃ purā sṛṣṭerūrdhvaṃ vyākrīyate dvidhā
acintyaśaktirmāyaiṣā brahmaṇyavyākṛtābhidhā ॥ 63॥

avikriyabrahmaniṣṭhā vikāraṃ yātyanekadhā
māyāṃ tu prakṛtiṃ vidyānmāyinaṃ tu maheśvaram ॥ 64॥

ādyo vikāra ākāśaḥ so'sti bhātyapi ca priyaḥ
avakāśastasya rūpaṃ tanmithyā na tu tattrayam ॥ 65॥

na vyakteḥ pūrvamastyeva na paścācca vināśataḥ
ādāvante ca yannāsti vartamāne'pi tattathā ॥ 66॥

avyaktādīni bhūtāni vyaktamadhyāni bhārata
avyaktanidhanānīvetyāha kṛṣṇo'rjunaṃ prati ॥ 67॥

mṛdvatte saccidānandā anugacchanti sarvada
nirākāśe sadādīnāmanubhūtirnijātmani ॥ 68॥

avakāśe vismṛte'tha tatra kiṃ bhāti te vada
śūnyameveti cedastu nāma tādṛgvibhāti hi ॥ 69॥

tādṛktvādeva tatsattvamaudāsīnyena tatsukham
ānukūlyaprātikūlyahīnaṃ yattannijaṃ sukham ॥ 70॥

ānukūlye harṣadhīḥ syātprātikūlye tu duḥkhadhīḥ
dvayābhāve nijānando nijaṃ duḥkhaṃ tu na kvacit ॥ 71॥

nijānande sthite harṣaśokayorvyatyayaḥ kṣaṇāt
manasaḥ kṣaṇikatvena tayormānasateṣyatām ॥ 72॥

ākāśe'pyevamānandaḥ sattābhāne tu saṃmate
vāyvādidehaparyantavastuṣvevaṃ vibhāvyatām ॥ 73॥

gatisparśau vāyurūpaṃ vahnerdāhaprakāśane
jalasya dravatā bhūmeḥ kāṭhinyaṃ ceti nirṇayaḥ ॥ 74॥

asādhāraṇa ākāśe oṣadhyannavapuḥṣvapi
evaṃ vibhāvya manasā tattadrūpaṃ yathocitam ॥ 75॥

anekadhā vibhinneṣu nāmarūpeṣu caikadhā
tiṣṭhanti saccidānandāvisaṃvādaḥ na kasyacit ॥ 76॥

nistattve nāmarūpe dve janmanāśayute ca te
buddhyā brahmaṇi vīkṣasva samudre budbudādivat ॥ 77॥

saccidānandarūpe'smin pūrṇe brahmaṇi vīkṣite
svayamevāvajānāti nāmarūpe śanaiḥ śanaiḥ ॥ 78॥

yāvadyāvadavajñā syāttāvattāvattadīkṣaṇam
yāvadyāvadvīkṣyate tattāvattāvadubhe tyajet ॥ 79॥

tadabhyāsena vidyāyāṃ susthitāyāmayaṃ pumān
jīvanneva bhavenmukto vapurastu yathā tathā ॥ 80॥

taccintanaṃ tatkathanamanyonyaṃ tatprabodhanam
etadekaparatvaṃ ca tadabhyāsaṃ vidurbudhāḥ ॥ 81॥

vāsanānekakālinā dīrghakālaṃ nirantaram
sādaraṃ cābhyasyamāne sarvathaiva nivartate ॥ 82॥

mṛcchaktivadbrahmaśaktiranekānanṛtānsṛjet
yadvā jīvagatā nidrā svapnaścātra nidarśanam ॥ 83॥

nidrāśaktiryathā jīve durghaṭasvapnakāriṇī
brahmaṇyeṣā tathā māyā sṛṣṭisthityantakāriṇī ॥ 84॥

svapne viyadgatiṃ paśyetsvamūrdhacchedanaṃ yathā
muhūrte vatsaraughaṃ ca mṛtaṃ putrādikaṃ punaḥ ॥ 85॥

idaṃ yuktamidaṃ neti vyavasthā tatra durlabhā
yathā yathekṣyate yadyattattadyuktaṃ tathā tathā ॥ 86॥

īdṛśo mahimā dṛṣṭo nidrāśakteryadā tadā
māyāśakteracintyo'yaṃ mahimeti kimadbhutam ॥ 87॥

śayāne puruṣe nidrā svapnaṃ bahuvidhaṃ sṛjet
brahmaṇyevaṃ nirvikāre vikārānkalpayatyasau ॥ 88॥

khānilāgnijalorvyaṇḍalokaprāṇiśilādikāḥ
vikārāḥ prāṇidhīṣvantaścicchāyā pratibimbati ॥ 89॥

cetanācetaneṣveṣu saccidānandalakṣaṇam
samānaṃ brahma bhidyete nāmarūpe pṛthakpṛthak ॥ 90॥

brahmaṇyete nāmarūpe paṭe citramiva sthite
upekṣya nāmarūpe dve saccidānandadhīrbhavet ॥ 91॥

jalasthe'dhomukhe svasya dehe dṛṣṭe'pyupekṣya tam
tīrastha eva dehe sve tātparyaṃ syādyathā tathā ॥ 92॥

sahasraśo manorājye vartamāne sadaiva tat
sarvairūpekṣyate tadvadupekṣā nāmarūpayoḥ ॥ 93॥

kṣaṇe kṣaṇe manorājyaṃ bhavatyevānyathānyathā
gataṃ gataṃ punarnāsti vyavahāro bahistathā ॥ 94॥

na bālyaṃ yauvane labhyaṃ yauvanaṃ sthavire tathā
mṛtaḥ pitā punarnāsti nāyātyeva gataṃ dinam ॥ 95॥

manorājyādviśeṣaḥ kaḥ kṣaṇadhvaṃsini laukike
ato'sminbhāsamāne'pi tatsatyatvadhiyaṃ tyajet ॥ 96॥

upekṣite laukike dhīrnirvighnā brahmacintane
naṭavatkṛtrimāsthāyāṃ nirvahatyeva laukikam ॥ 97॥

pravahatyapi nīre'dhaḥ sthirā prauḍha śilā yathā
nāmarūpānyathātve'pi kūṭasthaṃ brahma nānyathā ॥ 98॥

niṣchidre darpaṇe bhāti vastugarbhaṃ bṛhadviyat
saccitghane tathā nānājagadgarbhamidaṃ viyat ॥ 99॥

adṛṣṭvā darpaṇaṃ naiva tadantasthe kṣaṇaṃ yathā
amatvā saccidānandaṃ nāmarūpamatiḥ kutaḥ ॥ 100॥

prathamaṃ saccidānande bhāsamāne'tha tāvatā
buddhiṃ niyamya naivordhvaṃ dhārayennāmarūpayoḥ ॥ 101॥

evaṃ ca nirjagadbrahma saccidānandalakṣaṇam
advaitānanda etasminviśrāmyantu janāściram ॥ 102॥

brahmānandābhidhe granthe tṛtīye'dhyāya īritaḥ
advaitānanda eva syājjaganmithyātvacintayā ॥ 103॥

iti brahmānande'dvaitānandaḥ samāptaḥ ॥ 13॥

Kapitel 14 Brahmānanda-vidyānanda-prakaraṇa – Brahman-Glückseligkeit & Erkenntnis-Freude

yogenātmavivekena dvaitamithyātvacintayā
brahmānandaṃ paśyato'tha vidyānando nirūpyate ॥ 1॥

viṣayānandavadvidyānandodhīvṛttirūpkaḥ
duḥkhābhāvādirūpeṇa prokta eṣa caturvidhaḥ ॥ 2॥

duḥkhābhāvaśca kāmāptiḥ kṛtakṛtyo'hamityasau
prāptaprāpyo'hamityevaṃ cāturvidhyamudāhṛtam ॥ 3॥

aihikaṃ ca āmuṣmikaṃ cetyevaṃ duḥkhaṃ dvidheritam
nivṛttimaihikasyāha bṛhadāraṇyakaṃ vacaḥ ॥ 4॥

ātmānaṃ cedvijānīyādayamasmīti pūruṣaḥ
kimicchankasya kāmāya śarīramanusaṃjvaret ॥ 5॥

jīvātmā paramātmā cetyātmā dvividha īritaḥ
cittādātmyāttribhirdehairjīvaḥ sanbhoktṛtāṃ vrajet ॥ 6॥

paramātmā saccidānandastādātmyaṃ nāmarūpayoḥ
gatvā bhogyatvamāpannastadviveke tu nobhayam ॥ 7॥

bhogyamicchanbhokturarthe śarīramanusaṃjvaret
jvarāstriṣu śarīreṣu sthitā na tvātmano jvarāḥ ॥ 8॥

vyādhayo dhātuvaiṣamye sthūladehe sthitā jvarāḥ
kāmakrodhādayaḥ sūkṣme dvayorbījaṃ tu kāraṇe ॥ 9॥

advaitānandamārgeṇa parātmani vivecite
apaśyanvāstavaṃ bhogyaṃ kiṃ nāmecchetparātmavit ॥ 10॥

ātmānandoktarītyāsminjīvātmanyavadhārite
bhoktā naivāsti ko'pyatra śarīrānujvaraḥ kutaḥ ॥ 11॥

puṇyapāpadvaye cintā duḥkhamāmuṣmikaṃ bhavet
prathamādhyāya evoktaṃ cintā nainaṃ tapediti ॥ 12॥

yathā puṣkaraparṇe'sminnapāmaśleṣaṇaṃ tathā
vedanādūrdhvamāgāmikarmaṇo'śleṣaṇaṃ budhe ॥ 13॥

iṣīkātṛṇatūlasya vahnidāhaḥ kṣaṇādyathā
tathā sañcitakarmāsya dagdhaṃ bhavati vedanāt ॥ 14॥

yathaidhāṃsi samiddho'gnirbhasmasātkurute'rjuna
jñānāgniḥ sarvakarmāṇi bhasmasātkurute tathā ॥ 15॥

yasya nāhaṃkṛto bhāvo buddhiryasya na lipyate
hatvāpi sa imāṃ lokānna hanti na nibadhyate ॥ 16॥

mātāpitrorvadhaḥ steyaṃ bhrūṇahatyānyadīdṛśam
na muktiṃ nāśayetpāpaṃ mukhakāntirna naśyati ॥ 17॥

duḥkhābhāvavadevāsya sarvakāmāptirīritā
sarvānkāmānasāvāpya hyamṛto bhavadityataḥ ॥ 18॥

jakṣankrīḍanratiṃ prāptaḥ strībhiryānaistathetaraiḥ
śarīraṃ na smaretprāṇaṃ karmaṇā jīvayedamum ॥ 19॥

sarvānkāmānsahāpnoti nānyavajjanmakarmabhiḥ
vartante śrotriye bhogā yugapatkramavarjitāḥ ॥ 20॥

yuvā rūpī ca vidyāvānnīrogo dṛḍhacittavān
sainyopetaḥ sarvapṛthvīṃ vittapūrṇāṃ prapālayan ॥ 21॥

sarvairmānuṣyakairbhogaiḥ sampannastṛptabhūmipaḥ
yamānandamavāpnoti brahmavicca tamaśnute ॥ 22॥

martyebhoge dvayornāsti kāmastṛptirataḥ samā
bhogānniṣkāmataikasya parasyāpi vivekataḥ ॥ 23॥

śrotriyatvādvedaśāstrairbhogyadoṣānavekṣate
rājā bṛhadratho doṣāṃstāngāthābhirudāharat ॥ 24॥

dehadoṣāścittadoṣā bhogyadoṣā anekaśaḥ
śunā vānte pāyase no kāmastadvadvivekinaḥ ॥ 25॥

niṣkāmatve same'pyatra rājñaḥ sādhana sañcaye
duḥkhamāsīdbhāvināśāditibhīranuvartate ॥ 26॥

nobhayaṃ śrotriyasyātastadānando'dhiko'nyataḥ
gandharvānanda āśāsti rājño nāsti vivekinaḥ ॥ 27॥

asminkalpe manuṣyaḥ sanpuṇyapāpaviśeṣataḥ
gandharvatvaṃ samāpanno martyo gandharva ucyate ॥ 28॥

pūrvakalpe kṛtātpuṇyātkalpādāveva cedbhavet
gandharvatvaṃ tādṛṣo'tra devagandharva ucyate ॥ 29॥

agniṣvāttādayo loke pitaraściravāsinaḥ
kalpādāveva devatvaṃ gatā ājānadevatāḥ ॥ 30॥

asminkalpe'śvamedhādi karma kṛtvā mahatpadam
avāpyājānadevairyāḥ pūjyāstāḥ karmadevatāḥ ॥ 31॥

yamāgnimukhyāḥ devāḥ syurjātāvindrabṛhaspatī
prajāpatirvirāṭ prokto brahmā sūtrātmanāmakaḥ ॥ 32॥

sārvabhaumādisūtrāntā uttarottarakāminaḥ
avāṅmanasagamyo'yamātmānandastataḥ paraḥ ॥ 33॥

taiḥstaiḥ kāmyeṣu sarveṣu sukheṣu śrotriyo yataḥ
nispṛhastena sarveṣāmānandāḥ santi tasya te ॥ 34॥

sarvakāmāptireṣoktā yadvā sākṣi cidātmatā
svadehavatsarvadeheṣvapi bhogānavekṣate ॥ 35॥

ajñasyāpyetadastyeva na tu tṛptirabodhataḥ
yo veda so'śnute sarvānkāmānitiyabravīcchrutiḥ ॥ 36॥

yadvā sarvātmatā svasya sāmnā gāyati sarvadā
ahamannaṃ tathānnādaśceti sāmasvadhīyate ॥ 37॥

duḥkhābhāvaśca kāmāptirubhe hyevaṃ nirūpite
kṛtakṛtyatvamanyacca prāptaprāpyatvamīkṣyatām ॥ 38॥

ubhayaṃ tṛptidīpe hi samyagasmābhirīritam
ta evātrānusandheyāḥ ślokā buddhiviśuddhaye ॥ 39॥

aihikāmuṣmikavrātasiddhyai mukteśca siddhaye
bahu kṛtyaṃ purāsyābhūttatsarvamadhunā kṛtam ॥ 40॥

tadetatkṛtakṛtyatvaṃ pratiyogipuraḥsaram
anusandadhadevāyamevaṃ tṛpyati nityaśaḥ ॥ 41॥

duḥkhino'jñāḥ saṃsarantu kāmaṃ putrādyapekṣayā
paramānandapūrṇo'haṃ saṃsarāmi kimicchayā ॥ 42॥

anutiṣṭhantu karmāṇi paralokayiyāsavaḥ
sarvalokātmakaḥ kasmādanutiṣṭhāmi kiṃ katham ॥ 43॥

vyācakṣatāṃ te śāstrāṇi vedānadhyāpayantu vā
ye'trādhikāriṇo me tu nādhikāro'kriyatvataḥ ॥ 44॥

nidrābhikṣe snānaśauce necchāmi na karomi ca
draṣṭāraścetkalpayanti kiṃ me syādanyakalpanāt ॥ 45॥

guñjāpuñjādi dahyeta nānyāropitavahninā
nānyāropitasaṃsāradharmānevamahaṃ bhaje ॥ 46॥

śṛṇvantvajñātatattvāste jānankasmācchṛṇomyaham
manyantāṃ saṃśayāpannā na manye'hamasaṃśayaḥ ॥ 47॥

viparyasto nididhyāsetkiṃ dhyānamaviparyayāt
dehātmatvaviparyāsaṃ na kadācidbhajāmyaham ॥ 48॥

ahaṃ manuṣya ityādivyavahāro vināpyamum
viparyāsaṃ cirābhyastavāsanāto'vakalpate ॥ 49॥

prārabdhakarmaṇi kṣīṇe vyavahāro nivartate
karmākṣaye tvasau naiva śāmyeddhyānasahasrataḥ ॥ 50॥

viralatvaṃ vyavahṛteriṣṭaṃ ceddhyānamastu te
abādhikāṃ vyavahṛtiṃ paśyandhyāyāmyahaṃ kutaḥ ॥ 51॥

vikṣepo nāsti yasmānme na samādhistato mama
vikṣepo vā samādhirvā manasaḥ syādvikāriṇaḥ ॥ 52॥

nityānubhavarūpasya ko me vā'nubhavaḥ pṛthak
kṛtaṃ kṛtyaṃ prāpaṇīyaṃ prāptamityeva niścayaḥ ॥ 53॥

vyavahāro laukiko vā śāstrīyo vā'nyathā'pi vā
mamākarturalepasya yathārabdhaṃ pravartatām ॥ 54॥

athavā kṛtakṛtyo'pi lokānugrahakāmayā
śāstrīyeṇaiva mārgeṇa varte'haṃ kā mama kṣatiḥ ॥ 55॥

devārcanasnānaśaucabhikṣādau vartatāṃ vapuḥ
tāraṃ japatu vāktadvatpaṭhatvāmnāyamastakam ॥ 56॥

viṣṇuṃ dhyāyatu dhīryadvā brahmānande vilīyatām
sākṣyahaṃ kiñcidapyatra na kurve nāpi kāraye ॥ 57॥

kṛtakṛtyatayā tṛptaḥ prāptaprāpyatayā punaḥ
tṛpyannevaṃ svamanasā manyate'sau nirantaram ॥ 58॥

dhanyo'haṃ dhanyo'haṃ nityaṃ svātmānamañjasā vedmi
dhanyo'haṃ dhanyo'haṃ brahmānando vibhāti me spaṣṭam ॥ 59॥

dhanyo'haṃ dhanyo'haṃ duḥkhaṃ sāṃsārikaṃ na vīkṣe'dya
dhanyo'haṃ dhanyo'haṃ svasyājñānaṃ palāyitaṃ kvāpi ॥ 60॥

dhanyo'haṃ dhanyo'haṃ kartavyaṃ me na vidyate kiñcit
dhanyo'haṃ dhanyo'haṃ prāptavyaṃ sarvamadya sampannam ॥ 61॥

dhanyo'haṃ dhanyo'haṃ tṛpterme kopamā bhavelloke
dhanyo'haṃ dhanyo'haṃ dhanyo dhanyaḥ punaḥ punardhanyaḥ ॥ 62॥

aho puṇyamaho puṇyaṃ phalitaṃ phalitaṃ dṛḍham
asya puṇyasya sampatteraho vayamaho vayam ॥ 63॥

aho śāstramaho śāstramaho gururaho guruḥ
aho jñānamaho jñānamaho sukhamaho sukham ॥ 64॥

brahmānandābhidhe granthe caturtho'dhyāya īritaḥ
vidyānandastadutpattiparyanto'bhyāsa iṣyatām ॥ 65॥

iti brahmānande vidyānandaḥ samāptaḥ ॥ 14॥

Brahmānanda-viṣayānanda-prakaraṇa – Brahman-Glückseligkeit & Objekt-Freude

athātra viṣayānando brahmānandāṃśarūpabhāk
nirūpyate dvārabhūtastadaṃśatvaṃ śrutirjagau ॥ 1॥

eṣo'sya paramānando yo'khaṇḍaikarasātmakaḥ
anyāni bhūtānyetasya mātrāmevopabhuñjate ॥ 2॥

śāntā ghorāstathā mūḍhā manaso vṛttayastridhā
vairāgyaṃ kṣāntiraudāryamityādyāḥ śāntavṛttayaḥ ॥ 3॥

tṛṣṇā sneho rāgalobhāvityādyā ghoravṛttayaḥ
saṃmohobhayamityādyāḥ kathitā mūḍhavṛttayaḥ ॥ 4॥

vṛttiṣvetāsu sarvāsu brahmaṇaścitsvabhāvatā
pratibimbati śāntāsu sukhaṃ ca pratibimbati ॥ 5॥

rūpaṃ rūpaṃ babhūvāsau pratirūpa iti śrutiḥ
upamā sūryaketvādi sūtrayāmāsa sūtrakṛt ॥ 6॥

eka eva hi bhūtātmā bhūte bhūte vyavasthitaḥ
ekadhā bahudhā caiva dṛśyate jalacandravat ॥ 7॥

jale praviṣṭaścandro'yamaspaṣṭaḥ kaluṣe jale
vispaṣṭo nirmale tadvaddvedhā brahmāpi vṛttiṣu ॥ 8॥

ghoramūḍhāsu mālinyātsukhāṃśasya tiraskṛtiḥ
īṣannairmalyatastatra cidaṃśapratibimbanam ॥ 9॥

yadvāpi nirmale nīre vahnerauṣṇyasya saṃkramaḥ
na prakāśasya tadvatsyāccinmātrodbhūtiratra ca ॥ 10॥

kāṣṭhe tvauṣṇyaprakāśau dvāvudbhavaṃ gacchato yathā
śāntāsu sukhacaitanye tathaivodbhūtimāpnutaḥ ॥ 11॥

vastusvarūpamāśritya vyavasthā tūbhayoḥ samā
anubhūtyanusāreṇa kalpyate hi niyāmakam ॥ 12॥

na ghorāsu na mūḍhāsu sukhānubhava īkṣyate
śāntāsvapi kvacitkaścitsukhātiśaya īśyatām ॥ 13॥

gṛhakṣetrādiviṣaye yadā kāmo bhavettadā
rājasasyāsya kāmasya ghoratvāttatra no sukham ॥ 14॥

siddhyenna vetyasti duḥkhamasiddhau tadvivardhate
pratibandhe bhavetkrodho dveṣo vā pratibandhakaḥ ॥ 15॥

aśakyaścetpratīkāro viṣadaḥ syātsa tānasaḥ
krodhādiṣu mahāduḥkhaṃ sukhaśaṅkāpi dūrataḥ ॥ 16॥

kāmyalābhe harṣavṛttiḥ śāntā tatra mahatsukham
bhoge mahattaraṃ lābhaprasaktāvīṣadeva hi ॥ 17॥

mahattamaṃ viraktau tu vidyānande tadīritam
evaṃ kṣāntau tathaudārye krodhalobhanivāraṇāt ॥ 18॥

yadyatsukhaṃ bhavettattadbrahmaiva pratibimbanāt
vṛttiṣvantarmukhā svasya nirvighnaṃ pratibimbanam ॥ 19॥

sattā citiḥ sukhaṃ ceti svabhāvā brahmaṇastrayaḥ
mṛcchilādiṣu sattaiva vyajyate netaraddvayam ॥ 20॥

sattā citirdvayaṃ vyaktaṃ dhīvṛttyorghoramūḍhayoḥ
śāntavṛttau trayaṃ vyaktaṃ miśraṃ brahmetthamīritam ॥ 21॥

amiśraṃ jñānayogābhyāṃ tau ca pūrvamudīritau
ādye'dhyāye yogacintā jñānamadhyāyordvayoḥ ॥ 22॥

asattā jāḍyaduḥkhe dve māyārūpaṃ trayaṃ tvidam
asattā naraśṛṅgādau jāḍyaṃ kāṣṭhaśilādiṣu ॥ 23॥

ghoramūḍhadhiyorduḥkhamevaṃ māyā vijṛmbhitā
śāntādi buddhivṛttyaikyānmiśraṃ brahmeti kīrtitam ॥ 24॥

evaṃ sthite'tra yo brahma dhyātumicchetpumānasau
nṛśṛṅgādimupekṣeta śiṣṭaṃ dhyāyedyathāyatham ॥ 25॥

śilādau nāmarūpe dve tyaktvā sanmātracintanam
tyaktvā duḥkhaṃ ghoramūḍhadhiyoḥ saccidvicintanam ॥ 26॥

śāntāsu saccidānandāṃstrīnapyevaṃ vicintayet
kaniṣṭhamadhyamotkṛṣṭāstisraścintāḥ kramādimāḥ ॥ 27॥

mandasya vyavahāre'pi miśrabrahmaṇi cintanam
utkṛṣṭaṃ vyaktumevātra viṣayānanda īritaḥ ॥ 28॥

audāsīnye tu dhīvṛtteḥ śaithilyāduttamottamam
cintanaṃ vāsanānande dhyānamuktaṃ caturvidham ॥ 29॥

na dhyānaṃ jñānayogābhyāṃ brahmavidyaiva sā khalu
dhyānenaikāgryamāpanne citte vidyā sthirībhavet ॥ 30॥

vidyāyāṃ saccidānandā akhaṇḍaikarasātmatām
prāpya bhānti na bhedena bhedakopādhivarjanāt ॥ 31॥

śāntā ghorāḥ śilādyāśca bhedakopādhayo matāḥ
yogād vivekato vaiṣamupādhīnāmapākṛtiḥ ॥ 32॥

nirupādhibrahmatattve bhāsamāne svayaṃprabhe
advaite tripuṭī nāsti bhūmānando'ta ucyate ॥ 33॥

brahmānanda abhidhe granthe pañcamo'dhyāya īritaḥ
viṣayānanda etena dvāreṇāntaḥ praveśyatām ॥ 34॥

prīyāddhariharo'nena brahmānandena sarvadā
pāyācca prāṇinaḥ sarvānsvāśritāṃ śuddhamānasān ॥ 35॥

iti brahmānande viṣayānandaḥ samāptaḥ ॥ 15॥

iti śrīmatparamahaṃsaparivrājakācārya

śrī vidyāraṇyamuniviracitaḥ pañcadaśī granthaḥ samāptaḥ ।

Sukadev über Panchadashi

Niederschrift eines Vortragsvideos (2014) von Sukadev über Panchadashi

Panchadashi ist ein wichtiger Lehrtext von einem Vedanta-Meister. Dieser Meister heißt Vidyaranya, manchmal auch als Madhava Vidyaranya bezeichnet. Panchadashi, einer der wichtigen Texte des Adwaita Vedanta, wurde vermutlich im 13./14. Jahrhundert n. Chr. geschrieben. Wenn du tief in Vedanta einsteigen willst, ist es gut, zunächst einmal natürlich die Grundbegriffe zu lernen. Es gibt auch ein Buch von Swami Sivananda, „Vedanta für Anfänger“, das kann ein guter Einstieg sein. Ein noch besserer Einstieg ist sicherlich „Das große illustrierte Yogabuch“ von Swami Vishnudevananda, wo es einige Kapitel über Vedanta gibt.

Wenn du die Grundbegriffe kennst, dann können dich die Werke von Shankaracharya weiterführen: „Viveka Chudamani“ und „Atma Bodha“. Wenn du diese beherrschst, dann wäre der nächste Schritt, dass du noch weiter gehst. Und dazu gehört Panchadashi und auch „Yoga Vasistha“. Das ist so die Reihenfolge der Texte, wenn du im Vedanta tiefer gehen willst. Aber es gibt auch noch „Aparoksha Anubhuti“, und es gibt „Tattva Bodha“ von Shankaracharya. Wenn du noch weiter gehen willst, sind natürlich auch die Kommentare zur Bhagavad Gita, zu den Upanishaden von Shankara empfehlenswert. Und danach „Yoga Vasistha“ und Panchadashi. Panchadashi – eine der wichtigsten Schriften im Vedanta.

Panchadashi पञ्चदशी Pañcadaśī Aussprache

Hier kannst du hören, wie das Sanskritwort Panchadashi, पञ्चदशी, Pañcadaśī ausgesprochen wird:


Siehe auch

Literatur

  • Swami Sivananda: „Vedanta für Anfänger“
  • Swami Vishnudevananda: „Das große illustrierte Yogabuch“
  • Shankaracharya: Viveka Chudamani
  • Shankaracharya: Atma Bodha
  • Shankaracharya: Aparoksha Anubhuti
  • Shankaracharya:Tattva Bodha

Weblinks

Seminare

Indische Schriften

27.03.2026 - 03.04.2026 Vedanta Kursleiter Ausbildung

In dieser Vedanta Kursleiter/in Ausbildung vertiefst und konkretisierst dein Wissen der Vedanta Lehre und erhältst das Rüstzeug, um Menschen in die Ve…
Swami Tattvarupananda, Vedamurti Dr Olaf Schönert, Katrin Nostadt
03.04.2026 - 12.04.2026 Yogalehrer Weiterbildung Intensiv C - Bhagavad Gita

Bhagavad Gita, Karma Yoga, Bhakti Yoga, Hatha Yoga,. Unterrichtstechniken, Meditation, Sanskrit. Bhagavad Gita: Rezitation, Behandlung und Interpretatio…
Vani Devi Beldzik

Jnana Yoga, Philosophie Jnana Yoga, Philosophie

13.03.2026 - 20.12.2026 Samadhi Yoga Digital Detox Jahresgruppe

In diesem Jahr widmest du dein Leben der Suche nach der Wahrheit in einem Kreis ernsthaft suchender, spiritueller Aspiranten.

13.-15.03.26 Das höchst…
Satyadevi Bretz, Yogita Sari
13.03.2026 - 15.03.2026 Der spirituelle Weg

Der spirituelle Weg führt vom Relativen zum Absoluten, vom Individuellen zum Kosmischen, von der Getrenntheit zur Einheit. Dieses Yoga Seminar gibt dir…
Karuna M Wapke

Tsa Lung - Tibetischer Yoga

01.08.2025 - 03.08.2025 - TSA LUNG - tibetische Yogaübungen zur Aktivierung des feinstofflichen Körpers

In diesem Workshop erlernen und praktizieren wir eine Serie von fünf energetisierenden Übungen, die mit Körper, Aufmerksamkeit und Atmung arbeiten …
Dr phil Oliver Hahn